Vi kör och lagom är för lite :)

Rikard har nått ett av sina många mål. Jag är. Stolt. Glad. Lycklig. Tacksam. Förundrad. Matt. Stum. Peppad. Lättad. Orolig. Tagen. Golvad. Dopad. Grattad. Förundrad. Förundrad. Förundrad.

Vad var det jag sa, hoppades, anade, önskade. Måste bara klistra in en klockren kommentar han fick från en gammal klasskompis som tydligt illustrerar det hela: "maaaaayn se på han!!!!! langar videos och grejjer!!! :D hahah blev kallade skolans värsta och att vi skapade problem!!! vad skulle de bli av oss?????? en skall bli kriminalare en skall bli läkare och den tredje kändis hmm.... LIFE IS SWEEEEEET!!!!!!!!!!! :)"

Kolla in Duracellkaninen som var klassens störmoment under ett antal år.



....och en annan då? Förut idag - arg och frustrerad. För mycket som händer, som borde hända, som skulle ha hänt, som borde vara klart. Känslan av maktlöshet stor. Men sen nu ikväll - besinning, gapskratt - vad har jag att frustrera över? Jag har allt. Allt. Jag är faktiskt totalt lycklig. Och oändligt tacksam.

Håll igen

Jag lackar ihop när datorn laggar ihop. För tre dagar sen hade jag skrivit jättelångt och helbra, riktigt författaristiskt rentav, om hur Saker och Ting är. Men så bara. Ja ni vet. Det Outgrundliga IT-monstret slog till igen. Ingen förklaring. Borta. Finns det något som väcker så mycket förtret? (det är ett riktigt bra ord som passar i sammanhanget. Förtret. Just den känslan som irriterat bränner och sticks men som man inte dör av, bara blir skitsur av)
Ridå.

Idag är det ringar under mina ögon efter en gnällig natt full av otrevliga drömmar, måsar som knackar på balkongdörren kl 3, 5 och 7, tung lösningsmedelsmättad inomhusluft efter målning av taket i källaren, och klibbig värme.
Det går inte riktigt min väg idag. På jobbet grus i maskineriet, med precis allt förutom på lektionen. Länge leve eleverna som ger energi. Men sen - till och med facebook frös ut mig, ville inte ta emot de skojiga bilder jag försökte lägga upp på arbetsplatsens sida. Att rätta elevarbeten på Fronter kunde jag också glömma, systemet låste sig hela tiden. Så vad återstår annat än att åka hem och begrunda att det ibland helt enkelt inte funkar?


Att bli vän med ett hus är en långsam och knivig process. Min vision om hur vänskapsbanden ska knytas stämmer heller inte överens med verkligheten. I mitt huvud hänger gardinerna (lantligt gröna bomullsrullgardiner, såna som veckar sig när man drar upp dem) redan på plats och rabatterna prunkar med trevliga genuina örter och spännande bärbuskar. Altanen är till- och ombyggd, oljad och slipad och stora krukor med växtlighet prunkar i hörnen. Frysen är fylld med bakverk (till alla gäster som ska komma och umgås i vårt stora kök) och vardagsrummet inbjuder till en djupdykning i berättelsernas och musikens värld, ackompagnerat av en sprakande brasa. För att kunna nå denna vision behövs det något annat än jag kan åstadkomma för närvarande. Det behövs dessutom tid och tålamod.

Det som är jag sitter just nu i en gungstol, på altanen i skuggan, med ett glas vin och en skål tacochips bredvid. Det är hysteriskt ostädat. Vi ligger långt efter vårt tidsschema. (Lägenheten ska hyras ut om en dryg vecka. Vi har målat taket en gång. Inga möbler finns. Michael iväg hela nästa vecka på annat jobb.) Men jag tittar på de obeskurna äppelträden, och lyssnar på alla ljud. Kvillrande fåglar. Vårrustningsarbetsmaskinmotorer. Bilar. Fotbollssparkar. Prat. Humla. En dörr som slår igen.

Mina ögon registrerar allt som behöver göras här. Oljas, slipas, bytas, knipsas, kapas, ändras, delas, grävas, strykas. Katterna tassar i röran och ropar hunger. Grannen kapar grenar. Och nu drog en annan igång gräsklipparen, mycket klokt, snart kommer regnet och maskrosorna har raketbränsle. Jag tror man kan tvätta tvätten en gång till sen, så man får bort den lätt mögliga doften.

Jag sitter och hejdar mig själv. Stannar i språnget, tvingar mig att se de yviga skotten på äppelträdet. De växer helt utan skämmas, rakt upp.

Länge leve jobbet

Som utmanar mig, utvecklar mig, berikar mig, lär mig, underhåller mig! Det har varit en ytterst händelserik dag. Det allra bästa är: eleverna! (Nån som är förvånad?)Det finns absolut inget som ger så mycket energi som att möta eleverna - i sina strävanden, längtan, tillkortakommanden och styrkor. Vilken energi de har, ger, tar och skapar. Idag igen - blickfång av längtan, ärlighet, frågor, bekräftelse. Jag ser att de ser att jag ser och ömsesidig glädje och framåtanda kan födas. Det är för dem jag jobbar.
Det näst bästa är: kollegorna! Med min ringa erfarenhet av arbetslivet och arbetsklimat vill jag ändå lovorda det här arbetsgänget. Närhet, skratt, gemenskap, avspändhet. Idag fick jag och kollegan ett mail: "så proffsiga ni är!". Fyra ord efter ett möte, det gjorde min dag. Klart man kan vara proffsig när man har kollegor som vet hur man uppmuntrar, ser, peppar. Jag hoppas innerligt att jag själv lyckas återgälda, åtminstone ibland... I detta klimat är det då också lätt att ta motgångar.
Så det tredje bästa: motgångarna. De är ju faktiskt dessa som visar en vägen fram, de visar en själv var man står, vilka värderingar man har, vilka svagheter och styrkor man bär på. Så jag tackar motgångarna för vägledningen, tacktack!

Tänk ändå, för 10 år sedan var jag utdömd, stämplad: "bipolär typ II" "komr tr. aldrig klara fast arb. utan med." Hejaheja psykvården som trodde sig sitta inne med svaren. Ingen diagnos är statisk. Så såg läget ut då, när jag var outbildad, vilsen, osäker, arbetslös hemmafru med tre barn, och halvjobbiga tonårserfarenheter i bagaget. Vart tog bipolär typ II vägen? Borta. Finns ej. Undersökt, granskad, bedömd frisk. Stämpeln borta.

Är det inte så livet är? Ibland är man trasig, ibland är man hel. Ibland är man stark som satan, andra perioder vacklande och rädd. Men man är alltid en människa som förtjänar att bli lyssnad till.

Lilla Flisan till exempel är ett fint exempel. Hon är en kattunge. Hon är livet självt; stark, lekfull, vig, snabb, nyfiken och hungrig. Hon backar inte för något som är nytt eller läskigt. Men idag blev hon rädd och osäker, för det skrek och brummade i källaren och luktade hemskt. Ronny och Leif sågade itu oljetanken och bar ut den i smådelar. Väsen och stank. Flisan jamade, och snubblade över mina tår. Jag fick göra kängurupedagogiken på henne. Hon somnade i min tröjpåse och jag fick kramp i armen. Inte var hon en klenis för det. Hon var klok och försiktig, behövde skydd och tröst. Nu skuttar hon obekymrat runt och spanar in tomma källarrummet.

Host

Det är grymt irriterande att lådorna inte packar upp sig själv, att nya hus blir dammiga lika fort som gamla och att heltidsjobb inte bidrar annat än ekonomiskt i flytt-perspektiv.

Jag är sjuk, sover och surar. Nåja, sjuk är en överdrift men det gör ont i alla öronen och det låter burkigt när jag talar och hostar. Helst ville jag snurra runt som en virvelvind och organisera hyllor, göra system, hänga tavlor och planera garageröran. Istället vill kroppen ligga ner. Sova, sura, gäspa, sova.

Det är så mycket att tänka på hela tiden. Stora saker, allvarliga saker, seriösa saker. Lån, testamente, fackliga regler, försäkringar, semesterplanering, samarbetsfrågor, båtbottenfärg, bilkylare och tonårsproblematik. Nånstans på vägen försvinner skrattet. Kanske behöver man vara sjuk ibland för att hinna ikapp skrattet igen.



Längtar efter min oma, 99 år, i ett åldringshem i Holland. Skulle vilja krama henne, det var ett år sen sist nästan. Min oma. Jag älskar att bo i Sverige, att pappa och mamma vågade ta flyttsteget när jag var 12, från ett överbefolkat och stressigt litet platt land till Nordens eftertänksamma friskhet. Men hatar att min oma och min faster bor i Holland, min äldre bror med son i Tyskland. Jag hatar att inte kunna träffa dem, min släkt, min barndoms rötter regelbundet och avspänt. Jag hatar att bära den här inre splittringen, ständiga längtan. Samtidigt är jag tacksam att jag inte bor i Australien. Fan ta mina barn om de hittar på att flytta till Australien.

Mirja flyttar inte än på ett tag, hon har fullt upp med sitt ponyliv. Härlig debut igår. Startade med sin Pretty Woman (kallad Julia) LA och LB för första gången, och tog sig fram utmärkt. Den ponnyn vågar hoppa, det är kul att se. Och jättespännande med lite större svårighetsgrad på hopptävlingar. Samtidigt den frätande skuldkänslan i mig, i oss, över orättvisan i att just minstingen i syskonskaran får skörda överdådet. För herregud vad hennes lilla hobby kostar. Startavgifter, transporthyra, bensinen, licenser, veterinärbesiktining osv. Söndagen bara, gick loss på en tusing. Hur mycket ponnylivet kostar per månad vågar jag inte skriva. Orättvist mot de andra så det förslår... Hur ska man kompensera? Tar gärna emot förslag och tankar från mer erfarna!!!

Färdig!

Sitter här som ett lyckligt sketet äpplemos och hämtar mig efter flytten. Mycket har hänt, händer. Fått massor av hjälp av underbara vänner. KatteLatteSven var borta ett dygn och har hittat hem till sittt nya hem. Mirja skuttar i trädgården. Lukas ler i hela ansiktet. Standarden är över hans förväntansnivå på oss. Särskilt badrummen, och varmluftsugnen duger utmärkt, menar han. Detsamma menar jag.


Det är så obeskrivligt grymt skönt att lämna epoken med hyrliv bakom sig. Bästa födelsedagen ever. Nu struntar jag i orden. Bilderna kan få tala.





















Jag är glad.