Äggkläckeri eller Vi Behöver En Ny Ägg-Ledare

Vilken vecka. Vilken påskvecka: Vårdagjämning och våffeldag, fullmåne, jungfru Maria bebådelsedag - och sommartid. Och Jesus på korset och försvunnen, och sol, frost och värme och spirande grönska och krig. Och Europas skam och kö på systemet och hopp och förtvivlan och fåren ska lamma.

Att begrunda:

Den dagen du drog ditt första andetag.
Den dagen du grät för katten hade bitit ihjäl din kanin.
Den dagen du i ilsken panik sprang ner för trapporna och stukade foten när du kommit på din kille med en annan i lägenheten.
Den dagen du insåg att din mamma inte var världens bästa supermamma.
Den dagen ditt barn föddes.
Den dagen du på rasten av misstag med rumpan krossade en ruta i uppehållsrummet, bara för att du så där lite coolt skulle hoppa upp och sätta dig på fönsterblecket. Och alla i hela högstadiet såg på, och skrattade.
Den dagen du ville dö.
Den dagen du såg vårens första fjäril.
Den dagen du var med och mobbade tjockisen i klassen, fastän du mådde illa av dåligt samvete.
Den dagen du vann storvinsten på en lott.
Den dagen ditt äldsta barn flyttade hemifrån.
Den dagen du skulle ha dött i en bilolycka men hade änglavakt.
Den dagen du ångrade allt dumt du gjort mot andra i livet.
Den dagen du för första gången vågade segla ut med båten på egen hand.
Den dagen du skämdes för mänskligheten.
Den dagen du körde åtta timmar tur och retur för att hämta hem din halvårsgamla son som kidnappats av din svärmor och din man som vägrat komma tillbaka med honom på två hela veckor, trots dina vädjanden.
Den dagen du fick så mycket stryk av ett grabbgäng, bara för att du skulle diskutera allemansrätten med dem, medan de tyckte du lekte på deras revir. Och din pappa kom och räddade dig tack vare att din kompis hade sprungit efter hjälp.
Den dagen din käresta sa det absolut värsta - att du bara ljuger hela tiden, fastän du inte gör det.
Den dagen du insåg att du ohjälpligt sårar dem som betyder allra mest, bara genom din blotta existens.
Den dagen du fick din efterlängtade första häst.
Den dagen du trodde din mamma skulle ta livet av sig.
Den dagen du flög på din pappa och slog honom.
Den dagen du vågade dyka baklängesvolt ner från bassängkanten.
Den dagen du insåg att din längtan efter tillhörighet skapade ett fängelse åt dig själv, där du inte kunde röra dig fritt.
Den dagen du insåg att det aldrig blir bättre.
Den dagen du insåg att det aldrig blir värre.
Den dagen du insåg att livet är som vädret.
Den dagen krampen släppte och du vågade börja njuta. Av allt.


Påsktider. Må alla drabbas av längtan. Längtan efter att ge sig Hän.
Länge leve liv och lust, leda och död. I evighet. Amen. Skål. Namaste.

Länge leve Ägg Ledaren

Vem

Vem är jag
när jag inte längre är

min exmans hustru
mina vuxna barns vardagsstötta
min utbildning
mitt yrke
frisk
ung
framgångsrik
karriärsugen
besserwisser

?

Vem är jag när jag inte kan/orkar vara

social
kreativ
produktiv
på hugget
om mig och kring mig

?

Vem är jag när jag inte

hör av mig
bjuder in
bjuder till
anstränger mig
visar mig
har mål i mun
har några svar

?

Vem är jag när jag är mellan allt det gamla och allt det nya?

Jag är i tillblivelse
Igen

Svävar fritt
Beundrar utsikten

Nya perspektiv

Dagens promenad. Efter ösregnen. Valde att gå extremt långsamt på vissa ställen. 

Så långsamt så att Kellie blev rädd för mig :-)

När jag gick så där extremt sakta så kom ett djupt lugn över mig. 

Ljuden i skogen blev skarpa, klara. 

Dofterna - löv, bark, jord, spindelväv - tvinnade in mig så jag blev yr. 

Och mina ögon såg nya bilder.

Det strömmar på, det där: verkligheten.
Jag kan inte göra det, fixa det, ordna det.
Jag behöver inte fatta det. Inte förklara.
Endast betrakta skiftningarna. 

När jag tillåter mig att endast betrakta det som är, då ser jag med nya ögon.
Nya möjligheter, nya vägar.

Det välkända ändrar form. Nya dimensioner visar sig.

I princip är det bara att ta steget.
Rakt ut/in/igenom/till.

Åt något som är större än jag vet

ett krypterat meddelande ut i vida webben:
ett nödrop i universum:
en viskning om nåd:

håll mitt hjärta åt mig
medan
för jag kan inte längre

bär min oförmåga
som jag en gång bar mina barn
med hopp om obändigt liv

jag överlämnar mig
åt kaosmakterna

för det räcker inte
med kärlek

oförmågan ska förvandlas
förvaltas
med din hjälp

så allt blir bra

..

stanna - jag måste vila i sorgen

Sommaren tog slut. Morgnarna är grå och får mig att förstå. Att mörka vintern är på gång.
Klockan väcker mig. Dagarna sträcker sig. För lång. Fyrkantigheten är trång.
Korridorer och timmar kantar min själ, raka, för skarpa för starka.
Tankarna storknar jag måste orka.
Sorgen bultar hårt, något blev förstört, för mycket död.
Kan inte värja mig, känslorna snärjer mig medan höstschemat tvingar mig fram.
Och jag kan, ja, oja, jag kan.
Källan kan ösar ur, skrattas ur, styras ur, planeras ur, tröstas ur, alla står på tur.
Förluster bland nära, och kära, skär i min värld och förtär.
Vill sitta still, inte fara kring i jäkt i ett sträck.
Bör genast få sjunka i mjukt, varmt, levande möte.
Möta ögon och hand, ta i famn, stanna klockan. Tala mig varm om sånt som är viktigt.
Lirka försiktigt och dyka djupt ner i såriga tystnaden. Stanna i stillheten. Förvildheten. Omildheten.
Sitta vid en strand, på min kant, hålla hela världen i hand.
Vila min kind mot sorgens smekande land.

fraggelment

snurrar i snabbare takter i varmare trakter full av kallare kanter, det faller bitar på plats i en förvånande hast medan tankarna krafsar i en förtvivlande gest, mest, flest, hets och stress.


vill vara stadig och glad, någon att ha, fullt kapabel och bra, men hinner inte idag, måste dra, snart, kastar mig utför stupet, klart, hinna skratta och skutta, fatta mer, vill ha fler, kan inte mer, kommer igen, klockan fem och klockan sex och klockan sju, och snurrar igen i mitt hem runt allt som är kärt, värt, svischar runt, det är sunt, jag når fram, i min famn vilar katten så fet i en kvart tills ett skrik skrämmer skuttar bort från mitt fort.





villervalla, hoppa falla, leka rusa runt, snacka strunt
meningsfulla, överfulla almanackan, stackarn har ej vett
etiketten skaver, solen matar ut sitt fulla stöd, är som död, som en kork i sjö
bubblar i halsen, svider i nacken, detta är tacken

det man ber om ska man få
och det går, och jag står, och växer så det knakar, stakar, fumlar och står på
en blommigare dag får man leta, streta, det kunde man ju inte veta






på andra sidan gläntar allt, ibland kallt, vaknar sjufallt, fult, fullt med nya klara tankar
gamla minnen byter färg, sprakar i märg, skjuter och fyller, spretar i myller
granskar min sanning och samlar på nya
snurrsnurrar sig runt, runt, runt

oj

nytt

Kort

Har lagt märke till att jag skriver längre och längre. Det går ju inte an. Alla säger att folk nuförtiden inte orkar läsa långa stycken. Speciellt inte i bloggar. Speciellt inte om det inte är uppblandat med en massa bilder.

...

Eller så lyssnar jag för mycket på några av ungdomarna på jobbet ("jag HATAR böcker, tänker ALDRIG läsa nån bok!") och tror att alla tänker som dom.

Nåväl. Hursomhelst. Det var inte det jag skulle gå in på.


Kort då.


Om jag klarar det.



Detta är en bild på min mammas olackade furuköksbord. Hon har lyckats med konststycket (!) att få till en avfärgning från något (vad?) som lämnade fantastiska mönster efter sig...



Idag trodde jag min pappa dog. Men det gjorde han inte, han bara hamnade på Näl med extrasladdar på sin pacemaker. Det var jobbigt ett tag. Men det blir bra igen.

Idag har jag lusläst Skolverkets alla remissförslag på mål och bedömning i alla gymnasiekurser som ska börja gälla från nästa år. Om de blir godkända. Det var många ord. (inget för lättdistraherade bloggläsare...) Sen skissade jag lite på workshopupplägg. Det var kul.

Idag har jag tvättat Julias ben igen, muggangreppet börjar äntligen ge med sig. Men uj vad man måste vara ihärdig med pysslet, morgon och kväll.... Typiskt att stallet ligger 7 km bort.



Denna bild visar en liten del av innehållet i min mammas kylskåp. Hallonsylt och blåmes.

Idag var Mirja hemma, febrig och huvudvärkig, men blev turligt nog bättre på kvällen igen.

Idag har jag klippt Lukas på 6millimetarn, och tagit beslutet att köpa gymkort (hu, då var det sagt).

Idag har jag samtalat om konfliktlösning, om avskräckande exempel och bättre tider.

Idag har jag missat att höra Cecilia i Radio Prime om Den Officiella Hångelveckan.

Idag känner jag mig stark, självsäker, arg och jätteynklig.

Idag känner jag att rynkorna runt munnen stramar mer än vanligt. Men råget i ryggen är starkare än någonsin.

Nu är jag en smula trött. Det tar på krafterna att fatta sig kort. Eller så är det nåt annat.

Natti!

otroligt att man bara hamnar i segsoppan så där när man egentligen skulle ha hämtat 18 bananlådor och tömt en bokhylla redan vid 12 idag. istället blir det en sån där dag när soffan har rullat in sig i den senaste flugklistersorten, jag sitter ohjälpligt fast. hittills har jag sett två filmer, druckit té och kaffe, rapat och fingrat på min degiga mage. undviker nogsamt alla speglar. Mirja och Cesar har knuffat mig uppför Stöberget en sväng, vilket brukar medföra en kick, med det hjälpte denna dag föga. vinden susar inuti mitt huvud och det bästa man kan göra är att sitta mycket still. en gigantisk tursamhet är ändå att det vankas föda hos svägerskan med familj runt knuten, vem vet med ryskt tema, eftersom Cecilia far åstad till kommunistenland och ska svänga sig med russki ordski ett antal månader. behändigt och tacksamt att slippa hasa sig bort mot frysen och blåstirra in i frosten medan man inser att hemlagad mat kräver ansträngning av sånt slag som denna dag icke finnes.

min remarkabla mor kvittrar just nu runt i sin löjligt välstädade lägenhet och har besök av sin long-time-ago-first-lover. gammal kärlek rostar aldrig, det var typ 54 år sen de var ett par, rätt otippat att de har hittat varandra igen, och jag myser. inte minst över det faktum att han inte röker. håhåjaja, undrens tid är icke förbi.

i stora sonens blogg kan man läsa att han har haft rap-workshop med Vattenfalls ledningsgrupp, det lät ju riktigt roligt, kanske nåt att föreslå vår arbetsledning? personalen kan behöva nåt uppiggande, och de verkade ju inte nappa på förslaget med afrikansk dans eller trumkurs :P....

nu är det dags att kravla sig loss från kletet i soffan, gå en omväg förbi spegeln och ta sig de 50 stegen runt kvarteret. maten och la familia väntar.

Måndag

egentligen så kan jag bara konstatera att gröna grodor är rätt gulliga bortsett från att de inte alltid säger det man önskar höra. allt som oftast vill det gröna mest luras med det smått genomskinliga påståendet att inget är riktigt så trovärdigt som en del mindre nogräknade individer påstår. emellertid kan det ju också vara så att man kan fördriva tiden med meningslöst pladder i ett tafatt försök att muntra upp den egna smått halvglidande stämningen vilket givetvis sällan lyckas som man tänkt sig. oomkullrunkeligt är ändock det faktum att ord är övervägande innehållslösa såvida man inte kan tänka sig ansträngningen att gjuta mening i dem.

hahaha, så lätt är det att säga absolut ingenting!! det där var ju helt enkelt ett vansinnigt omständigt sätt att visa hur förlorad jag är. förlorad i vardagen, i livets storhet, i ytspänningen mellan gråtrista vardagsfloskler och andlös högstämdhet.

dagen idag var en måndag som så många. måndagar är alltid lika konstiga. helt omöjligt att kliva upp ur sängen. totalt oförmögen att tänka tanken ens att vara till någon som helst glädje för någon. sen står man ändå där, sur, trött och med tunghäfta,framför ungdomar som troligen känner exakt samma sak, och så möts man, dras med i virvlarna, ut i klassrumsdynamiken och vips, så sprider sig ett fånigt leende av tillfredsställelse i mungipan. det är så kul!! att mötas, att prata, att lyssna, att visa och få ta emot. jag har verkligen valt rätt yrke...

bredvid mig i pinnsoffan ligger tre hopsnurrade sovande katter, varav två små. deras svansar är trötta - man kan lyfta dem och de faller med en duns tillbaka mot soffdynan. duns, duns, duns. snacka om att sova tungt. hur kan en kattsvans på ca 12 cm vara dunstung?? beror det på bristande närvaro? döda kroppar är ju tunga. de måtte vara oändligt långt borta i kattdrömlandet...

Snöstorm

Nu är det klass-2-varning. Nu blåser det smådjävlar utanför. Nu packar vi för fjällenresa. Nu är det 5 veckor kvar tills vi ska vara ute ur huset. Nu ska vi slänga upp allt i luften och se vad som landar. Om det landar. Nu är det kallt. Nu blir det ännu kallare. Nu är det sportlov och nu kommer alla känslorna på en och samma gång. Nu ska bli otroligt skönt att bara skita i allt och ge sig rakt ut i snöstormen och låta livets makter styra. Nu blir vi ett löv i stormen. Nu kastar vi oss utför backen. Nu kraschar vi som Anja och reser oss som Anja och kör ett åk till.
Nu tar vi medalj.
Allt medan kattungarna biter i våra tår och smälter våra skräckfrusna miner.

Apelsin

om man tar en apelsin. så ser man att den har ett skal. och det är tjockt och envist. om man ger sig den på att försöka få bort skalet. och lyckas. så har man nu kletiga fingrar. om man nu har den skalade apelsinen i handen så ser man att den består av en massa klyftor som hålls ihop av ett osynligt lim. om man är varlig kan man skilja klyftorna åt. om man är hungrig så går klyftorna oftast sönder när man försöker skilja dem åt. då blir det rinnigt. nu är det både kletigt och rinnigt. om man nu sätter tänderna i en av klyftorna (eller bitar av klyftorna). så kan man ha tur. eller otur. det kan smaka gudomlitg gott. saftigt och sött. eller så drabbas munnen av sura sega smaker. med kärnor där emellan.

jag avskyr apelsiner.

inte bara jag...: http://www.guardian.co.uk/lifeandstyle/2008/jun/04/recipes.foodanddrink

Blå

Himlen är irriterande blå man kan inte ens få sjunka ner i sin surhåla utan att det där blåblåa drar i en kastar sig över en pockar på ett evigt dåligt samvete gå ut gå ut gå ut och Cesar står här med en otroligt lidande blick undrar varför varför varför var vi bara ute en kjort sväng jag hann ju inte ens kasta min pinne ordentligt och varför kan vi helt enkelt inte gå ut hela gänget och njuta nej det kan vi inte för Michael åker skidor och jag städar och bakar kaka och Lukas spelar Wow och Mirja rider och Rikard är på väg tillbaka till Stockholm och dygnet var för kort och jag har ett stort hål i själen för Fredrik är bakom hörnet och kan bara nås via tanken och hjärtat och det räcker ju faktiskt inte alls och det är så otroligt smärtsamt att tänka mammatankar när en så ung kille dör i förtid det är för stort för oerhört för det får ju inte hända och dessutom var Rikard här för kort och tänk tänk nej tänk inte men ändå tänk om det händer mig oss men nej det är för mycket det blåa säger bestämt ifrån och deesutom var Betnér igår en en riktigt upplyftande historia med massor av befriande skratt och vansinniga historier och idag ser jag inte klok ut med svullna ögon och bitter mun det blir ju en vansinnig krock i estetisk mening när de där små fluffiga kattungarna kravlar över min kind för nåt så oerhört nåt så totalt smältfjolligt kan ju inte existera inom samma kvadratkilometer som ett krackelerat förtiplusfejs jappjapp tänka sig vad mycket bättre det blev nej inte alls när nu mellansonen meddelar att han inte vill förlja med till vännerna på filmkväll för han har avtal i cyberrymden som väger oändligt mycket tyngre än gapskratt och lyxmat och Sommaren med Göran på storskärm med hela flocken av vänner omkring fast det var kanske väntat ändå en familj som flyter isär obönhörligen som en naturlag ja som kontinentalpalttornas långsamma rörelser på väg mot nya grupperingar nya mål nya kontinentskapelser just så är det ju att leva i familjeslutfasen det är liksom så att alla strävar åt nya äventyr och var i jössenamn tar jag vägen i allt detta.

Reklamvegan! Ny hit med Rmk, you wait and see.

Love!