Mitt allra första Vinden Drar för många år sedan gav bastuminnen som satte spår för livet. Jag som då bara hade erfarenheter av elektriska bastuapparater i diverse simhallar, samt en ganska skön men rätt ordentlig och ordnad (tråkig) vedeldad könsuppdelad bastu vid ett tjärn nära Krokstrand, sveptes helt oförberedd med av en multiupplevelse den där första gången i ett avlägset nordiskt vattenbryn. Tältduken hade miljoner små gnisthål där solen trängde sig in och bildade gyllene pilar som pekade runt, kaminen orkade aldrig få upp värmen till jag-står-inte-ut-en-sekund-till-nivå. Björkruskorna klatschade stora, färska och det doftade berusning, och laven man satt på var hård, ohyvlad och smal. Vattnet kluckade in under tältdukens fåll och inne i den blöta imman var precis alla oändligt vackra. Jag föll, som en fura, för sinnligheten, skönheten, gemenskapen och den eviga tidlösa känslan. Satt i timmar, förstod till slut både danska och till och med lite finska. Har sällan varit eller känt mig så levande, vacker och lycklig.
Så är det att basta på Vinden Drar. Inte konstigt att VD bastu är ett måste. En ritual. En symbol.
Man tager en gammal kamin som är redo att offras. Man samlar redan på ankomstdagen till VD ihop ett gäng glada herrar som gillar att snickra (plenty) och visar dem högen med material. Innan kvällen (absolut senast nästa dag) tutar luren att bastun är färdig att användas. Sedan brinner det konstant, dygnet runt, och det sitter folk konstant, dygnet runt. Det är grymt kul att sitta och titta på, utifrån. Folk kommer och går, med handduk, utan handduk. En naken herrklunga står och diskuterar något Viktigt Navigeringsärende medan de laddar för äänu en svettomgång, fem virvlande skuttpojkar i för stora badshorts springer förbi och splaschar ner i vattnet, två damer i bikini slinker in i bastun, två lyckliga mosiga tanter kommer ett tag senare ut. Det kommer ömsom sång, ömsom gapskratt från bastuns inre, ibland allvarliga mummel. Ungdomarna brukar basta någon timme på dygnet när risken för vuxennärvaro är mininal, sådär runt 4-snåret på morgonen. Övriga tider blandar sig allt övrigt glatt med varandra.
Det bästa är ändå att vara i bastun, mitt i upplevelsen. Det bästa är att sitta tyst och bara sucka av njutning. Att huka sig ner och peta in ännu en björkklabbe, höra fraset, och sedan skvätta ännu den skopa vatten på röret. Tiden stannar. Sedan kasta sig ut i vattnet, själv, eller med hela klungan i frustande gemenskap.
Årets extra, årets lyx, årets bastubadshappening var Badtunnan, i direkt anslutning till bastun. Mmmmm, att få optimera totalkänslan med ännu en variant. Se här: först sitta i en ljummen bastu, elda den tills man sakta men säkert börjar svettas (en dryg timme?). Sjunga. Svettas mera. Hoppa ut i vattnet och tjuta av glädje, simma en sväng. Upp ur vattnet och ner i tunnan (39 grader!) Aaaaahhhhh...... Skvalpa runt i tunnan, ensam, några till, några till, trångt, skratt, fler ändå (vi blev 9 som mest men jag hörde om ett tillfälle de lyckades klämma ner 13, men då var det visst inget vatten kvar i den sen). Svalka sig i sjön igen, och sen snabbt in i bastun för en omgång till.
Bastun och badtunnan. Lägg märke till den konstnärliga utsmyckningen i form av ett seglande skepp på bastudörren!
Alla får plats, alltid :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar