Just hemkommen efter en veckas Vinden Drar utanför Kristiansand i Norge. Det är två år sedan jag var på Vinden Drar och jag såg så mycket fram emot det. VD har i många år försett mig med alla positiva impulser jag kunnat tänka mig, utifrån den livssituation jag hade. Som till exempel ett underbart sätt att växla (ner) från intensivt arbete till lediga sommarveckor. Eller som gödsel till min växande längtan efter en egen båt. Som grogrund för min självständighet. Som utmärkt projiceringsyta för den inre rastlöshet jag känt i så många år.
I år blev det en helt annan upplevelse. Allt var sig visserligen likt. Människorna, som ju blivit lite som en stor släkt för mig i och med att jag träffat dem en vecka varje sommar sedan jag var 24 år gammal, var sig lika. Det är så tryggt och skönt att återse dem. Och upplägget - tält, båtar, mingel, föredrag, segling, matbestyr- är så välbekant och hemtamt. Jag älskar det verkligen.
Men jag var annorlunda. Kanske spelar det roll att jag nu verkligen har en båt. För första gången i mitt liv väntar en egen liten Perla i hamnen på mig och Catharina när vi återvänder hem från Vinden Drar. Och för första gången i min Vinden Drarhistoria lever jag inte i en familj, utan har en egen liten lägenhet. Och givetvis spelar det roll att jag är sjukskriven, istället för att komma raka vägen från skolvärlden, betygsättning och stressmöten. Det var mycket som var annorlunda den här gången.
Efter att första dygnets återseendeyra hade lagt sig, infann sig en kvardröjande upplevelse av utanförskap. Jag förmådde inte riktigt att delta, prata, ta initiativ. Istället för att VD var en plats att varva ner och umgås, så blev det ett sammanhang som tycktes kräva av mig att jag varvade upp. Varva upp från ensamma dagar som sjukskriven till att vara aktiv del i en aktiv social flock. Och det gick inte. Det fanns ingen energi i mig att varva upp med. Det tog några dagar innan jag fattade det. Och jag blev så ledsen över att ännu en gång inse vad utmattningssyndromet ställer till med. Ännu en gång fick jag bita tag i det där sura äpplet - min inre prestigeförlust. Jag kunde inte, jag kan inte längre leva upp till mina egna, inre förväntningar på mig själv.
För det var det ju ingen som krävde något av mig. Alla jag mötte och talade med utstrålade genuin glädje över att träffa mig igen. Allt utspelade sig inuti mig.
Vem är jag om jag inte kan delta i vare sig ytliga eller komplexa samtal med mer än en person? Inte kan ställa mig på scenen och tala högt med vacker röst? Inte orkar dansa så där som är typiskt för mig? Inte hittar de rappa replikerna, den skämtsamma tonen? När jag bara orkar betrakta, och knappt ens det?
Vem är jag, när jag finner mig vara den där lilla, blyga, rädda, stammande lilla flickan igen? Får jag ens finnas då, i mina egna ögon?
Det är förunderligt hur livet visar mig mig vägen. Att jag får denna "hjälp" av detta tillstånd (utmattningen) att göra upp med mina inlärda dysfunktionella mönster. Jag inser ju att jag har något att lära mig i det här.
Jag minns att jag upplevde mig som blyg, stammande, fel, ful, ointressant och inte lyssnad på när jag var barn. Att jag hade en ständig inre längtan efter att komma på "knepet", som skulle få både de vuxna och de andra barnen att ta mig på allvar, som en person att räkna med, ta hänsyn till. Det är ointressant om denna upplevelse stämde överens med verkligheten eller ej. Den springande punkten är att jag växte upp med den inre verklighetsbilden. Och ännu mer intressant är att få fatt i känslan som gömmer sig bakom den.
Från tonårstiden och framåt i livet har jag lärt mig öva på och använda knepen. Lärt mig använda mina resurser för att "bli någon". Intellektet, retoriken, min kvinnliga dragningskraft. Det har varit fantastiska år, bra erfarenheter. De har stärkt min självkänsla, min tro på att man kan, bara man vill. Tänka sig att lilla, gråa stammande musen Kim lyckades med att både bilda familj och att bli lärare, en omtyckt och uppskattad sådan till och med. Jag klarade banan.
Nu är jag visst redo för nästa level i spelet Livet 3.0.
Nu visar det sig att nästa bana handlar om att jag behöver ta till mig, erkänna och älska den där osäkra, rådvilla och fumliga Kim som jag i så många år har kämpat mig bort ifrån.
Utmattningen hjälper mig i det arbetet. Jag kan liksom inte fly längre. Fly in i intellekt, krävande arbete, besserwisserkraft och kroppslig "kan-själv-styrka". Jag får hjälp med att vara "otillräcklig", så jag tvingas vara i otillräcklighetskänslan, tills jag tvingas tycka om mig själv ändå. För jag orkar inte längre med att avsky den delen av mig själv. Längre.
Och jag misstänker att det kommer andra till gagn i förlängningen :-)
Vinden Drarveckan hjälpte mig rejält i den insikten.
Och nu är jag hemma igen, i tystnaden, eftertänksamheten. Jag sover, vilar, begrundar.
Båten väntar tålmodigt i regndränkt och blåsig hamn. Nya erfarenheter väntar.
