Äntligen hemmasegling!!!!

Varannandagsväder!! Oberäkneligt, nyckfullt och gäckande. Men igår vaknande jag då till solsken och - ! värme. Dessutom lagom vind! Klockan 3 på eftermiddagen stävade vi så ut från hamnen. Då hade jag hunnit med att handla skor till hästen, åka till Bullaren med Mirja för att hälsa på Esmis, som har det utmärkt på Beas ridläger, medan Michael hade hunnit skruva några tag till på hästtransporten (utmärkt köp, billigt, dock, visade det sig, i visst behov av renovering - golv, balkar, svetsning, you name it - det mesta behöver fixas, men bra blir det).

Pirrigt är det, premiärsegling med den egna båten. Förprogrammerad som min hjärna är med tidigare klumpigheter, misstag, felnavigeringar, krånglande motorer och (gräl...) allmän misstro.

Fast beslutna klev vi dock ombord och se, allt fungerade fläckfritt. Trogna motorn snurrade på, tampar satt där de skulle, vi fick med oss både bröd, vatten och vin, och till och med sjökortet hade hittat ut från sitt gömställe denna gång. Redan vid Vadskär fick vi upp seglen, utan problem. Vinden var tveksam och osäker på hur den ville blåsa. De första 20 minuterna var jag irriterad och sur. Båten skvalpade runt, hit, dit, men ingen fart blev det. Plastiga och enerverande moderna segelskrov kluckade förbi oss (var fick de vind ifrån??), medan vår blytyngda köl envist stampade långsamhetens lov. Till slut tog dock en vänlig vindil tag i oss, och så gled vi majestätiskt fram. Och jag blev lugn. Aaaaahhhhh.........

Första stoppet skedde vid en liten holme där Knut och Laila hade parkerat. Perfekt läge att lova upp bredvid deras båt. Stolt kan jag konstatera att vi klarade angöring utan motor. Det tar sig med segelkunskaperna...! Ett glas vitt tillsammans med dem, och sedan satte vi seglen igen och drog vidare på vår odyssee. Vi seglade faktiskt Otterö runt, en bedrift som må låta simpel men som för oss innebär en stor framgång.

Jag har en dokumenterad dragning till grynnor och grund (som Ronja Rövardotter menar jag att det är bäst att träna på farligheterna på nära håll), och jag styrde glatt mot tre sådana, eftersom jag läste sjökortet fel. Michael påpekade dock detta, i tid, på ett sådant diplomatiskt sätt att jag trodde på honom och svängde undan innan vi fick pröva båtens bulldozeregenskaper. Nästa luriga ställe, strax söder om Otterön (ett ställe som tidigare visat sig mycket lämpligt för Gräl) klarade vi också galant, trots att vi hade en smula olika åsikter om den lämpligaste kursen. Vi såg grundet (på rätt nära håll) och gjorde high five åt det faktum att vi icke höjt rösterna en enda gång. Sedan kryssade vi snyggt mot vinden för att sedan hitta säkraste vägen till Musöfjorden.
La till vid bryggan där Inge av Musö ännu troget skvalpar runt, och knallade upp till herr Rolfs lilla stuga, och där blev vi kvar i gott sällskap till sent.

När det var dags att ta farväl hade vinden lagt sig, och för motor stävade vi mot Grebbestad. Rätt nöjda. Skärgården är fantastisk i kvällsljuset.