Till min familj, släkt och mina vänner - jag älskar er

Långa, lata, ensamma dagar. Jag lapar i mig tystnad, ensamhet och kravlöshet som en törstande ökenvandrare kastar sig över vattenhålet. Jag läser, ser på tv, tittar på fåglarnas dans kring fågelmataren, på inomhusdjurens umgängeskonst. Dricker te, ligger i soffan. Tänker, halvsover. Är.
Samtidigt denna gnagande känsla av dåligt samvete - borde jag inte ta tag, ringa, smsa, höra av mig, föreslå, hitta på...och så vidare....Nu när jag äntligen har tid?

Men så här funkar jag, enligt ett simpelt test, och ja, jag känner igen mig:

DU ÄR INTROVERT

Du är övervägande en introvert person och har en tendens att vara inåtvänd. Du hämtar energi från ditt inre liv av tankar, reflektioner och beslut.
Du uppfattar det som störande och överväldigande att ha för många människor omkring dig. Du föredrar samtal som går på djupet med en person åt gången.
Du tänker efter innan du svarar och tycker inte om att bli avbruten. Du är ansvarsfull, kreativ och har starka analytiska förmågor. 

Din introverta hjärna   

Din hjärna har låg tolerans för signalämnet dopamin. Därför blir du nervös och utmattad när det frigörs för mycket dopamin, som till exempel vid sociala tillställningar.

Introverta personer reagerar positivt på det lugnande ämnet acetylcholin som frigörs när du till exempel läser eller tecknar.

Den introverte är inte asocial, inte blyg eller rädd. Den har bara ett större behov av ensamhet för att ladda batterierna. Den vuxne introverte kan mycket väl "dölja" sin inåtvändhet med ett utmärkt utåtriktat socialt beteende, ledaregenskaper och övriga extroverta beteenden (läs gärna mer under länken nedan).
Som jag alltså - för jag har LÄRT mig hur man ska bete sig för att komma någonstans i ett samhälle som premierar talarkonst, social kompetens och framåtanda. Som barn var jag tystlåten, en lillgammal betraktare, som hellre filosoferade ihop med vuxna än umgicks med barnflocken. Jag bestämde mig för att lära mig ta ett steg fram och tala högt, högre. Har tränat systematiskt på att vara extrovert sen tonårstiden. Det går bra, det går utmärkt. Men jag blir så våldsamt TRÖTT efteråt. Efter stora familjemiddagen, arbetsdagen, stormötet, projekten, gemensamma utflykter eller resor. Spelar ingen roll om det är roliga eller tråkiga saker, är det fler än tre personer med, så töms mina batterier totalt.

Jag börjar så smått förlika mig med att jag fungerar på det här sättet. Det är dock ett rätt olyckligt yrkesval jag gjort - lärarjobbet, som kräver ett ständigt extrovert påslag 8 timmar per dag, i kombination med mina "analytiska, ansvarsfulla och kreativa förmågor" gör att jag är fullständigt utpumpad varje vardagskväll, varje helg, varje lov. Jag behöver egentligen mycket mer återhämtningstid än jag har. Och då blir ni lidande - de människor jag mest av allt behöver, älskar, trivs med. Familjemedlemmar som jag tänker på varje dag - men inte hör av mig till. Vänner som jag knutit till mig genom åren, och som jag verkligen inte vill förlora - men som jag aldrig hör av mig till. Mina krafter räcker inte!

De senaste två åren har ett nytt mål börjat formulera sig inom mig - en önskan om att gå ner i arbetstid, för att skapa balans utifrån mina personliga förutsättningar. Jag är inte där ännu. Ännu behöver jag få in en heltidsinkomst för att klara familjebehoven. Men inte många år till. Jag kommer att uppnå den där balansen. Och ha mer tid till att underhålla relationerna som jag värnar om. Tills dess får ni nöja er med den här förklaringen - jag är en introvert personlighetstyp som skaffat sig ett extrovert arbete, och krafterna räcker inte till.

Men jag älskar er!

Mer information här: i Svenska Dagbladets artikelserie

Kellieglädjen

Förut idag: Kellie rusar runt i ridhuset, medan dottern motionsskrittar sin ponny. Hon är som en skottspole, far fram och tillbaka med en hiskelig fart. Hennes kropp vrider sig i varje skutt, lite lustiga krumsprång, vilka för den sakens skull inte hejdar farten. Hon är så himla glad. Jämnt. Livshungern är oändlig.

Det är den där glädjen som gör det så speciellt. Att ha en Rumän. Jag är alldeles alldeles övertygad om att hon vet, någonstans i sitt hundmedvetande, att det här livet är så oändligt mycket bättre än det där gamla livet på Medginias gator, i evig jakt på mat, på evig vakt gentemot människor. Hon vet vad hon har, hon vet vad det hade kunnat varit. Så hon njuter i fulla drag.

Kellie behövde tid på sig. Hon var skygg och avvaktande. Är det ännu, efter dryga sju månader hos oss. Inte gentemot mig eller Mirja, men mot alla andra. Skäller eller morrar åt varenda människa som vill hälsa. Fortfarande. Men viftar numera samtidigt på svansen, och går fram. Jag får förklara, visa folk hur de ska göra: "Titta inte på henne, gå inte fram, hälsa inte. Bara ignorera henne. Hon kommer fram och nosar på dig. Kanske kan du klia henne under hakan, då slappnar hon av och vill ha mera kel." Med vissa människor funkar det direkt. De kanske automatiskt känner på sig hur de ska bete sig, eller så kan de mycket om olika hundars beteenden. Andra människor är så angelägna att bli uppfattade som "snälla mot djur" att de är för ivriga, de vill så förtvivlat gärna att hon tar emot deras kärlek. Dem morrar Kellie extra mycket åt. Men bits aldrig.

Människor som står eller går eller läskigast. Sittande eller liggande människor är spännande och ofarliga. (om de inte vill för mycket)

Kellie har lärt mig att det där med att fostra en hund är bortkastad tid och energi. Nyckeln är istället tid och kärlek och konsekvent beteende. Att jag tydligt visar vad jag gillar och ogillar, likadant alltid. Kommer när jag ropar = direkt beröm, lyssnar inte när jag ropar = skäll och handklapp och arg röst, morrar åt förbipasserande = fy med arg röst, tyst vid förbipasserande = direkt beröm, och så vidare med varje liten detalj i vårt umgänge. Hon lyder inte, utan hon lär sig hur jag vill ha det. Och eftersom vår relation bygger på kärlek och gemenskap, så gör hon som jag vill allt eftersom hon fattar, därför att hundar fungerar så. Så himla himla enkelt! Synd jag inte visste det tidigare (förlåt Cesar, du var min försökshund! Puss!)....

Numera kan hon gå lös med mig i de flesta situationer, fast jag undviker än så länge folkfyllda gator, för hon är för rädd ännu. Men det kommer att fungera, det är jag helt övertygad om.

Kellie lär sig att leka så smått. Bollar är fortfarande konstiga, om än himla spännande. Men vad ska man göra med dem?! Mjukisdjur visade sig dock vara en succé. En tyggroda med pipfunktion har roat damen nu i flera veckor. Hon sliter den inte i småbitar, utan kastar upp den i luften, morrar och slänger den åt olika håll. Lite dragkamp börjar hon förstå sig på även om hon inte törs ta i ännu. Och, Halleluja, hon springer och hämtar den när vi slänger iväg den, och börjar förstå att "loss" betyder att vi gör det hela EN GÅNG TILL!

Kellie har en egen korg att sova i, men föredrar att ligga nära mig i sängen. Vilket hon får. Det hade jag inte tänkt från början (den gamla sanningen är ju "hundarskasovaisinkorgochdärmedbasta", men jag märker att hon mår bra av närheten (så klart. hon var ju van vid att alltid ha en hundkompis intill sig), och hon fäller faktiskt inte alls så här års. Vilket gör det så mycket enklare att ge med sig :) Och det intressanta är att hon numera ibland hoppar ner av sig själv och väljer korgen frivilligt efter någon timme i sängen.

Hon följer med till jobbet varje dag. När det inte var iskallt fick hon vara i bilen fram till lunch, sedan tar vi en promenad på skogsslingan, ca 20 min, helt perfekt för både henne och mig. Sedan fick hon vara i mitt arbetsrum, under mitt bord, de timmar tills någon av barnen tar bussen hem. (så praktiskt att de går på samma skola där jag jobbar!) Nu i dunderkylan har hon fakstiskt legat under mitt bord hela dagar. Jag tackar ödmjukast mina fantastiska rumskamrater, som både uppskattar och deltar i Kellies socialiseringsprocess. För nog var de knepigt de första gångerna. Det kommer in folk lite nu och då, och varje gång morrar eller skäller hon. Eller ja, i varje fall när jag är där. För när jag inte är där är hon tyst som en mus där under bordet, så länge ingen propsar på att krypa fram och hälsa.

Men det går bra. Hon har vant sig vid hur det fungerar, och alla inblandade kollegor och elever har också lärt sig. Jag tror hon trivs bra med tingens ordning. Så det hörs inte många ljud nu längre. För mig är detta en oerhörd lättnad. Vet inte hur jag skulle gjort annars. Det är klart att man kunde lämnat henne till ett hunddagis, men på landet ligger de inte i samma kvarter om man så säger...

Och så var det där med hennes integritet. Svårt att beskriva den, men den är där. Hon är sin egen. Jag kan inte forma henne, bara vara där MED henne. Följa henne i utvecklingen. Hon besitter en klokhet, en erfarenhet som jag inte kan eller får underskatta. Jag vet ju inte vad hon vet, men jag vet att hon har lärt sig mycket mer om livet än jag under sina första månader i livet. Till exempel det där med att läsa av människor eller djur. Jag litar på hennes omdöme, även om jag inte tillåter vilka beteenden som helst. Hon slipper hälsa om hon inte vill. Hon får ta all tid hon behöver att börja lita på människor igen. Och om hon ändå inte litar till 100% på alla, så har hon nog anledning :)

November det är

Hej bloggen.

Jag försöker skriva igen. Lite skakig, lite darrig, full av tvekan.

Ibland i livet blir orden så där förvridna, falska. Orden som ramlar ur en. Som inte på något sätt kan återge den mångfacetterade verklighet som böljar fram och tillbaka genom vardagens tusen fragment. Hur man än vrider sig blir det fel. Det ser fel ut, det kan tolkas fel, det kan uppfattas fel, det känns fel.

Hellre då vara tyst.
(men orden hopar sig i halsen)(uuuuuut!!)

Nu stänger jag dock av recensenten i mig. Håll truten eller dö, förbannade överjag.



Jag mår bra. Kärleken har på något förunderligt sätt slagit ner sina klor i mitt bröst igen. Fråga mig inte hur, varför eller vad händer nu. Jag fattar inte något alls och aktar mig noga för att försöka analysera den uppkomna situationen.

November, den regniga, den mörka, kanske är en ypperlig månad att längta. Man ska huka sig bredvid kakelugnen, kroppen insvept i raggsockar från topp till tå. Krypa nära under ett tjockt duntäcke och strunta i ökade krav på skolbarnen och Sverigedemokrater. Jojo. Det blåser illkallt runt knuten. Bästa att rulla ihop sig.

Eller.

Den här tiden kanske kräver att relationer hanteras med mjuka vantar. Verkligen tjuter allt högre, motsatserna hopar sig, inget är vad det synes vara, varken på det privata planet eller i världen runtomkring.

Det enda jag kan göra är att lyssna inåt. Mitt hjärta värker av ömhet. Mitt bröst knakar av ilska. Längtan, skratt, avundsjuka, hopp, tillit, glimrande visshet. Allt är närvarande i samma stund. På alla plan.

Jag behöver inte gå på bio, dricka mig berusad eller argumentera. Livet känns ändå.

Kellie har med saken att göra.

Skulle vilja

....blogga mera.
Skriva om Kellie, hennes framsteg och baksteg, och alla funderingar kring hennes underbara existens.

Skriva om mina funderingar över Märkliga Nutidsfenomen, Trender och Vansinnigheter. Skriva om min tro på godheten.

Skriva om hur det känns nu när Mirja inte längre gafflar omkring i huset högt och lågt med sina tusen krav och impulser.

Skriva om det nya  som växer fram mellan mig och Lukas, nu när det bara är han och jag, nu när han är den vuxne mannen i huset.

Skriva om Michaelhålet som tar mer plats än någonsin.

Skriva om rådjur och fåglar, skogen och Greby gravfält på morgonen, om gråklippor och havsvyer, om ridturer över blöta ängar, kortpromenader på blöta löv. Om naturen som jag förundras så mycket över.

Skriva om jobbet, som slukar min tid men som ger mig mening.

Skriva om känslor, om lättnad, längtan och förvirring, närhet och avstånd. Om hopp och förtvivlan och tvekan och förvissning.

Men jag har inte tid, jag har inte kraft och jag vet inte vad jag skulle skriva egentligen för just i den här perioden i livet blir orden som sköra små kristallblad, som högexplosiv gas, som nykläckta kycklingar.

De tål inte att manifesteras, formuleras, presteras, konstateras.

Annat än som flyktiga, obetydliga, lättupplösliga fraser.

Tomt

Jaha. En vacker och solig höstdag, men i bröstet en stor tomhet. Lukas sover. Mirja har flyttat, Michael har flyttat. Inte helt enkelt att tackla. Vad ska jag nu förhålla mig till? Mig själv? Men vem är jag då?

I söndags plockade Michael ihop dryga tre kärror med verktyg, kläder, dator och annat. Och påbörjade nästa fas i livet. Det var helt planerat, tidpunkten var spikad sedan en längre tid, men själva flytten var inte alls förberedd. På intet sätt kunde man ana att den närmade sig. Det kom därmed ändå som en chock när han satte fart på eftermiddagen och började packa med stor frenesi. En jättechock. För mig (fast jag visste), för Lukas (som blev helt överrumplad), för Mirja (som inte alls tyckte om att det överhuvudtaget skedde).

En knapp vecka senare. Nu har även Mirja flyttat, även det planerat. Och desto mer förberett. Hon och Anders har grejat med lägenheten, renoverat och fixat. Igår sopades de sista sågspånen ut, och vi körde några lass möbler. Jag och Lukas försökte hjälpa till, men Lukas har sprängande huvudvärk och jag har dumma onda handleder som inte förmår mycket. Vi kände oss rätt odugliga. Så vi lufsade hem till vårt alldeles för stora hus framåt kvällen.

Jag vet att jag inte ska gnälla. Jag vet att livet är så här. Jag vet att jag har varit med och format det. Jag har delaktighet i det som sker.

Men usch vad det känns. Som om någon kapat av mig ett ben och en arm.

Huset ekar tomt. Och ändå har vi inte delat upp möbler och böcker än. Ändå kommer Mirja att springa in och ut ett bra tag till, kanske till och med flytta hem igen.

Men det är nu något nytt och okänt påbörjas, det blir så uppenbart när yngsta barnet flyttar ut (jo även om Lukas bor kvar, så är det ändå ett tydligt tecken i skyn)(tiden med barn i huset närmar sig obönhörligen sitt slut).

Och när mannen i huset, som man levt med i 22 år, också flyttar i samma veva - då finns inga ramar att förhålla sig till längre, inga rutiner att luta sig mot. Jag måste snickra nya. Men var är verktygen?

Allt gör ont. Samtidigt känns luften lite klarare, lite lättare att andas. En lång tid av krampaktig väntan är över. Det har hänt.

Men om det blir bra det vet jag inte. Än.

Tårar

Idag slutar de inte rinna.

Fattar ingenting alls.

Hjärnan är icke anträffbar.

Inget svar.

Tider när tiden tar slut

Enligt Mayaindianerna tar tiden slut snart.
Det kan man ju tro på om man vill. Eller inte.

Jag tror på att vi är inne i en turbulent tid som präglas av snabba omvälvande förändringar.
På alla plan. Verkligen. På alla plan.

Jag tror på att vi är i ett skede när inget kan döljas, när sanningar kommer till ytan. Om oss själva, om andra. Om makten, om kapitalet, om hybris, om elakt spel. Om samarbete, om tillit, om samförstånd, om framtidsvisioner, om grogrund. Om människor.

På jobbet, i hemmet, mellan vänner, på gatan.

Det är lätt att svepas med i känslostormarna. De stormar minsann. På alla plan.

Sociala medier, alla medier, fria medier och styrda medier bidrar, vi får se allt. Det mesta ser vi. Någon (vem?) avgör vad vi får se. Vi ser människors dumhet, fulhet, elakhet. Vi förfasas. Det är alltid de andra som är dumma. Vi sveps med i en kakafoni av upprörande fakta.

Elaka. Dumma. Djurmisshandel. Förtryck. Barnarbete. Brist på empati. Utnyttjande av svaga. Stress. Vansinne. Idioti. Apokalyps. Tidens ände. Människans förfall. Moralens förfall.

Satan är lös.

Det är förjävligt. Någon borde stoppa det, någon borde stoppa dem. Det måste få ett slut. Starta en kampanj, ett upprop, en strejk, ett upplopp. Störta förtrycket, straffa den skyldige, alla borde veta bättre, ta sitt ansvar, stå sitt kast. Tvi, tvi, tvi.

...

Så är det ja. Alla måste stå sitt kast, förr eller senare. Alla står sitt kast, förr eller senare. Jag. Även jag. Och du. Det är sådana tider nu. Inget kan döljas, allt kommer fram. Det fula, det dolda, det skamliga, det pinsamma. Alla sitter vi i samma båt.

Vi granskar andra. Andra granskar oss. Vad väljer vi att se hos andra? Hur väljer andra att se på mig?

Vi kan se det vackra - om vi vill. Men vi måste just vilja. Välja att vilja se det.

Denna tids största och svåraste utmaning. Att välja vilja se det goda, det vackra, det friska, det uppbyggliga - mitt i tsunamin av upprörande sanningar.

Vad finns bakom och inom den bångstyriga personen du har framför dig? Hur får du kärlek att växa? När känner sig människor tillfreds? Hur påverkar du din situation? Kan man bryta ett spänt läge med ett leende? Hur är man en god förebild? Agerar du själv som den person du vill andra ska vara? Vilken effekt har mildheten? Vad innebär det att vända andra kinden till? Att inte slå tillbaka?
Hur känns det när alla som umgås kan vara sig själva?

Hur gör man själv för att känna att man har makten över sitt liv?

Lyssna inåt, och gör det som får dig att må bra - på djupet?

Jag tror det är något ditåt.... Jag hoppas det räcker. Annars tar tiden kanske slut? Eller inte :)

Klipper inte om jag slipper

Klor. Att klippa klor. Hu. Rys.

Vi hade marsvin. (ni vet det där med barnen)(som lovar på heder och samvete att ALLTID.. osv) (det var jag som fick: mata, tjata, hota, sköta, tvätta, klippa och till sist avliva).
Marsvin sliter inte klorna i en spånfylld bur. Klorna växer, men slits aldrig. Man måste klippa deras klor. Man klipper klorna för sällan. Klorna krullar sig åt fel håll och man får sjukt dåligt samvete, vilket gör att man ju tvingas klippa klorna, vilket marsvinet inte tycker om. Marsvinet ålar sig så mycket det kan, vilket gör att man klipper lite fel, lite för mycket. Då skriker marsvinet och hoppar till, hjärtat pickar som satan (man tror det ska dö av hjärtattack), och det kommer blod från den för mycket klippta klon. Och då får man ännu mer dåligt samvete. Och drar sig för länge; tills det är-dags-sen-länge nästa gång.

Förra hunden var bolloman och grävoman. Han sprang efter tennisbollar tills tassarna blödde. Jämnt. När han inte gjorde det så grävde han sork. Hans klor märktes endast när de slitits ner för mycket. När han blödde för han hade sprungit för mycket på granit eller grus. Eller grävt för länge.

"Nu räcker det Cesar, gå och lägg dig" - det var den enda ansträngningen man behövde göra för att säkerställa klohälsan.

Kellie har smugit på gator efter sin mamma och nosat runt i sopor. Sedan har Kellie legat i sin halmhög i sin hundbur i hundhägnet med cementgolv. Kellie vet inget om vare sig bollar eller sorkar.

Kellies klor växer så det knakar. Kellies klor börjar påminna mig om marsvinshelvetet.
Jag vill ABSOLUT inte behöva klippa klor på en redan ängslig hund - varje vecka (läser på nätet och förfäras över alla kloka råd).

Alltså - Kellie måste hundtränas. Börja bete sig som en hund.

Jag har diverse gånger försökt med kommandot GRÄV (gömt godis i gräset, leran, sanden). Förgäves.
Eller SPRING (efter bollen/pinnen/leksaken). Förgäves. Kellie fattar inte vitsen med att spinga efter saker - såvida det inte stavas K-A-T-T.
Jag började förtvivla. Fick hemsökande syner i drömmarna. (klotång, handduk, slipmaskin, trasor, hundgodis, panikslagen matte, skräckslagen hund, bitande hund, blödande hand - och så vidare...)

Men så äntligen. Idag. Herregud vilken lättnad.
På stranden:
Vi hade busat med vågorna, sprungsprungit fram och tillbaka. Jag hade ännu en gång försökt med gömma-frolic-i-sanden (förgäves). Grävt med tårna i sanden (se HÄR Kellie!!)(förgäves)
Till slut började jag helt enkelt gräva själv. Med en pinne. Sprätte sand. Frenetiskt. Kellie började leka med sanden jag sprätte omkring mig. Skuttade hitochdit.
Och till slut - började först nosa nere i djupa hålet. Sedan lägga sig i djupa hålet. Sedan böka med nosen i djupa hålet. Och sedan.
Gräva. Oj. Vad. Hon. Grävde.

 

Ur fas

Helgen som skulle bli glad och uppsluppen, fylld med musik, långpromenader och umgänge, blev istället gnälliga dagar med handlingsförlamande handledsvärk, en otrevlig antydan till folkskygghet och viss sjukvård av febrig men enveten dotter.
Drar till skogs några timmar nu, och hoppas det ger sig.

Bättre söndag

Efter lyckad första spårning.
Mätt på för mycket korv.
I väntan på att de andra hundarna ska spåra klart.
Nöjd hund. Nöjd matte.



Långpromenad i vackraste skogen.
Här gick jag i våras.
Medan oma sakta höll på att dö.
I sorgtomrummet efter Cesar.
Nu här med skuttande Kellie.
Oma och Cesar var också där.
I varje gren, löv, rot.
Gråt och skratt.
Liv och död.



Vi spanade på gässen.
De samlar sig för Den Långa Flykten.
De sjöng och flaxade vingarna.
När vi gick på stigen fick de syn på oss -
och på en given signal:
Hundratals skrikande gäss cirklade i luften...
Gåskakafonisk tsunami. Mäktigt.

En äcklig lördag

En jävla natt med några fjuttiga timmars sömn. Mycket grubbel och jobbiga tankar och känslor. Jag är aldrig så fel, ful, korkad, falsk, hopplös och felvaggad som de sömnlösa timmarna mellan 01 och 06. En väldig tur att dagsljuset får dessa känslor att blekna sen, annars hade jag inte knallat omkring på jordskorpan...

Dagsljuset ackompanjerades av smattrande regn denna morgon. Det gav mig en bra anledning att dra ut på uppstigandet och mötet med min inte så lockande dag. Men till slut var det ändå dags för katternas matvrål, en kopp sammasmaksomalltidté, en tidning full av elände och ett planlöst surfande på ajfånen. Konstigt nog kändes detta alternativ snabbt oändligt mycket tryggare än nattens ångest.

Vid elvatiden begav jag och Mirja oss mot Strömstad där vi hämtade pappas nya begagnade på-Blocket-inköpta-spis, som skulle få ersätta hans åldersstigna spis med endast en fungerande platta. För säkerhets skull köpte vi två nya stickkontakter på Åhlunds Elektriska, ifall hans kontakt skulle vara av den äldre sorten... Men dagen bjöd på en del flyt. Hans stickkontakt var exakt rätt för den nya spisen. Fröjd och glädje. Nu kan pappa njuta av fyra fungerande spisplattor istället för en.

 

Vi blev så glada att vi glömde vara försiktiga. När jag och Mirja rullade ut den gamla spisen, och just tänkte lyfta in den i bilen för transport till tippen senare i veckan, råkade den kränga till och knäcka baklyktans plastkåpa med löjlig precission. Jaha. 500 kronor fattigare. Den nya plastkåpan beställdes dock snabbt via ajfånen och bildelsbasen. Om tre dagar har vi glömt denna fadäs... Men helt glad får jag alltså inte vara idag.

Lönen har ju kommit och då råder köpfest i alla kommunens affärer. Jag brukar inte shoppa loss, det är inte min grej riktigt, men Mirja hade sagt något om rea på smink. Eftersom jag aldrig köper smink (får panikångest av prislapparna), och därför tvingas försöker måla ögonfransarna med en uråldrig mascara som smular sig om man inte smörjes dess innehåll med en blandning av olja och vatten, tänkte jag att det kanske skulle vara klokt att passa på. Så nu har jag en påse full av dyra askar med innehåll som beskrivs med ord såsom creamy, sparkling, blush och silk-effect. Kommer garanterat vara extremt snygg hela vintern.

När vi nu ändå var på plats i den stora affären där alla handlar, så kände vi oss tvungna att tänka till. Brödet hemma var mögligt - kanske dags att ändå handla lite bröd och mjölk i alla fall? En halvtimme senare tågade vi med en överfull varukorg riktning kassan. Men så stannade Mirja och frågade: Mamma vad menar de med den här reklamen egentligen?

Jag stod och stirrade länge (på deras jävla magar!!!) men hade inget svar alls:

Hur går kopplingen mellan schampo - lyckliga-kvinnor-i-underkläder - händer-på-lår?
Inget som jag begriper i alla fall. Men en sak blir ju återigen uppenbar - det är inte konstigt at kvinnor ägnar så löjligt mycket tid åt att känna sig fula, feta och fel.

Vilket för mig tillbaka till början på mitt resonemang. Och då inser jag att det hade varit klokare av mig att låta bli det där med planlös shopping, smink på rea och titta på reklam. Jag har nog med saker att fundera över redan.

Men nu var det för sent... Bäddat för ännu en framtida natt av existentiella grubblerier kryddat med åldersnojja.

Ge mig ett liv till!!!

Behöver ett paralelliv NU!!
Fattar inte var tiden tar vägen! Hinner inte med hälften av allt jag tänker!

(fixataketpåvedbodenhämtanyspistillpappaköpabilsäljahästtransportenlaganyttigmat---börjatränasättaupplapparomolikaViktigaSakertjäraaltanenigengålångapromenaderiblommandeljung---
räknapåekonomincyklatilljobbetgåupptidigaretaenpromenadpålunchensepåbralångfilm---
läramigspelagitarrsyenvackertunikaskrivaendiktsamlingbörjamedgeocachingigendraigångnaturturismverksamhet)

Och lite till.

Jag hinner INTE inte med hälften. Jag hinner inte med en tiondel!!!

Så istället väver jag här ihop en helt sann önskedröm av verklighetsbilder, så jag kan stirra på mönstret de tillsammans bildar, om några år, och få en känsla av att jag hade en underbar vardag just nu, fylld av harmoni och lyckoglimtar....:



En tur till Tjurepannan. Mulet men varmt.

Skumt i klåvan.

På Greby gravfält en morgon efter hästfrukosten.
Brukar gå en kort runda med Kellie här. Hon älskar det.

Hon älskar att spana ut över havet också :)

Jag har fått framtidsköpa en underbart vackerblå tröja
som Maria har stickat. Men jag vill inte ta egopics, så vill
ni se hur den ser ut får ni hälsa på :)

När man slumrat i ljungen en stund...

Skogen påstår att hösten snart är här.
Jag vill inte lyssna på det örat.

Utflykt till Väderöarna med hela skolan idag. Underbart. Fantastiskt.
Inga ord räcker. Vilken ljuvlig dag med kollegor och elever. Love :)
 



Fredagskväll. Insupa den sista värmen. Utsikten. Det goda vinet (tack Falk!)

Sjögräsläxa

Kellie lär sig nytt hela tiden
På Tjurepannan en sväng idag. Hopp och skutt. Upp och ner mellan alla skojiga granitknölar. Och lära sig att det som ser ut som än gräsmatta mellan två granitkullar inte nödvändigtvis är en gräsmatta. Utan en djup vattensamling.
Hennes min var obetalbart rolig. Chockad. Inte rädd. Totalt paff.
Men hon hämtade sig snart. Efter en skakning och en tjurrusning var det lika tokroligt igen.

Taggar för den 30e: RAPSYMPHONIC

Lite pirr i magen ändå. Jag har nog inte riktigt fattat det här. Inte fattat digniteten, eller det hejdlöst, ja hutlöst coola i att det faktiskt blir av! Det kanske blir så när ens barn växer upp och flyger ut, flyttar till Den Stora Staden och plötsligt en dag INTE ringer hem var och varannan timme med någon Ytterst Viktig Fråga. Som måste få svar NU. (det har ofta handlat om pengar...)

Nuförtiden ringer vi lite så där sporadiskt. Hej lever du? Mår du? Längtar dig! Älskar dig! Oftast blir det snabba samtal. Hinner inte snacka nu. Mycket nu.Vi hörs en annan dag.

Den där idén han hade om ett samarbeta med Stockholms filharmoniska orkester lät så himla bra, så himla kul, så himla rätt. Men det var ju länge sen, år sen, och jag vet ju hur det är med idéer. De flesta brukar.... fortsätta vara just idéer. Särskilt (tänker lantismorsan) när idén i fråga ska slåss med alla andra miljoner bra idéer i Den Flashigt Mediala Stockholmsdjungeln.

Men nu blir idén verklighet. Den 30e augusti klockan 19 - 20 spelar Rikard och Stockholms filharmoniker tillsammans på Fryshusarenan. Ett "möte mellan klassiskt och hiphop" står det på konserthusets sida. Gratis inträde - har ni vägen förbi så kom och lyssna :)

Herregud så häftigt. Jag är så himla imponerad!

Ska bli löjligt spännande att åka dit och uppleva det hela.....

Walk for the strays Grebbestad

Det regnade inte, det kom sju vuxna, tre barn och sex hundar. Vi fick ihop 400 kr. I Grebbestad. Inte så mycket, men ändå. Mer än väntat hur som helst, eftersom man bara skulle betala 20 kr :)

På 69 orter i Sverige anordnades denna lilla promenad av föreningen Dogrescue till förmån för herrelösa hundar i Rumänien. Uppe i Rättvik sitter ordförande och räknar febrilt. Hittills har hon hunnit med dryga 44 orter och summan uppgår till 28000 nånting redan... Pengarna går oavkortat till den rullande veterinärstationen. Som tydligen kan rulla ett bra tag till, vilket innebär mångmånga fler kastrerade hundar och därmed färrae sjuka, hungriga och döende hundar på gatorna...

Det blir lite slantar och lite feelgood av en helt vanlig ovanlig promenad....

Dags igen för lite sensommargnäll

Klagolåt. En gammal goding i repris.

Här:

inte kul att Falk har åkt för det blir så jävla tomt efter honom som fyller vardagen med vardaglig vettighet i sin simplaste form

inte kul att tvinga in sin obändigt skuttiga grubblarsjäl i en fyrkantig arbetslåda 8 timmar per dag

inte kul att familjen är på väg att falla isär, förvisso både naturligt och sjävförvållat, men det är jävligt obekvämt ändå

inte kul att hantera den eviga ekonomiska omöjlighetsekvationen

inte kul att det gröna börjar blekna, gulna, vissna

inte kul att mörka kvällarna har börjat cementera sin tyranni till standardläge

det mörknar ju redan vid halv tio. usch.

värsta årstiden.

usch.

Walk for the strays 18 aug 2012

Ok då. Jag gör det. Jag hade faktiskt inget vettigt för mig ändå. Fast jag trodde det ett tag.

Vad svamlar jag om? Jo, föreningen Dogrescue som sett till att jag fastnade för Kellies ögon är fullständigt överfrenetiska vad gäller att få folk att engagera sig. De har nu initierat ett "Walk for the strays" vars huvudsyfte är att skramla in pengar till verksamheten samt få upp folks ögon för situationen för Rumäniens djur. Och de fick mig ju att upptäcka Kellie, de fick mig att gilla deras upplägg, och nu får de mig att skramla ihop ett förhoppningsvis redigt gäng folk till en välgörenhetspromenad.

Kellie nu, i Grebbestad.

Då - vinterGreta i Medginia, Rumänien.

Det är ett sjujäkla jobb de gör på alla sätt. Exempelvis: Min facebook översvämmades av glada uppdateringar, flera om dagen, i stil med: "47 ställen i Sverige ska nu ställa upp - häng på du också!". Kunde inte värja mig till slut när det damp ner en direkt fråga i mailboxen :) Så nu bjuder jag in alla som får reda på det här:

Häng på, vetja! Packa hund, ungar och fikakorg. Kl 11:45 nu på lördag samlas vi på Hagavallen i Grebbestad. Den där grusplanen i närheten av skolan. Man betalar en tjuga till mig. Jag skickar alla tjugor till föreningen, de skickar pengarna till den rullande veterinärstationen, så har de råd med underhåll och bensin ett tag till. Vi går en sväng via gravfältet och Falkeröd, genom byn och tillbaka. Trevligt, enkelt och roligt. Och vi blir många i Sverige som gör samma sak samtidigt. Det kan bli mycket bensin till den rullande veterinärstationen i Medgidia, det :)


Vill du veta mer om hur engagemanget för Rumäniens herrelösa hundar började, och varför, så ta dig gärna tid att titta på filmen:

Helgen

Innehöll en del bra ingredienser. De dåliga tog jag inga bilder på...