Nattsvart gläns

Kisspromenad med Tess i svärtan. Mulet, kväll, ingen måne. Går stigen ner till vattnet, på känn.
Det skvalpar hav mot sten. Det lyser upp vid skvalpet. Det lyser upp under mina fotspår vid strandkanten. Det exploderar i fluorescerande kaskader när jag stampskvalpar i vattenbrynet.
Mareld! Massor med mareld! Magiska, mäktiga mareld!
Springer efter kameran.
Tar 36 kort. Alla lika kolsvarta - jag har ännu inte begripit hur man ställer in kameran. Eller så är det helt enkelt för svårt. Skit samma. Jag använder ögonkameran istället, och skvalpar, stampar, skvätter omkring i en halvtimme i lyckorus, medan nästippen och fingrarna fryser till is.
Filmen Avatar kan slänga sig i väggen. Verkligheten slår allt!

(bifogar bild hittat på nätet) (bara för att visa en pyttesmula av det jag såg...)

Detaljer

Förändra världen. Tala om hur det skulle ligga till.
Ville jag. I någon avlägsen och förfluten tid.
Nu har jag tid. Massor av tid. Att göra allt det där.
Och försjunker istället i detaljer.
Behöver inte fixa något. Vill inte fixa något.
Allt är exakt så som det är tänkt att vara.
Och liv finns där det tycks som gråast, som dödast.
Om man bara tittar efter.

Tack sol, tack vackra natur

Inte lätt just nu. När jag nu väl släppt taget, blivit heltids sjukskriven, råder fritt fall.
Singlar runt i ovisshet. Kroppen gnisslar värre än någonsin. Sover och sover.
Arg och ledsen och hoppfull och ivrig om vartannat. Tillit inför framtiden men ingen aning om hur ta mig dit. Oro för ekonomin och lättnadens tårar. Tur det varit två vackra dagar. Tur att naturen är otroligt vacker. Tur jag har en bra kamera. Älskar det. Vilar i det.

Förmödrar

Arvegods i ögonblick...

fina okända

inlevda

genom 

er

mig

och framåt

Mormors mormorsmor

Mormors mormor

Mormorsmor

Mormor

Mamma och jag

Rens IV

Dag 18. Är nu uppe i 4 tsk pulver och 2 tabletter om dagen. Trots att det är en sörja som ska drickas två gånger dagligen och dess färg är grågrönt samt konsistensen är som slajm, så har jag inga problem med att få ner det. Tabletten luktar kardemumma och sväljes hel. Pulvret som ska blandas i ett stort glas vatten smakar lite kronärtskocka. Troligen beroende på att pulvret innehåller torkad och malen kronärtskocka :-).

Effekterna är inte så skräckinjagande som jag hade föreställt mig. Än. Tarmarna gör inget större väsen av sig. Visserligen kommer det en del riktigt giftiga rökare ibland, men inte värre än efter en rejäl kebabpizza. I övrigt är allt sig rätt likt.

Det som är annorlunda är möjligen hur mina smaklökar blivit mer kräsna. Jag tycker inte längre att sämre mat smakar så gott. Korvgryta med ris på jobbet smakade uselt, billigt och halvfabrikat, och trots att jag var hungrig tog jag bara en liten portion. Inte gott.  Hamburgare, som jag verkligen tyckt om, smakar inte trevligt alls längre. Ibland är sämre mat god, men får mig att må dåligt. Till exempel så drabbades jag av ett akut hungeranfall härom dagen när jag var i Tanumshede och var tvungen att akut stanna vid gatuköket och proppa i mig pommes med massor av majonnäs samt kokt korv och en Pucko. Jag frossade verkligen och det smakade gudomligt ända fram till sista tuggan, då blev jag illamående. Under hela nästa dygn mådde jag uselt på alla tänkbara sätt. Och la flera riktigt giftiga rökare :-)

Inget sug efter alkohol längre. Det har varit på gång länge visserligen, men känns klart tydligare nu. Dessutom börjar jag känna sug efter saker jag inte haft sug på tidigare. Sallader. Kålsorter. Vinägerdressingar. Mjölksyrade grönsaker...

Värk. Jag har mer värk nu än tidigare, i händerna och övriga leder. Det kan vara vädret, det kan vara utmattningssymtom, eller så är det faktiskt utrensningssymtom. När tarmen rensas så rensas ju hela kroppen också på gifter som legat lagrade länge.

Nu kan jag ju inte riktigt skylla dessa fenomen på tarmreningsprogrammet, men på något sätt är kroppen mer känslig, alert och medveten. Och det känns rätt trevligt.

Reflekterar VIII

v 47 Grundläggande behov.
Vad behöver du för att må bra? Får du dina behov tillfredsställda? Vems ansvar är dina behov?

Så löd några av frågorna. Det var en lista också, över behoven. Förutom de grundläggande behoven såsom mat, luft och sömn, med flera, så fanns där också begrepp så som exempelvis stöd, respekt, hopp, inspiration, förståelse, ärlighet, balans, meningsfullhet och förtroende.

Man skulle se över på vilka områden behoven var tillgodosedda, och vilka som inte var det. Sedan skulle man skriva en konkret handlingsplan på hur man skulle tillfredsställa behoven.

Jag blev extremt trött av frågorna, orden, och tankarna som snurrade hysteriskt i min slitna skalle. Vems är ansvaret? Mitt, väl? Endast jag kan se till att jag sover och äter tillräckligt. Endast jag kan se till att jag hanterar min vardag på ett sådant sätt att jag mår hyfsat bra. Det är ju inte någon annans ansvar längre... Endast jag kan ju avgöra om jag känner mig respekterad eller inte. För det är väl upp till mitt sätt att hantera verkligheten hur jag uppfattar det? För visst har jag alltid det valet? Eller?

Jag är nu sjukskriven på heltid sedan en dryg vecka tillbaka. De första dagarna kände jag mig helt misslyckad. Sedan kom ilskan. På arbetsgivaren, som inte varit rädd om mig. Och sedan riktades samma ilska också mot mig själv, som inte varit rädd om mig heller, som inte rutit ifrån rejält långt tidigare. Högljutt krävt respekt.

Så, min fråga till min arbetsgivare är: varför sattes jag att klara en orimlig arbetssituation, när ni visste min historia? Och varför följde ingen upp hur jag mådde under dessa omständigheter, inte ens när jag påpekade på APT-mötet att min situation var ohållbar? Varför togs inte mina behov på allvar?

Men min fråga till mig själv blir: när ska jag börja ta mig själv på så stort allvar, respektera mig själv så mycket - att jag slutar utsätta mig för situationer, fogar mig i omständigheter där mina behov inte blir tillfredsställda?

Det är så svårt att bedöma ansvar. Jag vet ju att hela arbetsorganisationen lider av en rejäl kollaps. Alla är slitna, ingen räcker till. I det läget blir det så tydligt att det i grunden hänger helt på mig själv. Rädda sig den som kan. Och jag ska rädda mig. Jag vet mitt värde.

Nu ska jag blicka framåt. Jag vet vad jag behöver. Först viss tid för återhämtning. Sedan en rehabiliteringsfas som ger min utslitna hjärna en chans att börja fungera igen. Gärna strandstädning eller parkskötsel. Sedan möjligheter att se över mina kompetenser och brainstorming kring mina olika möjligheter. Sedan börja jobba så smått igen med det jag är bra på. I sammanhang där jag kommer till min rätt. Because I´m worth it.

Och medan jag skriver detta sista, så vet jag att det är så här jag tar mina behov på allvar.

Ner i leran, slå i botten, leta guld

Min mamma äger den här.
Så lite österländskt inflytande
finns det väl ändå...

Jag heter Kim. Det är det enda förnamnet jag har, och det har jag alltid varit mycket nöjd med. När jag var liten älskade min mamma att berätta för mig att namnet betyder "gyllene" på kinesiska. Det var i stort sett helt sant. Namnet används dock mest i Korea, som hämtat tecknet från Kina.Kim betyder guld på koreanska. Så här ser det kinesiska tecknet ut: 金

Kina och Korea ligger långt bort, jag hade ingen relation till dessa avlägsna platser. Likväl mobbades jag för att likna en kines under mina holländska skolår (på grund av min påstådda sneda ögon). Väl flyttad till Sverige mobbades jag istället för min uppnäsa, vilket fick mig att dra den felaktiga slutsatsen att jag över lag nog kunde betraktas som rätt ful, varvid jag lät min lugg växa ner över hela mitt bedrövade anlete. Först som vuxen insåg jag att skillnaden på svenska och holländska barns mobbingkriterier inte hade det minsta med mitt utseende att göra.

Under mina år som språkstuderande vid Göteborgs universitet upptäckte jag den etymologiska ordbokens förtrollade värld. Så jag studerade både holländska och svenska sådana. Jag lärde mig med tiden att ordet kim i länderna runt Nordsjön har haft följande betydelser: horisontlinje, det understa bordet i bordläggningen på träbåtar, trekantslisten mellan tak och vägg samt kanten i botten på laggkärl av trä. Kim har alltså använts för att benämna den avgörande beröringslinjen mellan ytor. Det som fogar samman och håller ihop det horisontella med det vertikala.

Det känns stort på något sätt. Som om det finns en djupare betydelse kring min existens. Jag har gillat att tänka så... Ändå har jag hela livet känt det som om jag inte fyller ut mitt namn riktigt. Som om jag inte har verktygen för att kunna vara den Kim jag är. För vem är Kim?

Det blir extra tydligt nu när jag återigen är sjukskriven för utmattningssymptom. Först på halvtid, och sedan i måndags nu också på heltid. I så många år har jag varit så duktig, så duktig. Pluggat och jobbat. Jobbat och jobbat. Jobbat och tagit jobbansvar. Jobbat och skilt mig. Jobbat och flyttat. Duktig duktig. Inte gräla, vara sansad. För allt i världen inte förlora behärskningen, utan fortsätta vara rationell, funktionell, flexibel, vänlig, lösningsorienterad. Inte hittade jag en Kim att tycka om för det, tvärtom. Jag har varit rejält trött på den där envist duktiga, som ändå inte åstadkom något särskilt. Eller ens trivdes med sig själv.

Nu har min hjärna gett upp. Resten av kroppen med. Det gör ont överallt, jag gråter lite nu och då, och så fort jag ställs inför något som är en smula komplext så bryter jag ihop och måste sova i tre timmar.

Jag kan lätt skylla på jobbet. En fullständigt ohållbar arbetssituation har definitivt starkt bidragit till denna kollaps. Men jag hade kanske inte hamnat i den här sitsen om jag hade varit mitt namn. Varit mitt jag, känt mig själv inifrån och ut. Jag vet inte var jag har mig. Inte var mina gränser går, inte förrän jag går över dem. Eller förrän andra gått över dem och slagit mig till marken.

Krångel-jag, dyster-jag, navelskådar-jag.
Och ett friskt-grönt-strå-jag.

Kanske är detta en dörr. Kanske jag måste platt ner på ansiktet i leran, gräva mig ner, slå näsan i kimranden därnere och gräva fram guldet.

Det känns upplyftande på ett alldeles friskt sätt :-)

Umgås med mig. Jag är rätt trevlig. Kan tänka mig
att fördjupa relationen, faktiskt.

Källor:
https://en.wikipedia.org/wiki/Kim_(Korean_surname)
http://www.etymologiebank.nl/trefwoord/kim1
http://runeberg.org/svetym/0398.html

jag heter kim

att inte veta vart det far eller hur det ska och verkligen inte bara inte jag har ingen aning allt allt allt allt eller är det inget hur ska jag?
det vore förstås skönt men jag vet inte hur skulle det se ut om jag
i samma mening är det också galet att tro att det kan gå
som det går det går som det går ingen kan ju veta vet jag det?
i samma nu är det också
i samma stund är det nu
det är nu det gäller men vem gäller det det gäller att det gäller mig
förgyller hellre kryllar bättre bortåt
krälar krälar

jordskorpan har inget namn åt mig
så hur kan jag

namnet förgyller gyllene guldkantad dager, det dagas, men horisonten är förvrängd
och jag hittar inte mitt namn

Rens III

Dag 9. Dubblat mängden pulver. Imorgon ska jag börja ta en tablett också. Snuvan har lugnat sig. Men jag nyser fortfarande rätt mycket. Och har huvudvärk. Och känner mig ömtålig. Vill bara gömma mig.

Känner mig skör i själen också. Lite rädd, lite sårbar. Det kommer upp mycket gammal skit. Gamla rädslor. Det är nog antagligen helt i sin ordning.

Har tvärtemot vad jag ville jobbat med kroppen idag, baxat, slitit. Hämtat rullbalar med hö, tagit upp båten och flyttat den från båtkärra in i garage. Fick hjälp av fler armar men ändå. Kallt, duggregn, blåst. Allt värker nu. Särskilt axlar, händer, fingrar. Ska lägga mig i badet. Hoppas det hjälper.

Magen känns bra. Den funkar. Bra.

Reflekterar VII

Lilith

Lilith var Adams första hustru, skapad ur jorden, jämlik. Hon ville inte underkuva sig Adam, och fördrevs, bortbort skulle hon. Förvandlades till en demon, och försvann sedermera ur de flestas medvetande. Så skapades Eva istället, behändigt av Adams revben. Och hon stod under mannen men charmades av elaka ormen och lurade mannen att äta kunskapens frukt, och sen blev våra liv ett helvete.... Och så levde mänskligheten i tusentals år utifrån denna myt. Av Liliths existens finns bara demoniska skärvor kvar, i spridda skrifter från forna tider.

Min mamma berättade för mig om Lilith när jag bara var 13 år. Hon var upprörd. "Tänk att man undanhållit oss Liliths historia!". Jag orkade inte bry mig så mycket.

Men Lilith dyker upp i mitt liv, om och om igen... Jag kan inte låta bli att läsa på. Det är spännande. Jag hittar andra sanningar under och bakom de sanningar som gällt. Tänk om det finns fler lager av sanningar? Tänk om något annat har gällt? Tänk om ojämlikhet, krig, förtryck, fattigdom och rikedom inte är biologiska självklarheter? Utan skräcksagor som skapas åt oss om och om igen, så vi inte vågar bli det vi är - Kärleksfulla Själar?
För nog vet vi vid det här laget att segraren skriver om historieböckerna så de passar segrarens version? Och att den som har makten inte gärna släpper ifrån sig den? Vem har makten egentligen?

Det är så intressant.

Läs gärna mer om Lilith. Nätet erbjuder hur mycket fakta som helst. Och man undrar verkligen - varför vet så få människor om detta...?

http://en.wikipedia.org/wiki/Lilith
http://witcombe.sbc.edu/eve-women/7evelilith.html
http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/14779-kvinnan-och-det-heliga
http://huvudveck.wordpress.com/2011/03/28/lilith/
http://svenskagnostiskabiblioteket.se/wordpress/?p=1703

Rens II

Dag 5. Tar fortfarande bara pulver. Har fram till igår inte känt något alls, inte i magen, inte i tarmarna.  Bara den där lätta utvidgade känslan i magmunnen. Men inatt började näsan rinna, och huvudvärken kom, samt magknip. Utrensningssymtom, sägs det. Eller så är det en vanlig sketen förkylning.
Hm. Mår inget vidare.

Rens I

Jag beslöt mig för att testa något läskigt, stort, besvärligt och förhoppningsvis mirakulöst bra.
Tarmrensning. Låter sådär lagom sexigt, eller hur?
Anledningen till detta är att jag nu i flera år haft värk i kroppen, det kommer och går lite hur som helst, yttrar sig lite var som helst, och doktorn hittar inga fel (du har så fina värden, du är kärnfrisk!). Visserligen är jag utmattad, och då kan man också ha värk, men min lever sitt eget liv oavsett om jag är pigg eller trött. Jag anar artros i sin linda, eller annat elände. Skit samma varför eller vad. Jag vill inte ha ont. Jag har ändrat kosten, men blir inte bättre. Så..... Tarmen är ju immunförsvarets barnkammare, och ju mer man läser på om tarmens delaktighet i hur man mår, desto tydligare blir det att det nog alldeles säkert inte skadar att ta hand om den lite extra. För första gången i livet. Gudarna ska veta att jag från mycket späd ålder stoppat i mig kilovis med elände som tarmar i längden inte riktigt klarar att hantera. Socker, fett och mjöl, för att bara nämna något.....

Kuren kommer pågå i 3 månader. Jag äter som vanligt under tiden. Jag ska ta pulver och tabletter som sätter igång att lösa upp och systematiskt transportera ut (den troligen rätt tjocka) beläggning som finns på insidan av tarmen.

Resultatet blir förhoppningsvis att jag kommer att vara friskare, starkare och fri från värk om några månader.

Nu har jag just svalt ner första dagens dos. Effekten kom genast. En liten tesked pulver i ett stort glas vatten. Det känns som om någon hällt mintolja i matsmältningsapparaten. Det liksom vidgar sig. Hjälp vad konstigt det känns. Hur ska det här gå...?

Det är därför jag är tvungen att skriva om det. Väl bekomme ;-)

Reflekterar VI

Vecka 43

Om att se på vår traditionella historia genom andra glasögon. Icke-hierarkiska glasögon.
Det här är ett gigantiskt stort och intressant ämne. Jag kan inte skriva allt jag börjat fundera över här. Men jag kan varmt rekommendera boken Bägaren och svärdet skriven av Rianne Eisler. På denna sida hittar du information om bokens innehåll.:

"Bägaren och svärdet berättar en annorlunda historia om våra kulturella rötter. Den visar att vår historieskrivning till stor del bygger på en myt och klargör att krig och könskrig varken är heliga eller biologiskt förutbestämda. Genom att väva ihop kunskap från arkeologin, konsten, religionen, sociologin och många andra vetenskapsområden visar Eisler att det funnits samhällen där män och kvinnor framgångsrikt arbetat tillsammans på lika villkor. Bägaren, symbolen för givande, samarbete och partnerskap, jämförs här med Svärdet, som symbol för våld och hierarkiska härskarsystem." (citat från sajten)

Efter att ha läst boken ser jag på många för-givet-tagna sanningar med nya ögon. Ett litet exempel är hur jag numera ser på Greby gravfält, vad det är och kan ha varit. Det sägs vara Sveriges mest imponerande historiska gravfält och väcker fantasin hos de flesta som besöker platsen. Vad innehåller gravhögarna? Vad användes platsen till? Vad betyder de fyra stora upprättstående stenhällarna? Varför inga runor på stenarna? Man vill stilla sin nyfikenhet och läser på informationstavlan där:

Jaha? En gravplats åt slagna krigare? Skylten ägnar sig alltså huvudsakligen åt att upprätthålla och förstärka en gammal myt som påstår att platsen är en gravplats för krigare. 

Trots att man såvitt jag vet inte någonstans på jorden förärar sina fiender med praktfulla gravar - det vanligaste är väl att fienden i bästa fall hamnar i gigantiska massgravar...?

Och trots att arkeologen Oskar Montelius redan 1873 fastslog att så knappast heller var fallet med tanke på vad han fann i gravarna; nämligen kammar, sländor och glaspärlor. Så här skrev han: 

"Det förtjenar uppmärksamhet, att ingen af de 11 högarne innehöll spår af något vapen, utan endast prydnader (benkammar, glasperlor) och sländtrissor. Ehuru detta väl icke får betraktas som bevis för att alla de här begrafna varit qvinnor, talar det dock starkt för att man i graffältet vid Greby bör se den fredliga befolkningens hviloställe och ej, såsom traditionen vill, ett minne af blodiga strider med främmande vikingar." (källa: http://www.e-boksbiblioteket.se/download/graffaltet_greby_1873.pdf) 

Konstnär: Gustaf Henrik Brusewitz, född 1812 – död 1899.
Källa: http://www.virvelvind-forlag.se/product_info.php?products_id=46

Så frågan är: varför upprätthåller skyltens upphovsmän (Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen och Bohusläns museum) bilden av att Greby gravfält är en historisk plats för krigande män, när alla vetenskapliga rön visar motsatsen?

Och frågan i vidare vinkel - i vilken grad upprätthålls bilden av hierarkiska maktprinciper och att vi ska vara rädda (för bestraffning), när det istället är som så att vi människor i grunden strävar efter och älskar samarbete, rättvisa och jämlikhet?

För ju mer jag letar fakta och läser på om vad forskare vet om förkristlig tid desto mer framträder bilden av att jorden befolkats av människor som dyrkade gudar och gudinnor som stod för Livgivande Värden och Samspel med Naturen istället för gudar som förmedlade Rädsla för Straff, Maktintriger och Döden...

Vem är begravd under denna sten...?

Lägg märke till skillnaden mellan gamla bilden här ovan och denna.
Någon gång på 70-talet restes de två mittersta stenarna. Varför?
Montelius trodde de mittersta stenarna var en offerplats.

Som sagt, detta är ett gigantiskt stort ämne, och inte vet jag hur jag ska beskriva vad som rör sig inom mig kring allt detta.... Men jag kan säga så mycket - jag är intresserad av att ta reda på mer! 

Reflekterar V

Vecka 42

Utforska integritet...

Det här är inget lätt ord. Det är lätt att säga, lätt att använda, men nu när jag börjar smaka på ordet, börjar försöka hitta förklaringar på det, exempel på det, så..... Njae...
Jag har alltid uppfattat ordet som en beskrivning av någon som inte går att rubba, på ett positivt sätt. En person som har integritet står stadigt i livet, går inte att snacka omkull och är lite spännande, ja rentav upphöjt oåtkomlig på samma gång. Så långt inga bekymmer alltså. Men om jag då ska fundera kring ordet i förhållande till mig själv blir det knepigt. För hur ska jag veta om jag har integritet? Om jag känner att min integritet håller, eller inte...? Integritet är lätt att beskriva utifrån, när det handlar om någon annan. Men inte när det handlar om mig själv..
När jag slår upp ordet så lär jag mig att det kommer från latinets "orörd, hel". Så känner jag mig definitivt inte. Inte inuti mig, i alla fall. Hela livet har jag känt mig ifrågasatt, både av andra och mig själv. Så har jag då skaffat mig utbildning och arbete, och därmed fått samhällets "godkänd"stämpel i pannan, i hopp om att äntligen få känna mig orörd och hel. Tji fick jag. Givetvis blev livet enklare efteråt, men inuti mig blev jag inte ett smack säkrare på mig själv. Fortfarande är jag en tvivlare av stora mått, en som alltid undrar om jag inte borde vara si istället, om jag inte skulle valt så istället.
Det går nu upp för mig att om jag ska kunna börja känna att jag har integritet i mina egna ögon, så behöver jag börja ta mig själv på allvar, oavsett vad jag tror att omgivningen ska tycka, och oavsett hur den reagerar. De orden är också väldigt lätta att säga, att skriva... Ska bara göra det också...

En mycket gammal ek. Hon visar mig vad integritet är. Jag kramar henne, jag känner henne.

Ja jag ger mig själv det skydd och den näring jag behöver för att utvecklas och må bra. Nu gör jag det. Äntligen så gör jag det. Jag behövde nå den här fasen i livet innan jag kunde börja göra det. Behövde tvivla, vänta, snurra runt i min egen känslomässiga förvirring så här länge. Behövde vänta ut tiden så att mina barn skulle bli tillräckligt stora. På något sätt har deras behov av skydd och näring varit viktigare än min egen. Så klart, det är precis som det ska vara. Jag antar att det helt enkelt handlar om biologi - man ser till avkommans behov före sina egna. Först nu när de inte behöver mig lika mycket längre, först nu när jag skilt mig har jag skapat mig det utrymme, den tystnaden jag behöver för att höra min inre röst, den röst jag inte har hört för allt vardagsbrus. Jag behöver egen ensamtid. Jag behöver sova (jag är kvällstrött och morgonpigg!). Jag behöver äta bra mat (min kropp vill inte längre dagligen få i sig kött, socker, alkohol). Jag behöver le, gråta, dansa, lyssna på min musik. Utan att någon ser, hör eller vet. Utan att jag behöver anpassa mig till gruppens normer.
Det är en smula sorgligt att jag inte kunde förmå mig att skapa det utrymmet åt mig själv redan när jag var 10, 14, 21 eller 28 år gammal. Kanske visade ingen hur man gjorde, kanske var jag för rädd, kanske fanns inte verktygen då. Mycket hade blivit enklare i mitt liv om jag hade kunnat hitta min inre röst tidigare. Men jag är glad att jag kan göra det nu. Med rätt skydd och med rätt näring växer sig själen stark.

Vet du vad det högsta målet i ditt liv är?
Nej. Men jag är redo att komma på svaret.

Vilka inre egenskaper tycker du man behöver för att nå ett yttre livsbejakande ledarskap?
Självkännedom, mod, lekfullhet.

Reflekterar IV

Vecka 41

Var söker du?
Jag söker i ensamhet och stillhet, och i mötet med naturen och med enskilda människor. Sådana människor som vågar, kan och vill tala om samma saker; hur gör man när man vill fortsätta utvecklas till att bli en harmonisk individ, en bra medmänniska, en hållbar jordbo....
Jag söker också på områden där jag känner mig extremt obekväm. Till exempel genom att testa nya grepp, istället för att prata och tänka och tycka om nya grepp. Det färskaste exemplet på det är väl att jag dricker mina gröna dunderdroppar varje dag sedan två månader tillbaka, trots att det är dyrt, smakar illa och trots att reklamen för dessa droppar är fullständigt motbjudande. Jag testar dropparna eftersom jag inser att allt jag hittills har testat i livet inte har funkat så värst bra, och eftersom jag aldrig kommer att få reda på om dropparna kunde ha hjälpt förrän jag har testat dem. Jag testar dropparna eftersom jag blivit rekommenderad dem av en som säger sig ha blivit hjälpt av dem. Förr skulle jag ha avfärdat dropparna med hjälp av mina tankar och åsikter, och mina fördomar. Nu är jag tillräckligt rådvill att jag är beredd att börja testa sådant jag kanske inte riktigt vågar tro på. Om hjärnan får säga vad den tror. Och det gör den, precis hela tiden.
Det intressanta resultatet är att jag genast kände en positiv effekt av dropparna. Hjärnan klarnade, den orkar längre, är inte fullständigt mosig klockan 14 utan fungerar vidare, om än med minskad styrka. För mig som alltså just nu är i en fas av utmattningssyndrom, är detta en fantastisk skillnad mot tidigare. Det ger mig mod att fortsätta våga testa sådant jag förr skulle avfärdat utan att ens försöka först.

Var finner du sann glädje?
Vad ÄR sann glädje egentligen...? Kanske när jag får tårar i ögonen av de där små små glimtarna av lycka som uppstår när man minst anar det? Jag blir förvirrad av denna fråga... För till och med när jag gapskrattar kan jag inte påstå att jag upplever sann glädje. Det är som om det finns en mycket tjock och seg hinna mellan skrattet och känslan.... Men när blir berörd på djupet däremot... Av kattungar som leker, en småbarnspuss på kinden, eller när jag på riktigt inser att min mamma inte kommer finnas för evigt... Är att bli berörd, att känna nåd... är det att uppleva sann glädje..?

Vad stödjer och vad hindrar din klarhet?
När jag fokuserar på att känna mig klar, när jag ordnar mitt liv på ett sådant sätt att klarheten kan infinna sig - det stödjer. Det kan handla om att ta gröna dropparna, eller rent allmänt att lyssna på kroppen så jag märker i vilka situationer jag känner mig klar, och i vilka situationer jag grumlas. Till exempel bidrar några glas vin till att jag grumlas. Särskilt dagen efter. Eller att känna skuld och skam. Då blir allt trångt, svettigt och jag får svårt att tänka och svårt att andas. Det handlar alltså om att vara uppmärksam inåt, och justera livet utifrån upplevelsen. Jag rör mig åt det håll det klarnar.

Inom vilka områden tenderar du att förminska dig själv?
De områden där jag tror att jag måste prestera för att duga. I all utåtriktad aktivitet. Jag har förvärvat konsten att vara duktig, smart, artig, trevlig, effektiv, strukturerad, arbetsam och produktiv. Men jag orkar inte jämnt, inte alla dagar, allt mindre, ibland inte alls, och då känner jag mig oduglig. Det spelar tydligen ingen större roll att jag VET att MÅNGA Otroligt Framgångsrika och Kända Människor har rejäla svackor i sina liv - jag tycks ändå strängt sätta klacken mot min egen nacke mest hela tiden eftersom jag tycks utgå ifrån att mina svackor är samma sak som min snittförmåga.
Hu... dags att ändra självbild.....