Hela förra läsåret var jag sjukskriven på halvtid. Jag var sjukskriven från mitt jobb som gymnasielärare pga utmattningssymptom. Dessa grundades i flera faktorer, bland annat flera chefsbyten och därmed omorganisationer, ekonomiska sparkrav, nya läroplaner och betygskriterier, ständigt fler och alltmer komplexa arbetsuppgifter. Och så förstås - att jag är som jag är. Engagerad, noggrann, ambitiös, empatisk, kreativ, positiv, och känslig. Så klart slarvig, trött och oseriös stundtals också. Jag är ju människa trots allt. Jag älskade hur som helst mitt jobb, mina elever, utmaningarna. Jag läste forskningsrapport på forskningsrapport och försökte ligga i framkant genom att ständigt pröva nya arbetssätt.
Den perfekta medarbetaren.
Min arbetsgivare utgår vid lönesamtalet, liksom många andra arbetsgivare, från en matris. Om man ligger långt till höger på matrisen, så kan man få se fram emot att skörda frukterna av den individuella lönesättningen. Ligger man långt till vänster, så får man nöja sig med den blygsamma ökningen som facket arbetat fram.
I alla år har jag legat nästan längst till höger på samtliga fem områden.
Så här formuleras hur man som utomordentlig medarbetare jobbar:
Styrdokumentens ändamål sätter sin prägel på ditt dagliga arbete. Du uppfyller målen för ditt uppdrag. Du utvecklar metodiskt flera strategier, arbetssätt för att öka måluppfyllelsen både i ditt eget arbete, tillsammans med dina närmsta kollegor och utanför arbetslaget.
På ett noggrant, effektivt och systematiskt sätt planerar, organiserar, genomför, dokumenterar, utvärderar och förbättrar du ditt arbete, detta gör du självständigt. Du prioriterar bland dina arbetsuppgifter, arbetar flexibelt och tar ansvar för arbetslagets och verksamhetens kvalitetsutveckling.
Lyhördhet, respekt, servicekänsla och ett gott bemötande utmärker dina relationer med dem du möter i ditt arbete. Du har en god dialog och skapar självständigt goda relationer med dem. Du förebygger missförstånd och konflikter och löser smidigt uppkomna svårigheter. Du ser din del i verksamheten och tar ett aktivt ansvar för helheten.
Du tar stort ansvar för din egen och andras kompetensutveckling. Du ser till att arbetslaget och enheten får ta del av ny kunskap. Du är intresserad och vill ta dig an nya arbetsuppgifter och tar ofta initiativ till utveckling av ditt, arbetslagets och enhetens arbete.
Du driver aktivt samarbetet i gruppen och ser till helheten. Du lyfter fram medarbetarnas kompetenser i och utanför arbetslaget. Du får andra att växa genom att aktivt bejaka och stödja mångfald i tankar och åsikter. Du förklarar och ställer aktivt upp bakom fattade beslut.
Nu är jag ledsen och arg. För nu, när jag tittar i backspegeln, så är det just dessa egenskaper som lett mig rakt in i utmattningen. I takt med att omorganisationerna (5 nya rektorer/arbetssätt på 7 år) och de ekonomiska åtstramningarna (minskat antal elever = mindre pengar) har verkställts, så har jag bitit ihop, försatt mig i mitt flexibla och positiva läge ("det är inte hur man har det, det är hur man tar det!") och försökt trolla med knäna.
Redan för två år sedan började varningssignalerna komma i form av tryck över bröstet och koncentrationssvårigheter. Jag var plötsligt inte längre en lika bra lärare, om än fortfarande omtyckt. Det började svaja under februari och jag sjukskrev mig i förebyggande syfte i april, lagom till den nya rektorn tillträdde. Efter sommarledigheten var jag fylld av tillförsikt och nytt mod, som räckte ungefär en månad in på höstterminen på ett besparingsår som alla är överens om är det tuffaste hittills. Självaste skolchefen hedrade vår arbetsplats med ett möte inför nya rektorn tillträdde sin tjänst, och sa orden: "de ekonomiska målen är ställda över verksamhetsmålen" och "skäll inte på rektor när det blir tufft, hans uppdrag är att klara budgeten".
Nu ska jag inte påstå att jag var i utmärkt skick när jag började jobba heltid efter sommaren. Men jag ville vara det. Jag ville så gärna orka, ville så gärna visa den nya rektorn vad jag var kapabel till, om jag bara fick rätt förutsättningar. Jag ville så gärna få känna den där stolta goa känslan igen när heltidslönen trillar in på kontot den 27e.
Jag är svensklärare. (Ja, det heter svensklärare och inte svenskalärare). Jag är positiv. Jag försökte inbilla mig att det skulle bli en intressant utmaning att hantera åtta olika kursnivåer i sex olika blandade grupper tre heldagar i veckan. Jag planerade att vi skulle ha en redaktion, där eleverna skulle få bearbeta ämnesövergripande studiekunskaper och sina egna reflektioner i form av publiceringsbara texter i skolbloggen och filmklipp som skulle publiceras på en egen kanal. Det skulle fungera som marknadsföring för skolan. För det hade skolchefen också sagt, att vi verkligen måste lyfta fram skolan för att få fler elever, för att få mer pengar. Jag fick således fria händer, samt två iPads. Det var ju en lysande idé, att slå två flugor i smällen liksom! Kreativ svenskundervisning och marknadsföring, bingo!
De första två veckorna var berusande roliga. Så många intressanta elever. De var från Sudan, Afghanistan, Bullaren eller Lur. De var mellan 16 och 49 år. De var ambitiösa eller skoltrötta. Jag drömde om mitt klassrum som kreativ smältdegel och grogrund för äkta integration.
Men det var 76 namn på mina klasslistor. Och alla skulle studera individuellt, och alla skulle nå sina kursmål och dessa kursmål spretade mellan 6eklassnivå och universitetsnivå.
Dessa två första veckor försökte jag utarbeta ett smidigt pärmsystem som stöttade individuell undervisning i blandade grupper. För det som skollag, styrdokument och kursmål kräver är att läraren utformar undervisningen på så sätt att eleverna är delaktiga och har insyn i sin lärprocess. De vuxna studenterna har dessutom rätt till att lägga upp studierna helt utifrån sina förutsättningar. Komma på lektioner alltid, ibland, eller inte alls. Jobba på distans, påbörja kursen när som helst under terminen eller jobba snabbare takt. Även för ungdomseleverna skulle undervisningen vara så individuell som möjligt, av den enkla anledningen att de alla läser på olika program, och grundämnena ska anpassas utifrån det program de valt.
Mycket administration blev det. Ungdomselever som skolkar skulle anmälas till en elevvård som inte existerade och andra behövde kartläggas för att se vilka stöd de behövde. I samma veva hanterade jag allas vilt skiftande datakunskaper, samt försökte hålla fast vid redaktionsdrömmen och marknadsföringsdrömmen. Jag studsade runt och försökte finnas till för alla mina elever som ett skållat troll varje minut på dagen, varje måndag, tisdag, onsdag. Torsdag var det elevfritt och avsatt för arbetslagsmöten. Fredag kunde ägnas åt planering. På fredagarna brukade jag vara Helt Slut. Det var helt enkelt för mycket.
Efter tre veckor började jag tappa minnet. Mindes inte med vilken grupp jag hade kommit överens om att redovisa muntligt. Eller vilka elever som skulle få göra diagnostiska prov eller tenta av kursen. Vilka som skulle ha inloggning till talböcker. Vilka som inte hade råd att köpa skolböcker, som skulle få hjälp med att hitta material på nätet och vilka som skulle ha sin planering via mail för de inte behärskar skolans digitala lärplattform "Fronter".
Jag sjukskrev mig åter på halvtid. Skulle undervisa måndagar och tisdagar och jobba hemifrån med planering halva onsdagen. Tänkte att jag kunde klara det kanske. Arbetssituationen blev inte bättre. Ingen vikarie inkallades i mitt ställe så några elever bytte grupp från onsdagen till måndag för att slippa stå utan lärare. Min planeringstid räckte inte, trots att klasslistorna visade minskat antal elever; flera elever hade slutat och vissa skolkade jämnt. Mitt huvud kändes som vore det gjort av betong. Men jag fortsatte att vara trevlig mot de elever som kom på lektionerna, även om lektionerna jag höll var usla.
Rektorn hade inte alls tid att sätta sig in i min situation. Han har ju mycket att stå i och kanske utgått ifrån idén att "säger hon inget, så är det nog lugnt". Jag hade inte insikten att jag borde ha planterat mig mitt på hans skrivbord och sagt ifrån med ett vrål, i tid. Trodde det skulle räcka med ett artigt och välformulerat nödrop i form av ett mail i september, och att vid några APT-möten berätta att min situation var ohållbar.
Min läkare sjukskrev mig på heltid i slutet på november. Det ville jag inte, men jag behövde det, det såg han på mig. Jag föll sedan djupt ner i ett svart hål.
Nu är jag ledsen. För jag saknar mitt jobb, jag saknar mina elever och jag saknar min lön. Jag är ledsen för att alla klassiska utmattningssymptom bryter ut i samma stund jag tänker på de icke-satta betyg eller lektionsplanering eller särskilda elever som borrat sig extra djupt in i mitt hjärta. Jag är ledsen för jag har blivit långsam som en sömngångare och gråter när jag inser hur jag har kämpat med en ohållbar arbetssituation.
Nu är jag arg. För mina kollegor intygar att min arbetssituation varit helt vansinnig. Jag inbillade mig inte. Men min arbetsgivare lät mig köra på, trots att jag var halvtidssjukskriven för utmattning hela året innan. Jag är arg. För min arbetsgivare säger att de inte kan ge mig andra arbetsuppgifter i rehabiliterande syfte. De kan ta bort "två ämnen" från mitt schema. I övrigt finns inget att få. Trots att jag erbjudit mig att som rehabilitering städa arkiv, läsa in mig på forskning, jobba med läxhjälp, stötta "hemmasittare" (elever som av olika skäl vägrar komma till skolan), jobba med ITutvecklingsfrågor och mycket mer därtill. Jag har bett om att få en termins återhämtning, med anpassade uppgifter, så att jag kan komma igen, och vara en Lika Utomordentlig Medarbetare om ett halvår, ett år. Men svaret är nej.
Antingen får jag vara fortsatt sjukskriven på heltid eller så får jag byta jobb.
Jag blir dumpad således. Så mycket var jag värd. Så mycket fick jag för att ligga längst till höger på prestationsmatrisen.
Just nu vet jag inte vad jag göra, säga, tänka. Det gör så ofattbart ont.
.JPG)
