VD I

Hemma igen från riket med myggen, Koskenkorvan och riksväg 8. Vinden Drar i Monäs, Nykarleby, Finland. En vecka i tält, bland allmogebåtar och danska, finska, norska och åländska vänner. Det perfekta sättet att slappna av på. Resan dit gick med tåg, buss, färja och buss igen. Tog längre tid än att flyga till San Fransisco (sa Cath)- två dagar. Riksväg 8 (kallad riksråttan) är inget jag rekommenderar men garanterat aldrig glömmer. En evig raksträcka med inget att se. Bussen från Åbo till Nykarleby tog 7,5 timme. Men desto lyckligare är man när man får se de första kända ansiktena från föregående år, kramarna, leendena. Den där familiära känslan av vilsenhet det första dygnet när tältet ska slås upp, när man går runt och försöker hitta de bästa stigarna till och från bryggan,toan,vattenkranen. Spana in var vännerna satt upp sina tält, vilka båtar som kommit seglandes, gamla och nya ansikten som dyker upp. Den knappt märkbara lätt fladdrande känslan av osäkerhet djupt nere i magens dunklaste skickt - duger jag i år, passar jag in, har jag några att vara med? Flockdjurets eviga drifter, längtan efter tillhörighet, säkerhet, gemenskap. Så plockar man fram Gammeldansken, bjuder granntältet på en kork och så är det igång - Vinden Drar - på nytt ställe med nya upplevelser men samma som alltid. En skandinavisk gemenskapsfamn att vila ut i.


Stigen från tältlägret till Lillön, platsen där alla samlas, där finns paviljongen, diskhoarna, toan och bryggan och dit är det ca 200 m. Perfekt för den stressade själen. Man måste hämta vatten första morgonen för att kunna göra kaffet. Då gnuggar man ögonen och konstaterar att dagens PlaneringsUppgift blir att hämta morgonvattnet redan på kvällen så man slipper gå 200 m nyvaken nästa morgon. Nå, så tar man sin plastflaska och går, utan skor på gruset för känslans skull, den raka vägen med vatten på vardera sida och man säger godmorgon till folk man möter på tre skandinaviska dialekter i snitt 8 ggr på vägen. De har badat, skitit eller hämtat vatten som man själv. Alla går sakta, alla ler.


Man måste gå denna grusväg många gånger under en dag, för man planerar att laga mat på samlingsplatsen ihop med andra, men har glömt hälften vid sitt tält. Eller man kommer på att man ska ha en öl till, eller så behöver man säga någon något, och denna person befinner sig givetvis just där man själv inte är.
Man får impulsen att bada en gång till just när man varit vid tältet och hängt upp sin handduk till tork, eller så får man bara lust att gå för att man har suttit i tre timmar.
Byborna i Monäs har ställt två cyklar man kan få låna så man slipper gå. Provade några gånger, men det blev för stressigt att trampa i sådan tillräcklig takt att det gick att upprätthålla balansen. Pulsen bör vara låg på Vinden Drar i alla lägen förutom när man dansar eller bastar. Därför mestadels barfotagång för att få ner hastigheten. Långsamhetens stig!