lördag 31 juli 2010

Lösryckta bilder

Vissa dagar är man lösryckt, avtrubbad, ordlös. Man är fylld av intryck och tankar, men de verkar på något sätt inte vara möjliga att återge i linjär ordning eller i begriplig kontext. Idag är en sån dag. De senaste dygnen har varit fyllda av intryck, så spretande och mångfaceterade att jag är alldeles vimmelkantig.



Bilderna får därför vägleda, i ickekronologisk ordning:
Hos Anna på Otterö. Äntligen fick vi till den där efterlängtade återträffen, även om tyvärr alla inte hade möjlighet. Det ösregnade. I stort sett hela torsdagen och halva fredagen. Det hindrade oss inte från att göra precis allt vi hade föresatt oss. Bastu, räkor, vin, ostron, promenader, havsbad, bryggsamtal och många många skratt. Jobbsnack var förbjudet och det lyckades vi hålla över förväntan bra. Jag vann darttävlingen, och skrattade så jag kroknade åt våra vinnarskallar, dvs alla knep vi tog till för att försöka vinna. Dessutom bjöd jag (och Anna, men hon får bestämma själv om hon vill visa upp sig i all sin dun-prakt) på ett sprallande och magnifikt dunbad. Att bada i dun efter bastu är helt klart underskattat....!


(varför i dun, undrar någon. Jo dun kommer från fåglar, Annas tax Zacke älskar att jaga fåglar, i brist på den möjligheten jagar han dunkuddar, med stor framgång. Det blir en del dun från en trasig dunkudde, och det kan man ju inte bara slänga sådär...?)


Jojo, sa Magnus, ungefär 1393 gånger under detta dygnet. Det uttrycket täckte alla känslolägen alltifrån stolthet (när han lyckades träffa darttavlan till njutning (när vi hade svalt ostronen och tömt champagnen sittandes i regnet på bryggan runt tretiden på natten)




Det här är Rebeccas ben. Och det fluffiga är Annas hundar Zeb och Zacke. De visste exakt var de fick mest uppmärksamhet, för Rebecca är värsta djurälskaren, pussade och gosade med kortbeningarna ständigt och jämnt och sprang till och med ut till kossorna för att kramas, medan Anna valde att vända med hundarna, så att inte de också skulle bli alltför kramsugna. Kor och taxar har som bekant inte riktigt samma storlek och det kunde ju slutat illa...



Detta är i Annas pappas källare, Åkes Bodega. Där har mannen minsann ordnat det för sig och sina vänner. Väggfasta bänkar och oömma bord samt en utomordentlig liten bar där vi serverades ett kallt öl som aperitif inför promenaden. Lägg särskilt märke till bartenderns bohusländska dräkt.




Ett hopp till bryggan i Grebbestad. Här är jag och min faster Sonja och hennes vän Armand och flanerar i byn, samt hälsar på Mirja för att köpa glass. Mirja gör sig extremt bra på bild. Vissa dagar. Inte denna. Men hon jobbar bra och effektivt. Mamma är stolt.




Ett hopp till mitt kök, denna förmiddag. Jag tyckte synd om Lukas marsvin Renfana. Han är ensam (kompisen dog för ett år sen) och han är bortglömd (mamma jag lovar att alltid ta hand om honom snälla mamma köp marsvin åt oss? så där lät Lukas och Mirja för drygt 5 år sen...). Renfana bor denna sommar ute på altanen (frisk luft är garanterat bra för små marsvin) men idag såg det för sorgligt ut. Han åt inte ens maskrosbladen jag serverade, och så har han fått grå starr på ena ögat. Jag blev orolig rent av, och tog upp honom, kramade honom, klippte hans klor och se, djuret tinade upp i min famn och började knorra sådär som lyckliga marsvin gör. Men djuret stinker apa, och han fick således bada i diskhon. Det tyckte han sådär lagom mycket om, men var extremt pigg och glad efteråt. Nu får buren stå inne igen, på det att han må tina upp och ha några bra månader/år innan han trillar av pinn.


Köp inte smådjur åt barnen när barnen tjatar. Köp möjligen åt dig själv. De kan få klappa. Ibland. Om de ber riktigt riktigt snällt.

skrattfnatt

jag gillar att bada bastu, rulla mig i dun och hoppa ner i havet. och skratta så det ryser i hela mig.
jag gillar också att sitta på en brygga till 03 och dricka bubbel och äta ostron. nåja gillar, kanske inte det godaste men det lyxigaste.
jag gillar att umgås med människor som får mig att skratta och jag gillar att vinna darttävlingen.
vidare gillar jag att äta god middag i pittoreskt samhälle och skratta åt alla tusen bilder på Mirja som Mirja tagit på sig själv och lagt i datorn. jag gillar att vara jättemätt och känna mig vacker.
jag gillar också att min faster från Holland är här, så hon får se allt jag gillar.
jag gillar att se fram emot Krokstrandsfestivalen imorgon.
jag gillar att fundera på hur mycket som kan skrivas rakt ut och om (och isåfall vilka) bilder som ska få illustrera det jag gillar. skönt med en ny dag efter jag sovit.
jag gillar att leva.

onsdag 28 juli 2010

Besök

Jag ligger i helt rena lakan och blickar ut över ett välstädat sovrum. På nedervåningen glänser kontoret/förrådsrummet/gästrummet som den värsta hotellsviten, ordningssamt, rent och prydligt, med stor dubbelsäng tronandes i mitten. Badrummen luktar såpa och köket likaså. Vardagsrummet ser ut som ett ett präktigt inbott vuxet vardagsrum, med dignande bokhylla och fullt med tavlor på väggarna. Halleluja det känns som om jag bor i det här huset, helt och hållet!

Tänk om man aldrig fick gäster, skulle man få såna där dunderstädryck till 2 på natten då, som vi fick? Jag misstänker nej...

Min pappas syster har kommit på besök, långväga från Holland, tillsammans med sin vän. Det var 24 år sedan hon var i våra trakter sist, och jag måste erkänna att jag inte riktigt trodde på att hon skulle klara av att verkligen komma ända hit. Hon är 65 år och har typ inte rest längre än 47 km (ironisk gissning!) från sitt hem under alla dessa år. Blivit lite (mycket!) bekväm och extremt beroende av toaletter och ruggigt rädd för fästingar. Ni som vet hur min pappa bor förstår varför det verkade som en omöjlig tanke att få se henne hemma hos honom... Men nu är dom här, har varit hos pappa i 5 dagar utan hysteriska sammanbrott, och hon har just haft en efterlängtad mysstund här i flotta kaklade dimmerspotlightbadrummet. Det är riktigt trevligt att ha henne här. Jag upptäcker att jag fortfarande kan holländska, rätt bra, riktigt bra, bättre än jag trodde.

Vi åt en familjär middag på eftermiddagen, eller försökte. Jag hade ägnat dagar åt att försöka pricka in allas ledighet så att vi skulle kunna samlas runt bordet åtminstone EN gång innan de far tillbaka till Holland. Svårt jobb! Michael ska vara funktionär på Krokstrandsfestivalen i 4 dagar. Mirja och Lukas och Daniel jobbar för jämnan. Jag har bokade träffar. Pappa behövde planera - tina och marinera en lammstek. Mamma drog till Värmland mitt upp i alltihop. Ja ni hör ju.

Det lät som om det skulle funka idag, och det gjorde det nästan, om man bortser från att mamma kom tre timmar senare, när alla ätit klart, Mirja blev inringd tidigare till jobbet, och pojkarna glömde bort tiden när de drällde runt Flintas Grill för länge, så de kom nästan en timme sent. Hej och hå. Men en liten stund var nästan alla på plats så de fastnade på bild.



Pappa hade Grillat den välpreparerad (vitlöksklyftor i kubik i hela steken! )och välmarinerade (dränkt i kryddor och vin!) Lammsteken med stor Kunskap och Värdighet i timmar, med hjälp av enebärsträbitar och vin- och vattenspruta. Det smakade verkligen gudomligt gott.



I övrigt är jag väderirriterad. Tittar på fem olika vädersidor (SMHI, yr.no, klart.se, väderradar.se, väderkanalen.se) varje dag och försöker planera (kläder, utflykter, mental styrka). Det är lönlöst. Inget stämmer, alla säger olika och vädret gör som det vill. Idag var det plötsligt varmt fast det var blygrått och hotfullt hela tiden. Jag var inställd på kall blåst och fukt, så jag svettades där jag gick med matkassarna klädd i dubbla lager. Imorgon blåser det garanterat och spöregnar, därför att jag vill ut med båten och sitta på en brygga och dricka vin. Jag försöker verkligen att leva för stunden och njuta av det som är, men jag vill veta vad jag ska ha på mig för kläder! Gärna en dag i förväg! Ååååh, svensk sommar, hatkärlek, verkligen!

tisdag 27 juli 2010

Stengång

Jag var helt inställd på att dagen skulle bli en lång och intensiv segeldag med fikakorg och bad och nya segelerfarenheter. Både SMHI, YR och klart.se visade glada solar för den här dagen. Så jag studsade upp redo att ta tag i dagen i god tid, så man kunde hinna komma ut med båten i anständig tid (dvs före 13). Solen lyste vackert och så långt stämde allt. Sen såg jag hur träden utanför fönstret LA sig ner. Ok. Det blåser. För mycket.

...

(det där var en illustration av min besvikelse)

Inte en dag till inomhus (städandes)(tänkte jag). Det blev en utedag istället. Klippte, grävde, röjde. Trädgårdsanfall av modellen Allvarlig. Hittade en stengång under gräslagret. Imorgon kommer jag att ha träningsvärk. (spadar är ruggiga träningsredskap)



Mellanmålen bestod av hallon. Ungefär 8 gånger. Jag funderar över hur det kommer sig att jag inte har den där saftnings- och syltningsgenen. Jag får inte den impulsen jag skulle vilja få när jag ser Rediga Bär i Svenska Naturen (samla, tillreda och förvara). Jag blir endast och bara jättesugen på att proppa i mig så många bär som möjligt på kortast möjliga tid.



En annan impuls jag inte får: Att jämna ut och klippa ner gräsmattan till en golfbana. Och det är jag stolt över. Vi bidrar i vår trädgård till en avsevärd biologisk mångfald (insekterna gör vågen!)genom att inte klippa gräsmattan kortkort överallt. Det är dessutom grymt vackert att se vilka blomster som yrvaket sticker upp huvudet ur det vajande gräset.



Alltså ägnades den här dagen helt åt trädgården. Det hade, förutom att jag känner mig extremt nyttig och ordentlig för ovanlighetens skull, också den fördelen att jag inte sett en enda sommargäst på hela dagen, trots att jag bor mitt i smetigaste Grebbestad. Tänka sig. Så bra man kan ha det.

(fast jag hade hellre seglat)

måndag 26 juli 2010

Odag

en odag en mellandag en segdag där jag vaknade för sent (09.35) men ändå för tidigt (somnade 02.10) och kunde inte somna om för jag hade ju en Plan med dagen en Vuxen Ordentlig Planering som skulle följas så att dagen inte bara skulle bli en enda smörsoppa vilket den ju givetvis bara därför blev ändå

det tog hela två timmar att läsa morgontidningen dricka morgonteet vattna blommorna klappa hunden gäspa och undvika spegeln och hjärnan byggde upp sitt försvar sitt teflonskikt sin barriär mot omvärldsintryck och beslutsanfall med stor framgång vilket främst visade sig genom att mina tankar inte kunde bygga upp vare sig huvudsats bisats eller slutledning

till slut var det den gäckande väggklockan (11.47) (och skammen!)som slängde ut mig i verkligheten så jag tog bilen upp till den mindre turistbelamrade byn (Tanumshede) och upptäckte en oväntad njutning i att kunna ta sig sig fram på ganska så morgontomma (i dessa dagar turistspäckade)vägar ända upp till Granngården (som inte ligger granne direkt) och där bytte jag 2 uppsättningar hästskor mot en uppsättning (kommer INTE att förklara varför)och dagens Bonus var definitivt att få syn på Cykelgubben i korsningen på vägen dit och det sägs att Lennart heter han visst men han är Cykelgubben rakt av för mig och En Mycket Viktig Person i mitt liv eftersom han står för Hoppp Glädje och Livskraft

Cykelgubben stöter man på dagligen någonstans på vägarna mellan Rabbalshede och Tanumshede och han cyklar och cyklar och cyklar oförtrutet med stor frenesi och beslutsamhet samtidigt som han hälsar hejdlöst kraftfullt med full arm Uppåt Sidledes och Uppåt Hej Hej det är en Allvarlig och Mycket Viktig hälsning som presenteras på E6 i korsningar och dessutom varhelst folk vinkar tutar eller ler och inte minst när storstora lastbilarna från fjärran länder dundrar förbi i alldeles för hög hastighet



jag blir alltid lika lycklig av Cykelgubben kanske för att han trotsar tekniksamhället framstegen stressen coolfaktorn eller logikens lagar ja vad det nu än är som han berör i mitt innersta så skapar hans existens en slags djup känsla av meningsfullhet (i mig)eftersom han är en gigantisk motvikt till allt som NuSamhället Brölar ut är Viktigt så därför vill jag se Cykelgubben cykla alltid jämnt i alla sina dagar i alla mina dagar och måtte det följa massor med Cykelmänniskor efter honom som går cyklar studsar fram ständigt och helt tvärtemot samhällsnormerna

Juliaponnyn blev alltså skodd om alla fyra tassarna idag det kändes rätt gött att stå och titta på i en hel timme medan fackfolk (Lisa!) hamrade filade klippte till snyggaste bootsen så där kan man väl säga att min dag ändå blev fylld med någon slags nytta eftersom jag ju både hämtade och lämnade hovdjuret i hagen


japp

även om detta var en odag (resultatmässigt) eftersom jag inte fick gjort speciellt många knop (var tvungen att VILA mitt på dagen hallå hur 43årseffektivt låter det? nej just det snarare 73årstrött låter det) så innehöll dagen ett avspänt födelsedagsparty hos Siv ikväll gott mjukt glatt trevligt mysigt gemenskapligt tryggt ja den där varma famnen att vila i som man kan känna när man känt varandra i så många år att man inte längre behöver grubbla över om det var ett felval att komma hästdoftande och osminkad för man är välkommen ändå

för den man är

måste bara berätta om igårkväll då vi gick ut för att äta på byn och då flanerar man förbi diverse fina butiker till exempel ett ställe (Lockfågeln) som säljer Fina Hantverket (diverse varianter på exempelvis ull, skinn, trä och tavlor) (finfint värre) och hejhopp vad roligt det var att se Lustiga Hönorna dansa i skyltfönstret och jag måste bara säga att det är de Absolut Snyggaste Häftigaste Roligaste Hönor jag vet och jag önskar jag hade hela rummet fullt av dem och det tuffaste är att det är Johan (svåger) som gör dem

KÖP DEM!!!

söndag 25 juli 2010

Äntligen hemmasegling!!!!


Varannandagsväder!! Oberäkneligt, nyckfullt och gäckande. Men igår vaknande jag då till solsken och - ! värme. Dessutom lagom vind! Klockan 3 på eftermiddagen stävade vi så ut från hamnen. Då hade jag hunnit med att handla skor till hästen, åka till Bullaren med Mirja för att hälsa på Esmis, som har det utmärkt på Beas ridläger, medan Michael hade hunnit skruva några tag till på hästtransporten (utmärkt köp, billigt, dock, visade det sig, i visst behov av renovering - golv, balkar, svetsning, you name it - det mesta behöver fixas, men bra blir det).


Pirrigt är det, premiärsegling med den egna båten. Förprogrammerad som min hjärna är med tidigare klumpigheter, misstag, felnavigeringar, krånglande motorer och (gräl...) allmän misstro.

Fast beslutna klev vi dock ombord och se, allt fungerade fläckfritt. Trogna motorn snurrade på, tampar satt där de skulle, vi fick med oss både bröd, vatten och vin, och till och med sjökortet hade hittat ut från sitt gömställe denna gång. Redan vid Vadskär fick vi upp seglen, utan problem. Vinden var tveksam och osäker på hur den ville blåsa. De första 20 minuterna var jag irriterad och sur. Båten skvalpade runt, hit, dit, men ingen fart blev det. Plastiga och enerverande moderna segelskrov kluckade förbi oss (var fick de vind ifrån??), medan vår blytyngda köl envist stampade långsamhetens lov. Till slut tog dock en vänlig vindil tag i oss, och så gled vi majestätiskt fram. Och jag blev lugn. Aaaaahhhhh.........



Första stoppet skedde vid en liten holme där Knut och Laila hade parkerat. Perfekt läge att lova upp bredvid deras båt. Stolt kan jag konstatera att vi klarade angöring utan motor. Det tar sig med segelkunskaperna...! Ett glas vitt tillsammans med dem, och sedan satte vi seglen igen och drog vidare på vår odyssee. Vi seglade faktiskt Otterö runt, en bedrift som må låta simpel men som för oss innebär en stor framgång.

Jag har en dokumenterad dragning till grynnor och grund (som Ronja Rövardotter menar jag att det är bäst att träna på farligheterna på nära håll), och jag styrde glatt mot tre sådana, eftersom jag läste sjökortet fel. Michael påpekade dock detta, i tid, på ett sådant diplomatiskt sätt att jag trodde på honom och svängde undan innan vi fick pröva båtens bulldozeregenskaper. Nästa luriga ställe, strax söder om Otterön (ett ställe som tidigare visat sig mycket lämpligt för Gräl) klarade vi också galant, trots att vi hade en smula olika åsikter om den lämpligaste kursen. Vi såg grundet (på rätt nära håll) och gjorde high five åt det faktum att vi icke höjt rösterna en enda gång. Sedan kryssade vi snyggt mot vinden för att sedan hitta säkraste vägen till Musöfjorden.
La till vid bryggan där Inge av Musö ännu troget skvalpar runt, och knallade upp till herr Rolfs lilla stuga, och där blev vi kvar i gott sällskap till sent.



När det var dags att ta farväl hade vinden lagt sig, och för motor stävade vi mot Grebbestad. Rätt nöjda. Skärgården är fantastisk i kvällsljuset.

fredag 23 juli 2010

Korkat

....är det att tro att gamla sår läker, att gamla brott preskriberas, att livet leker, att det går framåt. Dumt, är det, men rätt. Man ska tro, vilja, våga, framåt, på den igen, ge inte upp, efter mödan kommer lönen. Men det är smärtsamt så länge det sker...

I´ve made so many mistakes, I´m thinking of making a few more
Veckan är, trots att jag större delen av tiden ägnar åt soffläge och lathet, fylld av intryck och händelser. Oavsett om man går in för det eller inte, händer det hela tiden saker. Som om man är en korkad kork i ett oberäkneligt hav. Man försöker navigera men vet ändå aldrig riktigt vad resultatet eller destinationen blir.

Igår satt jag 20 minuter på en offentlig mycket äcklig toalett mellan hamnen och Vadskär. Minst 12 ryckte i dörren under tiden, så inte satt jag lugnt. Ska inte säga exakt vad jag gjorde, men det var dagtid och jag skulle gå och äta räkor i blåsten på Vadskär med Michael och Falk,en sista mysmiddag innan han skulle hem, och plötsligt ville magen något helt annat. Jag åt räkorna (289 kr/kilot, man måste faktiskt!)trots detta oväntade avbrott. Min mage bråkar ALDRIG annars. På kvällen sen somnade jag när jag skulle se på tv. Det gör jag heller aldrig annars. Skönare sova i sängen. Ridå för den meningslösa dagen. Och idag vågar jag inte riktigt äta.

Vi sitter där och äter räkor på klippan, kastar skalen åt trutarna i vinden...

Dagen innan dess däremot var varm och social. Förmiddagskaffe hos Eva (tänk att hamna i trång bilkö med cykeln, både dit o hem!)(hahaha, i lilla Grebbestad!), sen ut med Knut och Laila i fina båten Frida till en äkta Bohusländsk klippa. Bubbel, räkor, Samtal om Livet och Relationerna, bada, mera bubbel. Sen kom Falk och Michael paddlandes förbi en sväng, och sedan sov vi middag i den sjunkande solen och mojnande vinden.




....tassa fram till kanten, vinden i håret, snegla ner mot vattnet (brännmaneter? nej!) snegla mot solande norskor på klippan lite längre bort, prydligt tantbad eller vilt nakenhopp? det är högt! svischar Knut ner i vattnet, så förstockad är jag heller inte, av med trosorna, solbrillorna, djupt andetag, hoppar bubblandes ner i mörka saltet, tången mot tårna, bruset i öronen, och svala friskheten!! oslagbart, fantastiskt, att bada salt är fullständigt det bästa som finns!!! (eller nåja, som bastu på VD)......


Den sena kvällen tillbringades hos bästa exgrannarna Anna och Arne, även där samma tema - bubbel och samtal. Det blev roligt, lite suddigt och en regnskvätt föll, och för ovanlighetens skull var jag både pigg, glad och närvarande. Det vanliga temat när det gäller mig efter två, tre glas är att jag blir Tråkig, Trött och Tyst. Det kan möjligen vara så att kombinationen offentlig toalett och sent kaffedrickande rubbade min metaboliska balans, och därmed min sov- och matklocka. Klockan 2 på natten kom vi hem, ytterst nöjda.

Falk


Imorse åkte Falk. Hem till sitt land igen, sitt liv. Falk är för mig sommar, han är min historia och del av min existens. Han har funnits i mitt liv sen jag var 5 år gammal, mellan 2-8 veckor om året. Falk är tysk och älskar Sverige, återkommer varje år, först Dalsland, sen Skee, sen Krokstrand, sen Tanums Station och nu Grebbestad. Falk har byggt stugor, och hela hus, med oss, åt oss. Lagat vattenkokare och städat källare. Sorterat skruv och fixat reling. Fixat läckande tak och huggt ved. Ordnat rigg och bjudit på räkor. Falk äter en morot, några makaroner och dricker en kopp the. Man vet aldrig när han kommer (oftast sommar) men ibland att han kommer. Han lämnar alltid en låda vin efter sig, de senaste åren även whiskey. Livet utan Falk skulle bli fattigt och sorgligt. Han är min vän, en självklar del av mitt liv. Alla i min närhet har lärt känna Falk, tycker om honom. Han pratar utmärkt svenska. Förra året åkte jag med Falk i bilen när han skulle hem. Träffade hans Monica, luktade på hans stad. Sov en natt och for vidare för att hälsa på min bror, och sedan vidare till Holland, till oma och faster Sonja. Falks stad är ren och bullrig och bakom hans hus rinner en stilla stadså. Jag önskar mig att Falk alltid ska fortsätta komma någon vecka om året.

torsdag 22 juli 2010

VD III

Bastu!
Mitt allra första Vinden Drar för många år sedan gav bastuminnen som satte spår för livet. Jag som då bara hade erfarenheter av elektriska bastuapparater i diverse simhallar, samt en ganska skön men rätt ordentlig och ordnad (tråkig) vedeldad könsuppdelad bastu vid ett tjärn nära Krokstrand, sveptes helt oförberedd med av en multiupplevelse den där första gången i ett avlägset nordiskt vattenbryn. Tältduken hade miljoner små gnisthål där solen trängde sig in och bildade gyllene pilar som pekade runt, kaminen orkade aldrig få upp värmen till jag-står-inte-ut-en-sekund-till-nivå. Björkruskorna klatschade stora, färska och det doftade berusning, och laven man satt på var hård, ohyvlad och smal. Vattnet kluckade in under tältdukens fåll och inne i den blöta imman var precis alla oändligt vackra. Jag föll, som en fura, för sinnligheten, skönheten, gemenskapen och den eviga tidlösa känslan. Satt i timmar, förstod till slut både danska och till och med lite finska. Har sällan varit eller känt mig så levande, vacker och lycklig.

Så är det att basta på Vinden Drar. Inte konstigt att VD bastu är ett måste. En ritual. En symbol.

Man tager en gammal kamin som är redo att offras. Man samlar redan på ankomstdagen till VD ihop ett gäng glada herrar som gillar att snickra (plenty) och visar dem högen med material. Innan kvällen (absolut senast nästa dag) tutar luren att bastun är färdig att användas. Sedan brinner det konstant, dygnet runt, och det sitter folk konstant, dygnet runt. Det är grymt kul att sitta och titta på, utifrån. Folk kommer och går, med handduk, utan handduk. En naken herrklunga står och diskuterar något Viktigt Navigeringsärende medan de laddar för äänu en svettomgång, fem virvlande skuttpojkar i för stora badshorts springer förbi och splaschar ner i vattnet, två damer i bikini slinker in i bastun, två lyckliga mosiga tanter kommer ett tag senare ut. Det kommer ömsom sång, ömsom gapskratt från bastuns inre, ibland allvarliga mummel. Ungdomarna brukar basta någon timme på dygnet när risken för vuxennärvaro är mininal, sådär runt 4-snåret på morgonen. Övriga tider blandar sig allt övrigt glatt med varandra.

Det bästa är ändå att vara i bastun, mitt i upplevelsen. Det bästa är att sitta tyst och bara sucka av njutning. Att huka sig ner och peta in ännu en björkklabbe, höra fraset, och sedan skvätta ännu den skopa vatten på röret. Tiden stannar. Sedan kasta sig ut i vattnet, själv, eller med hela klungan i frustande gemenskap.

Årets extra, årets lyx, årets bastubadshappening var Badtunnan, i direkt anslutning till bastun. Mmmmm, att få optimera totalkänslan med ännu en variant. Se här: först sitta i en ljummen bastu, elda den tills man sakta men säkert börjar svettas (en dryg timme?). Sjunga. Svettas mera. Hoppa ut i vattnet och tjuta av glädje, simma en sväng. Upp ur vattnet och ner i tunnan (39 grader!) Aaaaahhhhh...... Skvalpa runt i tunnan, ensam, några till, några till, trångt, skratt, fler ändå (vi blev 9 som mest men jag hörde om ett tillfälle de lyckades klämma ner 13, men då var det visst inget vatten kvar i den sen). Svalka sig i sjön igen, och sen snabbt in i bastun för en omgång till.


Bastun och badtunnan. Lägg märke till den konstnärliga utsmyckningen i form av ett seglande skepp på bastudörren!


Alla får plats, alltid :)

onsdag 21 juli 2010

Huset. Hemma.

När jag klev in genom dörren (hemma) efter en dryg veckas tältliv, ekade mitt "hej!" obesvarat. Alla hade annat för sig. Denna omständighet gav mig möjligheten att uppmärksamma hur det kändes att komma in i huset. Det första som mina ögon tog in var kökets detaljer, kökssoffan, hyllan ovanför med fotogenlamporna, sedan keramikskålarna på köksskåpen. Sedan alla småsaker samlade i fönstrena, på bänkarna, hyllorna. Burkar, skålar, pennor, en skruvmejsel, tändstickor. I vardagen verkligen hatar jag detta myller av prylar som aldrig tycks vilja inordna sig i rationella och prydliga led. Vad är det för hemlig komplott som får plåtburken med skruvar, tillsammans med en tejprulle och en ask tapetklister att slå sig ihop med raden av matlagningsoljor på arbetsbänken?


Ändå, det var just denna röra som gjorde att jag kände mig riktigt hemkommen. Glad. Även om jag får erkänna att glädjen över just röran inte höll i sig särskilt länge.

Nåväl. Huset börjar hursomhelst sakta men säkert forma sig efter invånarnas rutiner och beteenden. Det är ett vänligt hus med benägenhet att vilja vara till lags.Vi har ännu inte fått några starka impulser att måla om, det går att jämka ihop huspersonlighet med oss-personlighet. En detalj är ändå störande. I trapphuset ekar ljuden för mycket. Alla ljud från kök och hall studsar upp i trappan och in i sovrummen med klingande lätthet, blir förstärkta och skarpa. Alltså kan man få intrycket att någon spolar i kranen just intill örat, medan man yrvaket lyfter upp näsan ur morgonkudden. Trots att det sker en trappa ner. (klicker-?)Golven är för fina, rena, hala, nya att lägga ljuddämpande trasmattor på. (Kanske kunde man hänga väggbeklädnader) Detta är nackdelen med nyrenoverat, modernt. I gamla trähus blir ljudbilden mer dämpad.

Badrummen! Redo att hamna i Vi-i-villas glatta reklamsidor. Helkaklat, designade kranar, duschdörrar av glas, spotlights! Så himla o-oss! Det är omöjligt att stöka till i badrummen, det finns inga skåp, hyllor, eller krokar att belamra, bara tvättfatets breda porslinskant, och de designade sparsmakade mjuk-glidande lådorna under. Vi försöker fylla kanten, men det räcker inte. Var ska smyckena hänga, skärpen, morgonrocken? Var får de nytvättade handdukarna plats, toalettlektyren? Det tar emot att borra i kakelväggar, så ännu har inga hyllor kommit upp. Badrumen tvingar oss till ordning. Man får hämta en ren handduk i garderoben innan man duschar. Man får ställa tillbaka sin kroppslotion i handfatsskåpet efter användning. Man får foga sig.

Garaget - livlinan, räddaren i nöden, garanten. Där allt hamnade under flytten, fullbelamrat med maskiner, kartonger, möbler, hästgrejor och tusen andra saker som inte fick plats i huset. Äntligen nu (trolleri!) medan jag var borta, så hände det. Expeditionen bestående av Michael och Falk har grävt sig fram och igenom allt, sorterat och städat, och nu är platsen brukbar IRL. Liten arbetsbänk. Hylla med färg, hylla med maskiner, hylla med skruv, och så vidare. Igår skrapade jag färdigt och grundmålade trädgårdsbordet. I garaget.


Vardagsrummet. Detta märkliga avlånga rum med stora fönster i ena sidan men mörkt i det andra. Med blommiga (!) tapeter i taket, en snedställd grön (!) kakelugn i mitten och putsade vita väggar (bubbligt och svårt att sätta spik i). Sen bokhyllan kommit på plats och böckerna flyttat in är rummet fogligt. Det går att vara där och känna att det är vårt rum. Vi ser film på stora plattmonsterTVn, spelar tv-spel och äter chips. Men nog är det mörkt. Där kanske målarpenseln drabbar först....

Avslutar med en dokumentation av gårdagens intag på Sjögrens i backen. Jag och min Harriet. Härmed offentliga njutare.


tisdag 20 juli 2010

VD II



Minst en gång under veckan anordnas en gemensam längre seglats. Färden går mot någon holme, ö, mot något intressant besöksmål en bra bit bort, helst minst tre timmars segling bort. Vitsen med detta är att man verkligen ska känna att vinden drar, att skeppet far. På riktigt.

Så även denna gång, morgontutan kallar till möte, man tar sin kaffemugg och vandrar stigen mot mötesplatsen. Frågan är om det blir en seglats, för det har varnats för hårda vindar idag. Och där kommer då längs stigen , från toan och bryggan, svensken, dansken, ålänningen och norrmannen. I familjeform, som representant eller bara som nyvaken. Till slut är den spretiga flocken samlad och just när Kurtén tar till orda börjar hundarna skälla. Men inget kan störa Kurténs trygga röst. Nog ska vi kunna segla. Kanske bäst med bara de stora båtarna. Någon båt ska vidare från ön sen, så alla kan inte få plats på hemvägen. Men nog ska vi lösa det. Avgång om en timme senast, helst tidigare.

Se nu det märkliga hända. Se nu hur denna spretiga flock av alldeles för många människor (drygt 120 pers? 6-7 båtar på ditvägen men bara 4-5 på hemvägen?) fördelar sig på båtarna, trots att det i upp i en halvtimme står en grupp på minst 15 personer som ännu inte fått plats på någon båt. Men hur det nu går till så funkar det. Kurtén står stadigt med sina listor. Nog får det plats en till på Cajsa-Lisa. Det trollas fram en liten båt till. Man får plats med tre extra personer på en annan. Inte en orolig min, inte en stressad själ. Det löser sig. Det löser sig alltid. Alla har inte flytväst, men det finns att låna. Lånevästarna tar slut. Men man frågar runt och se, där var det en som hade en extra i bilen att låna ut. Matsäckar ordnas runtom i tälten och hundarna springer runt runt.

En timme senare är vi på väg. Holmöslupens skeppare är ung och erfaren. Joar är van vid att transportera folk, och har dessutom god hand med dem. Utan åthävor får han nästan samtliga 12 passagerare ombord att engagera sig i en tamp, ett fall, ett skot. Den till höger, lite mer där, upp så, jo där blir fint! Nu seglar vi.

En efter en lägger de till, två timmar senare. Inget skynda sig ur båtarna. Bara småprat, ett lyft, en stödjande hand, langen går, ryggsäckar fram och göra fast. Sten efter sten på piren balanserar vi oss fram till första måstet - fika. Breder ut oss som ett nordiskt lapptäcke bland finska stenar och småbänkar. Öl, rågmackor, pastasallad, vi står ligger och sitter där plats finns. Ända tills regnet brakar ner, men då har vi ju regnkapporna, plasttaket och den bekymmerslösa inställningen.

Promenad till fyren, till stenhögarna, till utsikten, till berättelserna som företrädare för lokalbefolkningen vill berätta för oss. Barnen studsar mellan vuxna ben, drar en blomma, kastar en sten, ger sig ut på upptäcktsfärd. Uppmärksamma öron tar till sig nordisk kusthistoria i ännu tappning. Lågmälda små danska översättningar hörs här och var. Vissa dialekter förstår inte alltid alla nordiska mål.

Så är det dags för återfärd. Vinden har vänt (såklart) till vår fördel. Passagerarna sitter i båten väntar på kaptenen som kommer sist, och som med en glad min konstaterar en stund senare att båten ligger utmärkt i vattnet med sina 22 passagerare. Vi trimmar seglen, justerar, tar i, ändrar, vill jaga ifatt och komma förbi de andra. Men glädjen är viktigare än att komma först och seglatsen är över alltför snart. Och vart tog den utlovade alltför hårda vinden vägen? Inte hos oss. Mosiga av den perfekte segelvinden, gemenskapen och vågorna vinglar vi bort till våra tält för att hala upp en kall öl ur gropen i marken.


måndag 19 juli 2010

VD I

Hemma igen från riket med myggen, Koskenkorvan och riksväg 8. Vinden Drar i Monäs, Nykarleby, Finland. En vecka i tält, bland allmogebåtar och danska, finska, norska och åländska vänner. Det perfekta sättet att slappna av på. Resan dit gick med tåg, buss, färja och buss igen. Tog längre tid än att flyga till San Fransisco (sa Cath)- två dagar. Riksväg 8 (kallad riksråttan) är inget jag rekommenderar men garanterat aldrig glömmer. En evig raksträcka med inget att se. Bussen från Åbo till Nykarleby tog 7,5 timme. Men desto lyckligare är man när man får se de första kända ansiktena från föregående år, kramarna, leendena. Den där familiära känslan av vilsenhet det första dygnet när tältet ska slås upp, när man går runt och försöker hitta de bästa stigarna till och från bryggan,toan,vattenkranen. Spana in var vännerna satt upp sina tält, vilka båtar som kommit seglandes, gamla och nya ansikten som dyker upp. Den knappt märkbara lätt fladdrande känslan av osäkerhet djupt nere i magens dunklaste skickt - duger jag i år, passar jag in, har jag några att vara med? Flockdjurets eviga drifter, längtan efter tillhörighet, säkerhet, gemenskap. Så plockar man fram Gammeldansken, bjuder granntältet på en kork och så är det igång - Vinden Drar - på nytt ställe med nya upplevelser men samma som alltid. En skandinavisk gemenskapsfamn att vila ut i.


Stigen från tältlägret till Lillön, platsen där alla samlas, där finns paviljongen, diskhoarna, toan och bryggan och dit är det ca 200 m. Perfekt för den stressade själen. Man måste hämta vatten första morgonen för att kunna göra kaffet. Då gnuggar man ögonen och konstaterar att dagens PlaneringsUppgift blir att hämta morgonvattnet redan på kvällen så man slipper gå 200 m nyvaken nästa morgon. Nå, så tar man sin plastflaska och går, utan skor på gruset för känslans skull, den raka vägen med vatten på vardera sida och man säger godmorgon till folk man möter på tre skandinaviska dialekter i snitt 8 ggr på vägen. De har badat, skitit eller hämtat vatten som man själv. Alla går sakta, alla ler.


Man måste gå denna grusväg många gånger under en dag, för man planerar att laga mat på samlingsplatsen ihop med andra, men har glömt hälften vid sitt tält. Eller man kommer på att man ska ha en öl till, eller så behöver man säga någon något, och denna person befinner sig givetvis just där man själv inte är.
Man får impulsen att bada en gång till just när man varit vid tältet och hängt upp sin handduk till tork, eller så får man bara lust att gå för att man har suttit i tre timmar.
Byborna i Monäs har ställt två cyklar man kan få låna så man slipper gå. Provade några gånger, men det blev för stressigt att trampa i sådan tillräcklig takt att det gick att upprätthålla balansen. Pulsen bör vara låg på Vinden Drar i alla lägen förutom när man dansar eller bastar. Därför mestadels barfotagång för att få ner hastigheten. Långsamhetens stig!

torsdag 8 juli 2010

Går ner för landning

Nu har jag ägnat flera dagar åt att göra fullständigt ingenting. Vakna, äta, titta tidningen, prata, gå en sväng, handla en bulle, se en film, hänga en tvätt. Sova en stund, ta en kaffe, prata lite. Gå en sväng. Se fotboll.

Första tecknet på att chocken, paniken, stressen och förvirringen i min jet-lag-post-work-situation började släppa var att jag tog en pratstund med Cesar det första jag gjorde när jag vaknade. Och när det kom två hungriga katter i min väg hade jag både lust och tid att huka mig ner för att småtala även med dom. Andra tecknet är att jag kan sitta tyst i upp till en halvtimme. Tredje tecknet är att jag inte är upprörd och på språng.

Nu väntar jag bara på de sista slutgiltiga bevisen på att vilan börjar ge resultat - att jag kan börja tänka, planera och genomföra små projekt i stil med: inhandla varor och baka bröd, packa inför Vinden Drarresan i kronologisk och rationell ordning (med eftertanke och utvärdering), hitta en skrapa och en värmepistol i garaget och skrapa utemöbler, sortera kläder och bestämma vilka garderober som ska innehålla vad, inhandla matvaror till morgondagens födelsedagsfest för 59åringen, tänka ut, planera och genomföra små trevliga utflykter med familjen för resten av sommaren osv, osv...

Men trägen vinner och den tålmodige vet att bida sin tid, och först är i slutändan sist, och Rom byggdes inte på en dag, och hjärnan är ingen maskin, och sommaren är kort, och festivalerna kommer igen.

söndag 4 juli 2010

Krokstrand med nya ögon

Så var vi där igen, och det var hemskt länge sen vi var där båda på en gång. Rikard med mig mamman, på grusvägar han sprang som barn. Förbi huset vi bodde, mindes varje sten och varje ord, och varje känsla förutom de förträngda. Och stenbrottet ännu mer hopvuxet och kusligt, men även det måste besegras denna kväll. På de brantaste klippställen och rövarsången som kronan på verket. Gamla barndomskamrater som dök upp mellan klippblock och träd, och sen var det ju ett gig som skulle göras, efter eviga väntetimmarna på hamnens festivalområde. Solen gick i dis och mörkret drog ihop sig, anrika antikhamnen i prima knottsten ekade ödsligt trots festivalflaggorna. Sen öste det ner. När det var dags för Rikard med sitt Kompaniett att midnattsspela fanns några tappra besökare kvar. Sommarregn i lass kan tålas om musiken är rätt. Det kan till och med mormor och morfar intyga.




lördag 3 juli 2010

Långt gräs

Varför klipper folk gräs egentligen? (jag gör det, vi gör det, oftast)
Bensinen tog slut, och orken, pengarna och prestigen likaså. Vi har nu en underbar sommaräng i trädgården. Tufsig, blommig, gräsig, med stora och små blommande tistlar här och var. Det börjar bildas små stigar där vi går mest - till tvättlinan, till cykeln, till solgläntan med det tillplattade maskros- och kvickrothavet, efter solfilten. Rena Saltkråkanidyllen.

Igår var huset fyllt med rörelse. Barnbarnsbäbisarna, stortjejerna, bandpojkarna, bollhunden, räddkatten, tjo och tjim och en och annan kamera. Alice lekte med bollhunden och alla drack en Heineken. Det var, det är, det ser ut att vara en enda stor harmonisk röra, kryddat med sommar. Och i allt detta faller jag likt det där singlande lövet. Ner till antistress och ta -en-minut-i-taget. Planerar inget, hoppas inget, driver inget. Bara är, och försöker se det som är, i samma stund.



Intorkad färg i Cesars päls. KatteLatte som kommer hem stolt med ännu en mus. Blomknoppens oändliga skönhet. Krympande tvätthög. Hur känns det att ha 11 myggbett.
Läsa tidningen och förundras över korkade saker som sker. Är människor dumma? Eller skriver dom bara om dumma människor? Jag väljer att tro det senare.



När jag singlat ner till någorlunda stabilt läge börjar nästa fas - finna balansen och riktningen. Denna sommar ska jag bort och segla i Finland och sedan lösa hästplaceringsdilemmat. Vi bor i ett fint hus men två ponnier får inte plats i garaget. Så det måste finna en lösning. Det kommer det att göra.

fredag 2 juli 2010

Lita aldrig på underläget

Dagens bästa: Att se på fotbollsmatch (som jag sällan gör), ihop med Rikard och hela bandet (Leo, Marcus, Fredrik, Jonas, Jakob)(som jag sällan träffar) och se Holland göra en usel första halvlek mot Brasilien, men efter ett självmål av B ta över ledningen totalt. Och vinna med 2-1!
Tjo och hojt och skål i Heineken!
Lärdom: Även om det ser fullständigt uselt och hopplöst ut kan det helt plötsligt, utan förvarning vända fullständigt. Det handlar om tur och psykologiska undermedvetna processer. Rätt skönt :)

Cesar tycker inte om värmen, men springer efter bollen som en tok ändå. Misse gömmer sig undan allt stök. Maja slår knut på sig. Katte Latte Sven är tjock för han fångar massor med sork. Renfanamarsvinet trivs utomhus. Fästingarna älskar mig i år.

Huset är en underbar röra, och det lär dröja innan vi får ordning på alla kartonger, kläder och bra-att-ha-grunkamojer. Det är rätt ok, även om jag önskar annat. Just nu är varat viktigare en ordningen.

:)

Byter bloggplattform

Om man ska komma framåt måste man lyfta foten, placera den framför den andra foten och flytta över vikten framåt. Nu byter jag bloggplattf...