Bensinen tog slut, och orken, pengarna och prestigen likaså. Vi har nu en underbar sommaräng i trädgården. Tufsig, blommig, gräsig, med stora och små blommande tistlar här och var. Det börjar bildas små stigar där vi går mest - till tvättlinan, till cykeln, till solgläntan med det tillplattade maskros- och kvickrothavet, efter solfilten. Rena Saltkråkanidyllen.
Igår var huset fyllt med rörelse. Barnbarnsbäbisarna, stortjejerna, bandpojkarna, bollhunden, räddkatten, tjo och tjim och en och annan kamera. Alice lekte med bollhunden och alla drack en Heineken. Det var, det är, det ser ut att vara en enda stor harmonisk röra, kryddat med sommar. Och i allt detta faller jag likt det där singlande lövet. Ner till antistress och ta -en-minut-i-taget. Planerar inget, hoppas inget, driver inget. Bara är, och försöker se det som är, i samma stund.
Intorkad färg i Cesars päls. KatteLatte som kommer hem stolt med ännu en mus. Blomknoppens oändliga skönhet. Krympande tvätthög. Hur känns det att ha 11 myggbett.
Läsa tidningen och förundras över korkade saker som sker. Är människor dumma? Eller skriver dom bara om dumma människor? Jag väljer att tro det senare.
När jag singlat ner till någorlunda stabilt läge börjar nästa fas - finna balansen och riktningen. Denna sommar ska jag bort och segla i Finland och sedan lösa hästplaceringsdilemmat. Vi bor i ett fint hus men två ponnier får inte plats i garaget. Så det måste finna en lösning. Det kommer det att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar