Igår gav jag mig ut på äventyr. Väderleksutsikten spådde minst tre dygn toppenväder, jag hade inga möten bokade, turist-svärmen har lämnat skärgården och jag har längtat efter att ge mig ut på egen hand på övernattningstur sedan flera veckor tillbaka. Så, trots oroväckande sveda i luftrören, enstaka nysningar och ett mentalt tvivelaktig läge (en smula ur gängorna), så tog jag mig resolut i örat och organiserade min avfärd. Jag tänkte som så att man säkert kan fördriva både baciller och mental överbelastning med en uppfriskande exkursion i vår sköna skärgård.
Det är mycket prylar som ska med, trots att man bara tänkt sig en eller två nätters utomhusvistelse. Jag fick med mig allt, inklusive yxa, hundmaten, tändstickor och öronpropparna. Men jag glömde Trangiaköket, trots att jag skrivit upp det på min lista. Så förargligt! Dock har jag ju lärt mig att ha tillit, så jag tog det med yttersta ro. Det skulle nog lösa sig, och dessutom överlever man faktiskt ett dygn med kall mat och utan kaffe. För att hjälpa ödet på traven la jag för säkerhets skull ändå ut ett humoristiskt meddelande angående min prekära situation med tillhörande bilder på Facebook.
Imorse läste jag att Anna O kommenterat bilderna med orden "Så himla kapabel du är Kim! Härligt att du trivs så bra med dig själv som sällskap. Du är grym!"
Ja, sådana fina ord får en ju att förstå varför Facebook är vanebildande. Bekräftelse, tjo vad gott det känns! Men oj vad jag INTE hade känt mig kapabel, vad jag INTE hade trivts, men jo lite grym är jag kanske trots allt. Här följer en inblick:
 |
| Slör ut med en vind som stundtals var frisk. Denna bild togs fyra sekunder innan vinden plötsligt tryckte till från oväntat håll. Båten lutade så mycket att hon tog in vatten över relingen och hundarna gled handlöst omkring. Med bultande hjärta bestämde jag mig för att segla utanför skären för att träna på att segla; vända med och mot vind, utan att behöva vara orolig för närkontakt med kobbar och skär. Det blev hemskt. Tampar, tåtar, roder; inget kunde jag hålla i ordentligt. Allt trasslade sig, fladdrade, slog. Inte kunde jag vända mot vinden, och att vända med vinden var bara läskigt. Till slut insåg jag att jag var för klen och för rädd denna dag för att klara att segla ensam. Tog ner seglen och gick för motor in mot Måkholmen. Med har-hjärtat galopperande i halsgropen, för även om jag litar på motorn, så vet man ju aldrig... |
 |
Jag hade räknat ut att man kunde krypa in i den lilla viken mot norr trots att vinden var östlig. Det gick, men det var knappt. Det var lågvatten, och massor med tång. Jag var orolig för propellern skulle trassla in sig i tången och även för att det skulle bli ännu lägre vattenstånd så vi skulle bli strandade.
Var därför bara tvungen att kolla vattenståndet var femte minut. Till slut vågade jag lita på att det skulle funka.
Ägnade extrem omsorg åt att lägga fast båten så hon låg tryggt vid både högre som lägre vattenstånd. |
 |
| Samtidigt var allt ju så gudomligt vackert. Att kunna ta så här fina bilder med min kamera är underbart. Detta är skeppet som syns i ovanstående bild. Jag älskar zoomen :-). Jag satt länge och bara tittade på allt. Njöt av solens värme. |
 |
Nästa utmaning var att lasta ur båten. Tältet skulle sättas upp här, ca 50 m från båten, förbi en klyfta i berget. Det snurrade i skallen: Matvarorna skulle må bäst av att stå i skuggan, där i klyftan. Räknades de fyra vattenflaskorna som mat? Och var det inte dags att äta nu egentligen, för krafterna sinade? Vad skulle jag då bära vart och i vilken ordning? Jag kände mig helt oförmögen, ensam, trött och svag.
Hundarna njöt dock av friheten, de sprang och sprang och sprang. Jag tog ett kokt ägg och drack vatten. Tog mig i örat igen och sorterade kylvaror, bar allt, satte upp det bångstyrigt fladdrande tältet och kände mig lite kapabel. Fast jag hade väldigt ont i nacken. Och huvudet. Och det bara blåste och blåste. Usch. Bäst att gå en meditativ promenad, göra hundarna ännu gladare. Alltid något, sedan fick jag väl se.... |
 |
| Förbi stranden där det brukar vara fullt med folk när det är så här varmt. Ja alltså när det blåser västliga vindar. Nu hade vi alltså ön för oss själva istället. Skönt för hundarna, de simmade runt för glatta livet. Till och med Tess har lärt sig älska att simma. Lite sjögräs, tång och alger hindrar dem inte. |
 |
Måkholmen är inte stort. Man går runt på en halvtimme, lätt. Här har jag gått många gånger, när barnen var små. Minnena sköljde över mig. Vi samlades här förr, flera familjer, tältade, åt och drack. Njöt. Minnena säger vi gjorde det ofta, men jag vet att det bara hände ett fåtal gånger. Det är ju inte så ofta som både vädret, ledigheten och allas planeringar samverkar... Men de gånger det blev av gjorde starkt intryck. Jag blev nostalgisk.
Undrade varför jag nödvändigtvis skulle åka hit helt ensam.... |
 |
| Lågvatten är kul. Man upptäcker nya världar. Gigantiska mattor av babymusslor som samsas med väletablerade havstulpaner. Satt länge och bara tittade. Undrade hur de klarar den stekheta solen. |
 |
| Kellie sprang rakt över mattorna av musslor och havstulpaner, utan problem. Jag mindes alla gånger jag skurit upp fötterna på de rakbladsvassa jävlarna och gladdes åt mina sandaler. Men aktade mig för att krossa skaldjuren, utfall de levde. Tess däremot bet resolut loss en mussla och åt upp den. Kras, kras, mums. |
 |
| Högst upp på toppen flög den här lilla rackaren hela tiden framför oss, men satt välvilligt stilla så jag fick ta en bild :-) |
 |
| Medan jag insöp de vackra vyerna från toppen och samtidigt led av mina värkande kroppsdelar och den där envetet växande förkylningen gav sig hundarna av på egna äventyr. Kellie för att simma en sväng igen, och Tess försökte utsiktslöst att jaga ifatt de gäckande fågelflockarna. Inte häckande! För då hade de definitivt inte fått vara lösa... |
 |
| Och som alltid när jag går med kameran i naturen, så blir jag alldeles fascinerad av formerna, färgerna..... |
 |
| Se, de här hårda stenarna är det lenaste och vackraste man kan tänka sig... Man vill bara lägga sig och krama varenda solvarm sten. När man sedan gör det blir man så förvånad över hur hårde de är :-) |
 |
| Detta ser ju dött ut, men så fort det blir blött så myllrar det av liv... |
 |
Ser ut som torkat, saltat gräs... Kollade upp att det inte är sjögräs, utan en slags alg som heter Tarmalg :-)
Jag smakade, och det var misstänkt likt det där torkade japanska någonting som man köper som tilltugg till sushi! Förresten, jag ser en galopperande bisonoxe med en gigantisk hajfena också! |
 |
Sedan var det dags för välförtjänt lyxmiddag. Hm. Det var svårt att hitta en bekväm
matplats i lä. Och jag saknade verkligen kokta potatisar. Tomaterna var dessutom
mjöliga och tråkiga, trots att jag odlat dem själv. Efter 6 bitar sill i gräddfil
började det smaka äckligt rent av. Vinet var dock gott, kallt och fint, gjorde mig gott,
och glaset välte inte en endaste gång. Men Kellie slickade min tallrik när jag gick för att ställa
sillburk och gräddfilspaket i skuggan, och det var av någon anledning plötsligt väldigt osmakligt.
Aptiten var alltså inte på topp. |
 |
| Jag hade lånat med mig Lukas yxa, ifall det skulle finnas vrakved att elda. Det fanns ingen vrakved, men jag hittade två döda ene-buskar. Yxan var vass. Och jag var plötsligt mycket målmedveten och enveten. Smärtor och förkylning var som bortblåsta medan jag systematiskt gav mig på mitt värv. |
 |
| Denna gigant tog lång tid att få loss. Den växte med sin tjocka rot över en sten. Yxan är nu inte vass längre. Detta trots att jag verkligen gjorde allt jag kunde för att undvika att hugga i sten. Som tur är kan jag slipa yxor. Måste bara hitta någon som har en slipsten och bryne... Och kanske bli lite friskare innan jag ger mig på den nöten. |
 |
| Tess passade på att filosofera över livets oändliga frågor, medan jag gjorde upp eld. |
 |
Ont i nacken, armar, handleder (inte van att hugga i 1, 5 timme i sträck).... Ont i huvudet och halsen...
Men märkligt tillfreds när jag lyckades få en rejäl start på min egen lilla lägereld, med endast en enda tändsticka. |
 |
Någon havtimme senare brann rotknölen fint. Och tänk vad gott det luktar när man eldar ene!
Jag påtade och petade. Kvistar, grenar, knak, hugg, och vips in i elden. Och vinden blåste oförtrutet in i mina öron. |
 |
| I den nedåtgående solens sista varma strålar skuggade jag min segergest mot berget, med yxan i högsta hugg. |
 |
| Kellie höll span när jag tittade till båten en sista gång. |
 |
| På plats för att beskåda solens nedgång. Zoomade in fiskebåten såklart. |
 |
| Solen sjönk nedom exakt när den skulle. Efter det skådespelet kunde jag roa mig med det efterföljande: att blinka upprepade gånger efter varandra. Solens ljus hade nämligen etsat sig fast i min näthinna och en uppsjö små lysande turkosa prickar hade placerat sig på allt jag såg. Effekten blir fantastisk när man blinkar fort :-)! Fast huvudvärken protesterade... |
Jag eldade en bra stund till. Tills slut var det så mörkt att jag var tvungen att gå och lägga mig. Jag hade ingen ficklampa med mig. Och mobilens batteri var nere på 46%, vilket skulle behöva räcka till eventuella motgångar under hemfärd dagen efter. Så redan vid 22-tiden låg vi, jag och hundarna. Min sovsäck var visserligen varm, men liggunderlaget på tok för tunt och tröjan för hård för att fungera som vettig kudde åt min onda nacke. Vinden slet i tältduken på ett extremt enerverande sätt. När jag till slut på ren envishet lyckats somna ifrån alla stressande faktorer väcktes jag av Kellies morrande. Röster i mörkret! Det var kajakpaddlare som höll på att sätta upp sitt tält. Jag var lugn, men inte Kellie, hon morrade och mumlade, och gick till slut högst motvilligt med på att det allt var lugnt. Somnade igen, denna gång med öronpropparna på plats. Men nä då.... Vaknade snart av att Tess gnydde. Hon var nödig mitt i natten, vilket hon aldrig annars är. Troligen var detta en effekt av kraniet efter något djur som hon hittat och systematiskt tuggat i sig medan jag eldade min brasa.... Vågade inte släppa ut henne ensam, ifall hon skulle springa och skälla på de där kajakmänskorna som småpratade borta vid sitt tält i mörkret, så jag klädde på mig och gick med henne ut. Men hur lätt håller man reda på en liten, snabb, svart hund i svarta natten? Nej. Som tur var kom hon när jag visslade. Som tur var fanns den vackraste stjärnhimlen att stirra sig mätt på i kolsvarta mörkret. Somnade om. Vaknade av att Kellie vankade av och an. Samma visa, hon behövde också gå ut, så det blev en repris.. Denna gång såg jag hennes ljusbeige gestalt röra sig i natten och kunde stoppa henne från att springa mot kajaktältet dit hon förstås genast styrde nosen. Till slut fick jag sova några obekväma timmar. Jag längtade ofantligt mycket till min mjuka säng.
Nästa morgon var tältet nedmonterat och båten packad innan klockan slagit nio. Då hade jag hunnit äta två kalla ägg och dricka lite juice också. Jag var verkligen helt slut och ville verkligen bara hem. Men när båten puttrade längs Otterös fina, tomma, soliga stränder kunde jag inte motstå att lägga till. Vi fick några fina timmar i förmiddagssolen: jag slumrade, Tess fiskade i strandkanten, och Kellie vaktade. Till slut tog dock huvudvärken kommandot: raska på in mot Grebbestad, det behövs en rejäl kopp kaffe!
Och så kom det sig att vi hamnade på kafé med mamma idag :-)
 |
Slutreflektion 1: Ensam är inte stark när man är svag, men man kan mer än man tror när man är tvungen.
Slutreflektion 2: Det andra ser hos mig är inte samma sak som det jag känner inom mig, men ibland hjälper det ändå.
Slutreflektion 3: Jag tycker om min mamma mycket. |
