Lägesrapport från en sjuk värld

Jaha. Nu har det gått 10, 5 vecka sedan jag blev sjukskriven på heltid. Vi kan bortse från perioden 17 dec - 14 jan då jag officiellt var halvtidssjukskriven. Det var ju inga elever i skolan under den tiden, och jag jobbade lite hemma och lite på skolan med att sammanställa resultat, sätta betyg och göra en någorlunda sammanhängande överlämning till vikarie.  De första veckorna fattade jag inget alls. Att vara borta från jobbet kändes mest som ett tillfälligt mellanspel. Sedan kom jul och nyår, och då hade jag ju annat att fundera över. Men jag var som sagt några få dagar på jobbet, innan eleverna började. Lättad över att veta att jag snart skulle "slippa" stressen, men ännu kvar i min trygga yrkesroll.

Men det har nu gått 3 veckor sedan jag helt "slutade". Jag har varit hemma. Inte på jobbet. Inte vaknat av väckarklockan, inte haft tider att passa, ingen som väntar sig något av mig. Ensam med mig själv. Det har sjunkit in ATT jag är sjukskriven. Det skapar en känslomässig berg- och dalbana.

Berg- och dalbanan består av ömsom jävlar-anamma, ömsom total uppgivenhet. Varvat med en trötthet som tar andan ur mig. Och en ständigt ökande gnagande ekonomisk stress. Vissa stunder är jag så arg så jag inte vet var jag ska ta vägen. Andra stunder är jag helt förvissad om att jag verkligen vill och ska fokusera framåt istället för att vara arg. Det ger ju inget att vara arg på något jag inte kan påverka.

Min arbetssituation tog knäcken på mig. (läs ett inlägg om arbetssituationen HÄR). Likt förbaskat lägger jag dagligen skulden på mig själv: "jag borde ha slutat redan för flera år sedan, när jag såg vartåt det barkade", "jag sa inte ifrån i tid", "jag skulle inte ansträngt mig så hårt", "jag får skylla mig själv - jag vet ju vilken grundpersonlighet jag är". När dessa mantran kör igång blir jag arg. Jag ska inte ha skulden. Min arbetsgivare såg, visste, hade all information. Ändå sattes jag med ett omöjligt schema.

Och nu sitter jag här, oändligt lättad över att äntligen få slippa mitt arbets-"helvete". För precis så har det känts denna höst. Jag fick inte en vettig chans att göra ett bra jobb. Och så arg över att ha varit tvungen att ge upp. Att det saknas 2000 kr varje månad för de fasta utgifterna. Jag borde sälja min lägenhet, för jag är singel och har inte råd att betala både studielånen, hyran och bostadslånen. Men hur bra är det för min tillfrisknandeprocess att tvingas flytta...?

Varför är det jag som ska betala notan för att arbetsplatsen är sjuk??

Nu finns det ett helt team av bra människor som är aktiverade för att hjälpa mig tillbaka till arbetslivet. Arbetsförmedlaren, försäkringskassans handläggare, vårdcentralens läkare, företagsläkaren, företagssköterskan, psykologen, smärtskola, personalsekreteraren med flera. Hittills har jag räknat till nio personer som i olika grad varit involverade i att planera, hantera och administrera mitt fall. Jag har varit på minst  sju olika kartläggningsmöten och fler står på tur. Personerna är var och en mycket trevliga, inkännande och förhoppningsvis så kompetenta så de drar åt samma håll. Ja samhället har onekligen resurser. Frågan är bara hur dessa resurser används...

För jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket som alla de där personerna kostar medan de jobbar med mig. Tänk om jag helt enkelt bara fått behålla min lön under en kortare period, istället för att alla dessa människor ska lägga en massa timmar på mig. Troligen hade det blivit billigare för skattebetalarna. Jag är rätt påläst och medveten (duktigduktig!) och har full koll på varför jag blivit utmattad. Och jag vet exakt vad jag behöver: inte mediciner, inte psykologhjälp, inte kbtterapi, inte få en bild av mig själv som "sjuk" pådyvlad. Nej, det jag behöver är tid att återfå kraften genom att få ha ekonomisk trygghet och en tillfälligt kravlös (arbets)plats att komma till några dagar i veckan. Resten av rehabiliteringsjobbet fixar jag själv. Vilar. Vistas ute i naturen varje dag. Promenerar. Mediterar. Gymmar. Gör yoga. Dansar. Skriver. Umgås med vänner. Går en personlighetsutvecklande kurs. Läser självhjälpsböcker, ser på dokumentärer, provar nya förhållningssätt, lägger om kosten, slutat med alkohol och socker, provar naturläkemedel mot stress och värk. Jag är på banan liksom. På väg mot nya krafter, även om jag vet att det kommer ta tid.

Menmen.... Istället för att jag ska få vila och samtidigt känna mig ekonomiskt trygg ska alla de där personerna ta över ansvaret för mig och min "sjukdom" och jag behöver nu vara samarbetsvillig och positiv. För jag vet att min sjukpenning är helt beroende av det. Och även min anställning. Om jag inte samarbetar har arbetsgivaren rätt att säga upp mig. Det är ju en himla tur för mig att jag ÄR samarbetsvillig och positiv (obs inte ironisk). Men det känns en smula skevt...

(eller tänk - lite extra "crazy" - om de skulle lagt alla de där resurserna på min arbetsplats från början, istället för nu enbart på mig - då hade jag kanske inte ens behövt bli sjuk...!?)

Ja detta är den vassa, skavande, skarpt jobbiga delen. Jag skulle kunna fastna i den, enbart. Men....

Så finns den vackra, spännande, blommigt fluffiga delen:
Jag umgås med mig själv för första gången i livet. Det är fint. Jag tycker om mig ganska mycket. Lär känna mig, som den nya person jag håller på att bli. Inte mamma i första hand, inte hustru, inte lärare. Bara Kim. Mina bra sidor, dåliga sidor. Får syn på mina felprogrammeringar. Har tid och kraft att försöka hitta nya förhållningssätt. Har tid, har tid, har tid. Att gråta, längta, drömma, hoppas. Att skriva, läsa, fotografera, vandra. Att planera, tänka, göra, misslyckas. Jag är fri. Inser att jag skulle kunna göra precis vad jag vill, om jag vill... (nåja, så länge det inte kostar något...) Det är ju en gåva som inte går att mäta i pengar. Jag njuter verkligen av att ha fått denna paus. Försöker ha full tillit till att det leder framåt, att något nytt är i sin linda.

Ännu vet jag inte vad jag vill. Men det gör inget. Det ska vara så just nu. När jag vilat tillräckligt kommer viljan vakna till liv.

Ledsen. Arg.

Hela förra läsåret var jag sjukskriven på halvtid. Jag var sjukskriven från mitt jobb som gymnasielärare pga utmattningssymptom. Dessa grundades i flera faktorer, bland annat flera chefsbyten och därmed omorganisationer, ekonomiska sparkrav, nya läroplaner och betygskriterier, ständigt fler och alltmer komplexa arbetsuppgifter. Och så förstås - att jag är som jag är. Engagerad, noggrann, ambitiös, empatisk, kreativ, positiv, och känslig. Så klart slarvig, trött och oseriös stundtals också. Jag är ju människa trots allt. Jag älskade hur som helst mitt jobb, mina elever, utmaningarna. Jag läste forskningsrapport på forskningsrapport och försökte ligga i framkant genom att ständigt pröva nya arbetssätt.
Den perfekta medarbetaren.

Min arbetsgivare utgår vid lönesamtalet, liksom många andra arbetsgivare, från en matris. Om man ligger långt till höger på matrisen, så kan man få se fram emot att skörda frukterna av den individuella lönesättningen. Ligger man långt till vänster, så får man nöja sig med den blygsamma ökningen som facket arbetat fram.

I alla år har jag legat nästan längst till höger på samtliga fem områden.

Så här formuleras hur man som utomordentlig medarbetare jobbar:

Styrdokumentens ändamål sätter sin prägel på ditt dagliga arbete. Du uppfyller målen för ditt uppdrag. Du utvecklar metodiskt flera strategier, arbetssätt för att öka måluppfyllelsen både i ditt eget arbete, tillsammans med dina närmsta kollegor och utanför arbetslaget.

På ett noggrant, effektivt och systematiskt sätt planerar, organiserar, genomför, dokumenterar, utvärderar och förbättrar du ditt arbete, detta gör du självständigt. Du prioriterar bland dina arbetsuppgifter, arbetar flexibelt och tar ansvar för arbetslagets och verksamhetens kvalitetsutveckling.

Lyhördhet, respekt, servicekänsla och ett gott bemötande utmärker dina relationer med dem du möter i ditt arbete. Du har en god dialog och skapar självständigt goda relationer med dem. Du förebygger missförstånd och konflikter och löser smidigt uppkomna svårigheter. Du ser din del i verksamheten och tar ett aktivt ansvar för helheten.

Du tar stort ansvar för din egen och andras kompetensutveckling. Du ser till att arbetslaget och enheten får ta del av ny kunskap. Du är intresserad och vill ta dig an nya arbetsuppgifter och tar ofta initiativ till utveckling av ditt, arbetslagets och enhetens arbete.

Du driver aktivt samarbetet i gruppen och ser till helheten. Du lyfter fram medarbetarnas kompetenser i och utanför arbetslaget. Du får andra att växa genom att aktivt bejaka och stödja mångfald i tankar och åsikter. Du förklarar och ställer aktivt upp bakom fattade beslut.

Nu är jag ledsen och arg. För nu, när jag tittar i backspegeln, så är det just dessa egenskaper som lett mig rakt in i utmattningen. I takt med att omorganisationerna (5 nya rektorer/arbetssätt på 7 år) och de ekonomiska åtstramningarna (minskat antal elever = mindre pengar) har verkställts, så har jag bitit ihop, försatt mig i mitt flexibla och positiva läge ("det är inte hur man har det, det är hur man tar det!") och försökt trolla med knäna.

Redan för två år sedan började varningssignalerna komma i form av tryck över bröstet och koncentrationssvårigheter. Jag var plötsligt inte längre en lika bra lärare, om än fortfarande omtyckt. Det började svaja under februari och jag sjukskrev mig i förebyggande syfte i april, lagom till den nya rektorn tillträdde. Efter sommarledigheten var jag fylld av tillförsikt och nytt mod, som räckte ungefär en månad in på höstterminen på ett besparingsår som alla är överens om är det tuffaste hittills. Självaste skolchefen hedrade vår arbetsplats med ett möte inför nya rektorn tillträdde sin tjänst, och sa orden: "de ekonomiska målen är ställda över verksamhetsmålen" och "skäll inte på rektor när det blir tufft, hans uppdrag är att klara budgeten".

Nu ska jag inte påstå att jag var i utmärkt skick när jag började jobba heltid efter sommaren. Men jag ville vara det. Jag ville så gärna orka, ville så gärna visa den nya rektorn vad jag var kapabel till, om jag bara fick rätt förutsättningar. Jag ville så gärna få känna den där stolta goa känslan igen när heltidslönen trillar in på kontot den 27e.

Jag är svensklärare. (Ja, det heter svensklärare och inte svenskalärare). Jag är positiv. Jag försökte inbilla mig att det skulle bli en intressant utmaning att hantera åtta olika kursnivåer i sex olika blandade grupper tre heldagar i veckan. Jag planerade att vi skulle ha en redaktion, där eleverna skulle få bearbeta ämnesövergripande studiekunskaper och sina egna reflektioner i form av publiceringsbara texter i skolbloggen och filmklipp som skulle publiceras på en egen kanal. Det skulle fungera som marknadsföring för skolan. För det hade skolchefen också sagt, att vi verkligen måste lyfta fram skolan för att få fler elever, för att få mer pengar. Jag fick således fria händer, samt två iPads. Det var ju en lysande idé, att slå två flugor i smällen liksom! Kreativ svenskundervisning och marknadsföring, bingo!

De första två veckorna var berusande roliga. Så många intressanta elever. De var från Sudan, Afghanistan, Bullaren eller Lur. De var mellan 16 och 49 år. De var ambitiösa eller skoltrötta. Jag drömde om mitt klassrum som kreativ smältdegel och grogrund för äkta integration.

Men det var 76 namn på mina klasslistor. Och alla skulle studera individuellt, och alla skulle nå sina kursmål och dessa kursmål spretade mellan 6eklassnivå och universitetsnivå.

Dessa två första veckor försökte jag utarbeta ett smidigt pärmsystem som stöttade individuell undervisning i blandade grupper. För det som skollag, styrdokument och kursmål kräver är att läraren utformar undervisningen på så sätt att eleverna är delaktiga och har insyn i sin lärprocess. De vuxna studenterna har dessutom rätt till att lägga upp studierna helt utifrån sina förutsättningar. Komma på lektioner alltid, ibland, eller inte alls. Jobba på distans, påbörja kursen när som helst under terminen  eller jobba snabbare takt. Även för ungdomseleverna skulle undervisningen vara så individuell som möjligt, av den enkla anledningen att de alla läser på olika program, och grundämnena ska anpassas utifrån det program de valt.

Mycket administration blev det. Ungdomselever som skolkar skulle anmälas till en elevvård som inte existerade och andra behövde kartläggas för att se vilka stöd de behövde. I samma veva hanterade jag allas vilt skiftande datakunskaper, samt försökte hålla fast vid redaktionsdrömmen och marknadsföringsdrömmen. Jag studsade runt och försökte finnas till för alla mina elever som ett skållat troll varje minut på dagen, varje måndag, tisdag, onsdag. Torsdag var det elevfritt och avsatt för arbetslagsmöten. Fredag kunde ägnas åt planering. På fredagarna brukade jag vara Helt Slut. Det var helt enkelt för mycket.

Efter tre veckor började jag tappa minnet. Mindes inte med vilken grupp jag hade kommit överens om att redovisa muntligt. Eller vilka elever som skulle få göra diagnostiska prov eller tenta av kursen. Vilka som skulle ha inloggning till talböcker. Vilka som inte hade råd att köpa skolböcker, som skulle få hjälp med att hitta material på nätet och vilka som skulle ha sin planering via mail för de inte behärskar skolans digitala lärplattform "Fronter".

Jag sjukskrev mig åter på halvtid. Skulle undervisa måndagar och tisdagar och jobba hemifrån med planering halva onsdagen. Tänkte att jag kunde klara det kanske. Arbetssituationen blev inte bättre. Ingen vikarie inkallades i mitt ställe så några elever bytte grupp från onsdagen till måndag för att slippa stå utan lärare. Min planeringstid räckte inte, trots att klasslistorna visade minskat antal elever; flera elever hade slutat och vissa skolkade jämnt. Mitt huvud kändes som vore det gjort av betong. Men jag fortsatte att vara trevlig mot de elever som kom på lektionerna, även om lektionerna jag höll var usla.

Rektorn hade inte alls tid att sätta sig in i min situation. Han har ju mycket att stå i och kanske utgått ifrån idén att "säger hon inget, så är det nog lugnt". Jag hade inte insikten att jag borde ha planterat mig mitt på hans skrivbord och sagt ifrån med ett vrål, i tid. Trodde det skulle räcka med ett artigt och välformulerat nödrop i form av ett mail i september, och att vid några APT-möten berätta att min situation var ohållbar.

Min läkare sjukskrev mig på heltid i slutet på november. Det ville jag inte, men jag behövde det, det såg han på mig. Jag föll sedan djupt ner i ett svart hål.

Nu är jag ledsen. För jag saknar mitt jobb, jag saknar mina elever och jag saknar min lön. Jag är ledsen för att alla klassiska utmattningssymptom bryter ut i samma stund jag tänker på de icke-satta betyg eller lektionsplanering eller särskilda elever som borrat sig extra djupt in i mitt hjärta. Jag är ledsen för jag har blivit långsam som en sömngångare och gråter när jag inser hur jag har kämpat med en ohållbar arbetssituation.

Nu är jag arg. För mina kollegor intygar att min arbetssituation varit helt vansinnig. Jag inbillade mig inte. Men min arbetsgivare lät mig köra på, trots att jag var halvtidssjukskriven för utmattning hela året innan. Jag är arg. För min arbetsgivare säger att de inte kan ge mig andra arbetsuppgifter i rehabiliterande syfte. De kan ta bort "två ämnen" från mitt schema. I övrigt finns inget att få. Trots att jag erbjudit mig att som rehabilitering städa arkiv, läsa in mig på forskning, jobba med läxhjälp, stötta "hemmasittare" (elever som av olika skäl vägrar komma till skolan), jobba med ITutvecklingsfrågor och mycket mer därtill. Jag har bett om att få en termins återhämtning, med anpassade uppgifter, så att jag kan komma igen, och vara en Lika Utomordentlig Medarbetare om ett halvår, ett år. Men svaret är nej.

Antingen får jag vara fortsatt sjukskriven på heltid eller så får jag byta jobb.

Jag blir dumpad således. Så mycket var jag värd. Så mycket fick jag för att ligga längst till höger på prestationsmatrisen.

Just nu vet jag inte vad jag göra, säga, tänka. Det gör så ofattbart ont.

IKT, naturen, konst och hantverk

IT, eller IKT - jag älskar det. Allt som har med sociala medier, sökmotorer, appar och programvara att göra. Möjligheternas förtrollade paradis. Redan första gången jag satte fingrarna mot ett datortangentbord på slutet av åttiotalet fick jag den där befriande WOW!-känslan. Knappa in, sudda ut, byt plats, trolla bort, trolla fram. Det magiska skedde, mitt framför näsan, på skärmen, och min kreativitet fick fria tyglar. Mina bästa texter är sprungna ur datorn. Just för att det blev så lätt, så lätt att göra fel, göra om, göra rätt.

Ändå denna gnagande känsla av kejsarens nya kläder. Denna smygande huvudvärk, den stigande känslan av bråttom och aldrig bli riktigt klar. Gäckande, undflyende. Känslan vill inte kopplas ihop med IKTundret. Hu, nej.

För jag är född blyg. Stammade hela barndomen. Pratade aldrig inför andra. Hatar ännu idag kallprat, mingelsnack och offentlighet och drar mig ännu för att gå fram till främmande människor och fråga saker. Att ringa folk är en av mina största hatmåsten. Så internet med påföljande flod av IKT-möjligheter har hjälpt mig, utan tvekan, att orientera mig och nå ut.

Ständigt uppkopplad med min iphone, min hemdator, min jobbdator. Mailen, twitter, facebook, hemnet, google och hundratals andra kontaktmöjligheter till omvärlden. Ständigt letandes, lyssnandes, kommunicerandes, ja till och med när jag inte aktivt kommunicerar. För jag tänker ju ändå nästan hela tiden på vad jag ska leta, kolla, kommunicera, sen. Tänker på hur jag kan kommunicera det jag ser eller upplever. IKTparadiset har mig i sitt grepp, och jag älskar det.

Den är som en klibbig smet av honungslena löften. Den döljer sitt gift med förförande dofter. För nog finns giftet där. Stressen som smyger sig på en bakvägen. Känslan av att allt man gör, görs inför en kräsen och nyckfull publik, som bedömer om det man är och det man gör är tumme upp eller tumme ner. Det är ett slags gift, som helt uppenbart påverkat samhällsutvecklingen.
Och sedan själva skärmsymbiosen. Med ögonen klistrade mot cyberrymdens kikarhål. Det finns alltid mer att upptäcka där vid skärmen, mer att göra, mer att testa, mer att kolla upp. Timmarna flyger iväg medan den luddiga kroppsliga rastlösheten ökar.

Jag tror jag håller på att förlora en viktig mänsklig egenskap här. Förmågan att känna förnöjsamhet i sig själv, i sin kropp. Förmågan att känna att man är en del av naturen. Stillheten som bara kan uppstå när man stannar upp och kopplar ner. Helt. Tillfredsställelsen som infinner sig efter en dag i kroppsligt arbete.

När jag är ute och går, så njuter jag. Som igår. Njuter av fågelsång, vackra stenar och mossa. Som ett brev på posten får jag förstås impulsen att dela med mig. Så springer jag runt med kameran och tänker på hur jag vill visa det jag ser. Och så inser jag - halva upplevelsen går förlorad. Så då stänger jag av mobilen och stannar upp och lyssnar. Blundar. Luktar. Hör mitt hjärta slå, och alla miljoner små naturnära ljud. Upplevelsen vecklar ut sig, blir fulländad. Når ner i själen, i luktsinnet och i hjärtat. Och tårarna rinner, för jag inser vad jag går miste om, alldeles för ofta.

I IKTvärlden frodas fantasierna, ideérna, visionerna. Just det faktum att de inte är bundna av fysiska lagar gör att det är så enkelt, så lockande. Med teknikens hjälp får fantasierna vingar, de manifesterar sig som en flerdimensionell dröm, men är också lika flyktiga. Inte blir jag nöjd av att ha suttit kreativ vid sin skärm i 8 timmar. Jag blir otålig och ser bara allt det som inte blev klart. Men när jag har grävt ett dike, täljt en smörkniv eller bakat ett bröd - då är jag nöjd på ett fysiskt plan.

Och när jag har lyssnat på levande musik, sett en teaterföreställning, sjungit i kör eller trummat afrikanska trummor - då är jag nöjd på ett själsligt plan.

Jag tror inte jag är ensam om detta. Jag tror det gäller alla. Jag tror att IKT är ett fantastiskt verktyg i denna förvandlingens tid, men såsom alla kraftfulla verktyg kan det också slå helt fel. Jag tror vi måste prata om det. Inte minst i skolans värld, där nu IKTmantrat far fram som en ny frälsarideologi, medan barnens bokstavskombinationer blir fler och fler. Gärna in med IKT i undervisningen, men då också konstnärliga och fysiska inslag i minst lika hög grad.

Vi var på Nordens Ark med några elever. De sa efteråt att de
aldrig kommer glömma det de fick lära sig av fågelexperten om
berguven Hyllan. Bästa lektionen, typ :)

Så här ser det ut oftast i undervisningssituationen.
Ser väldigt IKT ut, moderna studenthjärnor är i full aktivitet.
Men hur mycket fastnar om detta är enda sättet?
 Och hur känns det i kroppen?

Därför vill jag ha, och har jag, semestertjänst

Ibland känner jag mig som en förrädare. Som en strejkbrytare eller festförstörare.

Lärarfacken vaktar ju hårt på rätten till ferietjänst. Och jag tänker inte på något sätt förringa denna strävan. Den har sin plats i debatten, i dessa tider då nyutexaminerade lärare har svårt att få anställningar, och orimlig arbetsbörda är vanligt förekommande på många skolor. Och jag gillar facket - alla borde vara med!

Men jag har bestämt mig. Semestertjänst är Hur Bra Som Helst.

Jag blev inte lärare av en slump. Det har varit en lång och mödosam process, ett evigt tvekande innan jag slutligen kröp till korset och utbildade mig till att få stämpeln i pannan: Legitimerad Gymnasielärare (nåja, snart - har inte begärt att få ut mitt legitimationsbevis riktigt än). Skolan är min hjärtesak. Jag brinner verkligen för att arbeta med utbildning. Och jag älskar språk, ord, tankekedjor!

För er som undrar vad jag svamlar om, detta gäller för lärare: ferietjänst (som de allra flesta lärare har) innebär 45 timmars arbetsvecka, varav 35 är styrda av arbetsgivaren och 10 är s.k. förtroendetid. Vilket innebär att man har den tiden till eget förfogande för fördjupning, läsning, rättning eller nätverkande eller vad man nu anser att man behöver, som professionell lärare. Dessa 45 tim i veckan skapar utrymme till ledighet på loven. Därav lärarnas lite längre ledigheter på sommarloven, och delvis på andra lov med.

För mig innebär ferietjänst evig stress. Stress inför skolstart, stress inför sommarlovet. De där 10 timmarna fixar jag inte att lägga på jobbet(vem vill vistas där från 7:30-17?) och hemma vill jag kunna släppa känslan av att arbetsgivaren förväntar sig att jag gör något vettigt. Hemma vill jag bestämma själv över min tid. Ferietjänst innebär för mig att hela tiden känna att jag inte riktigt räcker till. För så fort eleverna har gått på lov, så är det dags även för oss lärare att packa ihop fortast möjligt. Har man tur är inte studiedagarna bortkompade av diverse kvällstjänstgöring(öppet hus och annat marknadsföringsviktigt). Har man tur hinner man pusta ut med sina kollegor en dag eller två på jobbet, och dessutom ha både utvärdering och planering inför nästa läsår.

Men oftast blir det inte så. En eller två dagar efter skolavslutningen är det tomt i skolans korridorer. Och jag går på lov och rasar ihop i det vakuum som uppstår eft en extremt arbetsintensiv period. Det brukar ta tre, fyra veckor innan jag tar mig ut ur den gropen.

Jag har testat. Det funkar inte för mig.

Med semestertjänst däremot. Så skriver jag upp exakt vad jag gör, och när, i min flexmall. Förbereder lektioner spontant en hel fredagkväll? In i flexmallen. Jobbar extra en lördag på Öppet Hus? In i flexmallen. Gå hem tidigt en onsdag? In i flexmallen. Både jag och arbetsgivaren vet vad jag ägnar min tid åt. Allt är redovisat. Och det bästa - jag behöver inte stressa ihjäl mig inför sommarlovet. Jobbar i lugn och ro en vecka eller två , tre, efter att eleverna gått för sommaren. Tänker. Planerar. Diskuterar. Fortbildar mig. Tänker lite till. Framförallt ökar min förmåga till att tänka långsiktigt. Och vips känner jag mig inte längre som ett offer i en allt snabbare snurrande omvärld.

Idag kan tjäna som exempel. Alla elever, och alla ferietjänstlärare, har sportlov. Jag har semestertjänst, så jag har jobbat. Och ska jobba, större delen av veckan.
Idag har jag: lärt mig varför och hur man twittrar, därigenom hittat mängder av bra ställen på nätet som skriver om skolutveckling, dammat av några gamla GPSmojänger (som använts ett under ett enda sportlov av Kulturförvaltningen i en Geocachingaktivitet för skolbarn för fem år sedan) som jag ska använda i lektionssammanhang, satt mig in hur man kan använda surfplattor i undervisningen, filat på nya sätt att få formativ bedömning och matriser att samverka i Fronter, planerat för nästa års ettor, och olika möjliga schemalösningar. Dessutom hann jag att fika, tre gånger, och grubbla lite över mitt mentorsuppdrag.

Jag har känt mig lugn, inspirerad, nyfiken och påläst, och inte blivit avbruten en enda gång, förutom av en frontersurfande elev, som pratade lite engelskastrategier med mig på facebook.

Synd att inte fler av mina kollegor var med, kanske hade vi hunnit med att fika och prata om våra visioner inför nästa läsår. Och nästa. Nu kommmer jag att vara full av entusiasm och nya ideer när de kommer nästa måndag, medan de kommer att känna sig en smula stressade av min iver, eftersom deras lektioner börjar om tre minuter och de har en halvtimmes lunchrast bara.

Tänk så olika det kan vara :)

Fragments

Arg igår. På systemfel, styrfel, organisationsfel, idealfel, strukturfel. Det var upp till kamp, nej nu får det vara nog,  så här kan man inte fortsätta och varför sittar vi fast i sirap. På några timmar hade jag visualiserat ett flertal attacker, handlingsplaner, visioner och strategier. Vaknade med pulserande brinnande huvud runt ett. Mitt i natten.

Vilken tur det gick över. Imorse var jag mitt vanliga jag igen. ("Jorden kan du inte göra om, stilla din häftiga själ, endast en sak kan du göra - en annan människa väl..." osv)

Vilket jobb man har. Vill så mycket, realiserar så lite. Tack och lov för mina elever. De får mig att landa, varje dag, på jorden, i verkligheten.

Men visst är jag otålig. Detta paradigmskifte som pågår, överallt. Och hur långt har jag kommit, hur långt har vi kommit? Jag ser bara halvtomma glas. Allt som inte har hänt, allt som är exakt likadant som det var på den tiden jag började hata skolan. Och jag hatar att vara en del av det där systemet.

Och jag älskar att vara en del av det systemet - för vi är i förvandlingens tid. Men varför så låååångsamt??

Ny teknik, ny pedagogik, ny forskning, gammal klokhet. Tokiga strukturer, tokiga spelregler, mätångest, ekonomi, konkurrens och misstro. Vilken underbar soppa. Och jag befinner mig mitt i brygden.

Skolan, älskade skolan! Du måste byta skepnad och ideologi, innan du blivit lika tom som kyrkan.

Här en snutt som inspirerat mig massor.

Nöjdheten sprider som solvärme

Julavslutning på skolan idag. Det blev så bra. Det blev så rätt.
En underbar blandning av allvar och skratt, högstämdhet och lekfullhet.
Underbar blandning av nationer, vuxna, barn, elever, studenter, personal.
Underbar blandning av filmklipp, tal, sång, högläsning, recitation och samtal.
Bra innehåll i varje enskilt moment. Lektionstid med genomtänkt innehåll in i det sista.
Mentorstid med prat om nyårslöften och personlig utevckling, och läsk och pepparkakor för en del. Vuxenstudenter som tog examen med findukade bord och rosor och applåder i kafeterian.
SFI (Svenska för invandrare) som hade betygsutdelning och som sedan deltog i julshowen i aulan.

Ja, alla deltog i aulan. Och alla bidrog.

Och alla dansade långdans ut mot lunchgröten, till "Nu är det jul igen"...Det blev så bra. Och plötsligt fanns det inget "vi och dom". Bara ett enda stort vi, för ett ögonblick.

Nu är jag hemma, nu är det jullov, och jag är sprängstolt över min arbetsplats, mina kollegor och mina elever.
Vilken skön känsla att avsluta höstterminen med :)

För nyfikna: bilder finns att beskåda här på skolans facebooksida.

Stormskog

Det blåser upp
Det blåser upp till oro

Det blåser upp till mörker

Knakar gnisslar brakar
faller fäller allt
överallt

Förändringens vindar
förvandlingens storm

det mörknar
vi ser inget längre
vi måste uppfinna nya stigar
nya vägar
nya stigar nya stigar

men stegen är de samma

det ljusnar redan
i mörkertiderna

det ljusnar

Vem snodde tilliten från min värld?

Den senaste tiden har jag haft återkommande kraschlandande djupinsikter kring temat tillit. De kommer helt utan förvarning, och är jävligt påfrestande. För vad ska jag göra med dem, hur kan jag sätta ord på dem, vad kan jag göra åt saken???

Det handlar om insikten att ju mindre tillit man känner inför sin omvärld, desto jävligare blir den. Och det snurrar på med världens snöbollsnedförbackeneffekt. HJÄLP!!! Vi måste införa obligatoriska filosofiska samtal på skolschemat, NU!! Samtal om moral, etik, värden, hållbarhet, långsiktighet. Vilken samhälle vill vi leva i, kämpa för? Innan allt malts ner i skräcken för bidragsfusk, skrupellösa främlingar som kommer hit och "äter upp vår välfärd", och bonusfeta chefer som inte ser några som helst problem med att skicka vinstpengarna en omväg via länder med andra skattesystem. Frisk och rik person skor sig själv, de skruttiga får odla en krage att ta sig i, de smarta planerar för sin egen lycka och de som inte kan eller vill något får skylla sig själv. För orden solidaritet och eftertanke har drunknat i de snabba klippens verklighet.

Jag är rätt livrädd för den här utvecklingen. Överallt poppar det upp jävelskap, att sko sig själv har blivit bevis på framgång och inte en käft som lyfter på ögonbrynen ens. Vem orkar ifrågasätta tingens ordning, när folk har fullt upp med att Twittra ikapp för sin egen plats i det trånga rampljuset, drömma om det egna stora klippet eller bedöva sig med evigt kicksökandet i IT-world??

Jag kan inte uttrycka mig klart och strukturerat kring det här. Alls. Det blir bara en svettig gröt i huvudet, och den där panikkänslan av att det börjar bli jävligt bråttom.

Därför länkar jag till dagens kulturkrönika i GP, för Lars Åberg satte fingret på det jag försöker säga. Varsågoda: När tilliten blir en bristvara.

Hallå någon? Kan vi införa obligatoriska filosofiska samtal på skolschemat, från första klass till gymnasiets slutdatum? Nu?

Maj i lärarens värld

inga blogginlägg på 10 dagar. ojoj. vad kan det bero på.

(just nu är det en lucka i skoltidsrymdväven) (på grund av den kunde jag smita, för att skriva här)

jag (djupt andetag) peppade förra måndagen igång treorna inför sina projektarbetesredovisningar, hela förmiddagen, höll sedan en lång lektion i engelska c för fyra extremt motiverade elever, jag försökte hinna med att plugga (lite!) inför föreläsningen i holländskspråkhistoria som jag skulle vara på i göteborg på kvällen men åkte ändå inte dit i sista sekund eftersom bilen just var hämtad från verkstaden med nyinopererade delar och den lät som om den skulle skramla sönder. det fick bli plugg hemma istället, men av någon anledning trasslade jag in mig i hushållssysslor. och det märktes ingen skillnad, så det var bortkastat.

jag laddade inför skrapning av livmodertappen hos gynekologen för det ska man göra när man är i min ålder, redan 8 på morgonen nästa dag, medan jag i huvudet tänkte ut hur projektredovisningen skulle organiseras samtidigt som de vilsna tvåorna skulle få en hyfsat sammanhängande introduktion på sitt estetiska lektionspass på samma tid. jag hjälpte alla vimsiga treor som ändå, trots alla kloka pekfingrar, skulle skriva ut sina arbeten tre minuter innan deadline, medan skrivaren låste sig och tejpen gömde sig och inga kollegor verkade vara i närheten för hjälp. i alla fall hann jag inte be om hjälp. jag snurrade toastmasterrunt och höll i alla trådar och hade ingen koll medan alla elever visade, talade, powerpointade fram sina vg, mvg och försökte rädda sig från ig. vilken tur att inte alla elever dök upp, tiden hade inte räckt, men sen var det lunch och jag hade till och med kommit ihåg att utvärdera spektaklet inför nästa års försök, och det blev inte alltförmånga klagomål, bara sju. eller tio. och lite beröm. och sen var det dags att åka till BUP i strömstad med Mirja men alla meddelanden på min mobil sa att läkaren var sjuk oj vilken tur för då fick jag en lucka att reflektera inom. och andas.

(andas)

och så var det ju bokmässan dagen efter och oj det var ju några lösa trådar där också, kom jag på, och hemma tror jag att jag var den kvällen, men troligen mest som en död trasa i soffan, för det snurrade så många åtaganden och antaganden och påkommanden i min överbelastade hjärna.

men jag hann titta på Pojkskolan på svt och det gav en endorfinkick och pedagogisk brunstinjektion som hette duga, så glad var jag i alla fall när jag somnade. hurra för skogsmullepedagogik! betygsättningens våndor sköt jag bakåt i prioriteringslistan, till typ nästa vecka. eller termin.

och bokmässan på byggdegården blev riktigt bra men det var ju full rulle hela tiden med alla som skulle pratas, ordnas, tänkas före och efter och radion kom och tidningarna, jag tror jag pratade med någon men undrar just vad jag kan ha sagt, hoppas inte för mycket för alla fantastiska ungdomar skulle ju vara  i centrum. och ändå hade jag dåligt samvete för att åttorna var så många, så entusiastiska och mina stackars gymnasieettor satt tysta och bleka och timida vid sitt lilla bord medan 15årshormonerna kvittrande tog över hela mässan. ändå fick de några böcker sålda, mina duktiga adepter, och efteråt hurrade jag och kollegorna för we did it trots allt och sen skulle vi bryta ihop lite av trötthet när vi varit där i 6 timmar men först skulle vi städa bort all popcorn.

(och jag hade fortfarande inte börjat titta på betygen)

sen blev det morgon igen på den fjärde dagen och jag skulle hålla i svenskan utan Anna och även arbetspasset, från 9 till 12 typ, också, och alla elever skulle skriva sin faktauppsats, som av någon underlig anledning är extremt viktig så här på slutet av skolåret, särskilt för dem som inte presterat särdeles mycket, och vars betyg nu avgörs av denna insats, vilket då medförde att de alla satt med handen i vädret och var extremt intresserade av handledning och specialpedagogiska råd. goddag yxskaft välkommen till skolan, varför vaknade du, kära elev, inte några veckor tidigare? men man håller den professionella minen, lägger skulden på sig själv och hanterar läget hjälpligt bra medan man argt väser åt sig själv - utvärdera din usla planering, hemska människa, lägg ALDRIG mer en  så viktig uppgift i maj månad!"

efter en hastig lunch var det dags att planera och organisera för en sammankomst med handledarna i projektarbetet, för det handlar nu här om sambedömning, vilket är lika viktigt varje år, för varje år uppstår samma diskussioner kring var ribban ska ligga när man bedömmer treornas insatser, och diskussionsvågorna går högt, och alla menar och tycker och söker stöd i kursmål och betygskriterier och man ska försöka hitta en gyllene medelväg där alla kan känna sig trygga för man råkar vara kursansvarig för det där, och det känns inte helt enkelt och lättvindigt, och därför planerar man allt man orkar för att det ska bli så bra som möjligt men ändå känns det efteråt som om vi inte kom någonstans förutom att det var lite bra att alla fick lufta sina tankar. men det blir i alla en elev som får mvg, och jag säger inte vem :)

sen var det kväll och jag minns inte ett skit av den.

och sen kom fredagen och jag planerade lite mera svensklektionsupplägg inför lektionen medan jag tänkte att jag ännu inte hade hunnit plugga inför tentamen i nederländska på måndagkväll, och heller inte tittat på betygen, men det skulle jag ju säkert hinna under helgen. och sen händer det ju intressanta saker under de här sista två veckorna före betygsättning, det är att det dyker upp elever vid ens skrivbord där man stressar på som bäst, och dom undrar lite artigt hur det var med den där uppgiften - "jag fattade inte riktigt, vad kan jag göra för att ordna ett g, eller vg?" och så hamnar man in världens stressknipa, för man vill ju, å ena sidan, ge dem möjligheten att visa vad de kan (för en seriös lärare sätter betyg på kunskaper och inte på närvaro) men å andra sidan har man ju inte möjlighet att på tre minuter förklara innebörden av kursmålen. igen. så då säger man med ett skevt leende att jo, men ta du och läs igenom hemtentan/kursmålen/betygskriterierna/kapitlet igen, och gör så gott du kan och tänk till. (själv!!! jag har ju för i h-e inte tid att förklara för dig det som jag gått igenom på alla mina lektioner!!! fattar du väl!!) tänker man men det säger man ju inte för man förstår ju att de inte har en chans att leva sig in i hur det känns i ett lärarhjärta just då, de vill ju bara sluta skolan med ett hyfsat slutbetyg. såklart.

och sen var det ju dags att påbörja bildspelet till föredragningen för BUN idag, och skapa balans innan det var dags att ta helg, som Bjarne säger. man har balans när man kan åka halv fem en fredag utan kramp i magen, med hela nästa vecka planerad. det lyckades jag med. nästan.

lördag var ensamdag med plugghäften. oj vad jag skulle plugga. occlusiva eller velara konsonanter och frisiska språket och holländska ljudförflyttningen. det gjorde jag, nästan hela dagen. jag tittade på två hemladdade filmer också. och umgicks med Lukas, och promenerade Cesar. och somnade i soffan, död. och sen var det söndag och då blev det tajt, för pappan väntade mig plus några på middag, och jag skulle ju hinna med tusen saker innan dess. plugga klart till exempel. och göra färdigt bildspelet. och tvätta lite, kanske. ifall jag ville ha rena underkläder till veckan.

tänk så var det måndag igen och det slog mig att det var morgonmöte, vari jag skulle säga något klokt om ämneskonferensen vi varit på och vips blev det bråttom igen. och inte glömma plugghäftena inför tentan ikväll. eller plånboken för att kunna tanka bilen. och hålla tummarna att inga treor skulle dyka upp för att ha lektion för nu var ju projektarbetet klart, och hurra det kom bara några få, så jag fick hela 45 minuter att plugga tentamen lite till mellan alla samtalen. och kände hur hjärtat och pirret i magen började kännas rent fysiskt påtagligt. engelska igen då efter lunch, sista lektionen med skönaste eleverna, härliga existensiella diskussioner på hög nivå, och vips var klockan tre och det var dags att åka. hoppas att bilen håller. rullade fint hela vägen till Götet, men så hamnar man i bilkö och motorn börjar koka, och det är bara att dra ner rutorna, blåsa på värmefläkten, bli kokt själv, krypa fram i 3 km/tim och hoppas motorn orkar. det gjorde den, men låg runt 98 grader. jag kom precis i tid till tentan, trots att jag hade en extra timmes marginal när jag for, beroende på det sista stoppljuset som krävde 20 min av min tid. i gengäld väntade en ledig parkeringsplats på mig precis intill tentamenssalsentrén. lite flyt har man ändå.

speedad som en iller skrev jag första tentan på 20 min, det var den med fonetiken, sedan nästa om språkhistoria på en timme för den var mycket svårare än jag väntat mig, man skulle svara årtal och procent och udda dialekter. och jag som kunde allt så bra i lördags hade nu glömt bort i stort sett alla detaljer och mindes bara de grova dragen. hoppas ändå få godkänt. ville sen bara hem, men tvingade mig till ett socialt grepp, dvs att kontakta fd kollegan Magnus som bor 20 meter från tentasalen. smsade och hoppades han inte skulle svara men det gjorde han ju genast och hade både kaffe och tid, så då fick jag vara social ett tag, det behöver en folkskygg själ som jag som bara vill hem jämnt. och det var jättetrevligt men sen skulle jag ju köra hem också, just lagom när den stora tröttheten slog till. på hemvägen var det vägomläggning genom Uddevalla, jag missade två avfarter och hamnade nästan i Trollhättan där det just då brann en giftig båt.

(höll andan) (girade över förbjuden öppnad mittremsa på motorvägen, hemåt, rätt väg) (herregud)

var hemma kvart i elva. möttes av långbakitidenvän KrokstrandsnumeraJärvsöMarie i soffan, som hade hamnat hos oss för det var för många fågelfjädrar och annat hos min mamma där hon egentligen tänkt sova. det var mysigt att prata med henne, hamnade vips tillbaka i Den Goda Gamla Gröna Vågentiden som utspelade sig framför mina oskyldiga 15årsögon. men jag hann ju inte finslipa mitt bildspel för BUN. eller titta på betygen.

idag har jag hållt sista estetlektionen med tvåorna, samt fått deras utvärdering. själv tycker jag den kursen har varit usel, men elevernas omdömen var trots allt milda. kan bero på att de inte varit så mycket eller ofta på lektionerna. inte så konstigt med tanke på att det var en bloggbaserad kurs med 45 deltagare med en sal med 20 stolar till förfogande. det där med distansupplägg låter smart, men är det det inte med gymnasietvåor, mind my words. sen hann jag med två timmars (!) koncentrerad finslipning av mitt framförande, som faktiskt blev både bra och uppskattat. det handlade om vår skolas erfarenheter av bärbara datorer till varje elev, samt hur det uppfattas av lärare och elever. nämndsledamöterna satt som små ljus, det var inte hälften så svårt som att hålla en lektion inför ett gäng 16åringar :). och sen satt jag och Anna och läste alla ettornas faktauppsatser med hjälp av en knackig matris som vi glömt visa för eleverna, och vi konstaterade att vi blir jättebra lärare nästa år, som ska ha koll från början, och ha struktur och ordning och alla elever ska vara på alla lektionerna och veta exakt vad som krävs, och jobba utifrån matriserna och den formativa bedömningen och allt ska bli så bra så bra. och jag drömmer redan och går nu och lägger mig. imorgon ska alla betygen spikas.

(andas)

jag älskar mitt jobb faktiskt.

Skolutveckling

Bland tusen gapiga halsar
Medan digmerna paraderar
Och katedern tågar åter

Prövar jag tystnad

För att hinna höra vad framtiden viskar
Och erfarenheten kvider

Skynda skynda!
Vi får inte missa några utvecklingståg!
Tänk att bli ståendes kvar på bromsklossperrongen!

1:1, iPad eller laptop, hägrande lösningar för skamfilad skola.

Hoppas tågen är välbyggda.
Destinationen genomtänkt.
Och att skolutvecklingen vilar på vetenskapliga rön och beprövad erfarenhet, utan att låta sig skyndas...

(detta inlägg skrivs från en iPad, för att pröva användbarheten i möjliga skolsammanhang)
(det går inte att länka en intressant blogg som drar slutsatser just angående iPads användbarhet)(det går inte att scrolla upp för att se vad jag skrivit)(nackkrampen är redan på plats)
(fast jag skulle inte tacka nej om jag fick en egen)(det är grymt kul)(fast jag tRor jag skulle tröttna fort)

Idag är en sån där måndag

idag är en sån där måndag när allting går i ett, lektioner i ett svep med en halvtimmes lunch på mitten, och det är samtal med elever på individnivå ena stunden och långsiktig grupplanering i nästa stund, och det är fackliga utskicket i morgonmailen, som får mig att klicka vidare till en länk som leder till en blogg som upprört kommenterar allt som har med skoldebatt att göra, på ett otroligt skarpt och nyanserat och påläst sätt, och jag läser och slukar och håller med, ja oj vad jag håller med, men sen är där nåt litet som jag inte alls håller med om och så blir jag sådär tvivlande igen. men jag vill gärna vara med och tycka. vill också kunna skriva sådär skarpt och insiktsfullt och verkligen tycka något.

(min stora son hävdar att man ska tycka något, på sin blogg, att man ska stå för det man tycker)

(men så fort jag tycker nåt, så får jag syn på någan liten aspekt som får mig att tvivla lite igen) (vad tycker jag egentligen?)

(det har sina avigsidor, det här med att vara dubbelkulturell)

(alltså att vara tvåspråkigt uppvuxen i ett land med en viss kultur, och sen bo ett annat land med en annan kultur)

(nu tror ni kanske inte att Holland och Sverige skiljer sig åt speciellt mycket men ta bara ett begrepp som cykel. det står för helt olika känslor/möjligheter/vardagsinslag i vardera land, även om cykeln är ett fortskaffningsmedel med två hjul i båda) (jag blir alltså lätt förvirrad när jag tänker "cykel" eftersom det står för två vitt skilda kulturella upplevelser) (holländska cyklar är tusen gånger bekvämare, och i Holland finns inga uppförsbackar, och i Sverige inte många cykelbanor) (bland annat)

(det blev en rätt omständig utvikning...)

En katt med många saker på ryggen

och så snurrar de där tvivlande åsikterna runt i skallen medan jag planerar, samtalar, peppar och förmanar i ett och samma andetag, och förtvivlat försöker jag se vad det är jag håller på med i mitt yrke, men allt jag ser och upplever är relationer, relationer, relationer. här och nu badar jag i relationer, som i bästa fall leder till lärande, för alla inblandade parter. hur man tittar på varandra, talar med varandra, stöttar eller stöter bort. ignorerar, lyfter eller sågar genom kroppspråk och gester. och jag låter bli att möta blickar när jag är stressad och inte har tid, och möter blickar jag behöver fånga för att bjuda in till ett samtal. hur går det. har du hunnit skicka in? kommer du ihåg när deadline är? och förresten, ditt arbete borde bli en bok. tänk vad du har utvecklats, hur känns det? högt och lågt och hit och dit och hjärnan går på högvarv och mina egna barn som spökar som ett grått moln av dåligt samvete under ytan.
jag borde ringt Lukas, Rikard, hur mår dom hur går det? och Mirja, skulle jag inte kollat upp något idag? och så ringer telefonen, och det knackar på dörren och en elev dröjer sig kvar för att framföra något viktigt något litet eller stort, och så bär jag med mig hjärtan och avslöjanden och frågor med ner till ännu en kaffekopp medan jag undviker kollegornas blick idag för jag har inte tid. med leenden eller frågor eller förresten så kom jag på en sak.


och så snurrar tankefragmenten ytterligare längre ner till min egen relationssituation eller avsaknaden av den, ner i den undre medvetandekretsen, lagom till jag går in på toaletten, för dessa tankar flyter upp bara när jag får en stund över att gå på toaletten och så åker mobilen fram medan jag sitter där och försöker distrahera mig på bättre tankar och all mullrande oro väller fram i bröstet. vad ska ske, hur ska det ske och vem ser till att det sker och hur ska det gå och vad håller jag på med och vad är meningen med livet och jag undrar vad det var jag skulle handla. mjölk? spån? talgbollar?


men bara i två minuter för nu börjar nästa lektion och så skrynklar jag ner alla tvivlande undrande känslor tillbaka där de kom ifrån, och fortsätter måndagen som vanligt och det känns helt bra för eleverna verkar nöjda just idag och ingen fräste att dom inget fattar.


jag misstänker att det här är en genomsnittlig lärares genomsnittliga vardagsupplevelse.
mitt inlägg i skoldebatten. på gräsrotsnivå.

Slutkörd men lycklig lärare

Hysterisk vecka. Sjukt många bollar i luften. Överglad och helt färdig.

Slutklämmen på veckan blev att läsa igenom 120 sidor projektarbete. En elev som skrivit om sitt liv, sin sjukdom, sin inre resa. Dokumentationen över den resan pågick fram till nu. Vilka öden som pågår, mitt framför min lärarnäsa. Så mycket jag inte ser, hinner ta in, lägga märke till, har tid att forska vidare kring, trots att jag kanske anat nånstans i mitt inre.
Så mycket man inte räcker till för. Fastän man så gärna vill.

Kunde knappt läsa för tårarna som suddade bokstäverna på skärmen.

- Det måste få bli en bok! var givetvis min reaktion. DIN bok som du kan ha i din bokhylla och visa dina kanske framtida barn. Jag tror det blev napp :), så förhoppningsvis finns just den boken med bland de andra som ska tryckas om en månad i skolans bokprojekt.

Det har varit flow den här veckan. På alla sätt. Proppen är ur, eleverna är på banan, och alla, både kollegor och elever, känns mer sammansvetsade än på mycket länge. I like!

Arkan talar till hjärtan

Idag har jag haft en nära livet upplevelse.

Idag har jag sett små under ske. Dörrar öppnas. Livet lyfta och hoppet tändas.

Idag var Arkan Asaad i den minsta by han någonsin varit i, och mött lantisungdomar som fick höra honom berätta om sin bok, som berättar historien om en kille som blev bortgift. Mot sin vilja. Av sin släkt. Arkan berättade om sin väg mot författarskapet och känslan av att kämpa i motvind och inte ge sig ändå. Om att slit lönar sig.

Idag såg jag 75 åttondeklassare, sedan 23 gymnasie-ettor, sitta knäpptysta och lyssna på hans ganska ostrukturerade, kanske lite enformiga, lite lätt kaxiga, och otroligt engagerande föredrag om hur han blev författare. Om varför han blev det. Om hur han kämpade, slet, visualiserade.

Och svenskläraren i mig fick på näsan.

För jag såg, som den tvättäkta lärare jag är, allt han kunde gjort bättre. (visa bilder, berätta fler exempel, gå runt bland lyssnarna, hålla tråden, och så vidare, och så vidare...

Men jag såg också hur han trollband dem. Genom att vara totalt närvarande, och vara sig själv, och våga möte dem där de befann sig.

Respons är ett trendigt ord i skolvärlden och givetvis fixade den duktiga läraren i mig fram en responsmöjlighet - eleverna fick skriva för hand, respons till Arkan att läsa på tåget hem. Vilken tur. Vilken läsning. Vilka underbara kommentarer. (för givetvis kopierade jag också åt mig själv)

"du pratade till oss liksom"

"du var super - som en serietidning"

"du var så ärlig, svarade på allt man frågade"

"nu ska jag verkligen satsa på min dröm"

"jag satt helt still och lyssnade"

"du är mycket bättre än alla gamla folk som hållt föreläsningar här"

"mitt behov att skriva växte!"

"väldigt peppande"

Släng dig i väggen retorikknepen. Bildspel, gester. Korrekt svenska. Det funkar utan allt det där - om man talar från hjärtat, till hjärtan.

Under eftermiddagspasset fanns extratid. Flera elever dröjde kvar, för att få höra mer. Det blev en happening. Högläsning ur de utlottade bokexemplaren. Och då inte av författaren själv utan av några elever som fram tills idag vägrat tala inför klassen. Det blev samtal om föräldrar som sviker och hoppet som en räddare i de mörkaste stunder. Det blev tårar och avslöjanden. Och massor av feelgood. "Tro på din dröm, ge aldrig upp, du når dina mål"!

Och så den sista kommentaren från en elev, som sa till oss lärare efter att Arkan hade åkt: "Nu ska jag skriva min historia. Trots att jag är rädd för vad dom ska säga."

Jag lärde mig något mycket viktigt idag. Inte om Arkans förträfflighet som talare, eller om elevernas skiftande förmågor. Utan om att fagra ord och vackra löften är mer ute än någinsin hos den unga generationen. De har ju sett allt, hört allt, blivit lovade allt, fått allt. Eller inget av det. Nu hungrar de efter sanna möten med ärliga själar. Och när de får det, sker små underverk.

Då känns det som om framtiden är i mycket goda händer.

Bitter stressinlaga från splittrad lärarhjärna

Ok då ska några av oss snart kasta oss ut i Gy2011, och några andra i Lgr11. Och vi har knappast hunnit diskutera färdigt den förra reformen. Men OK då, vi lärare är flexibla och oftast brinner vi för vårt yrkesval. Oftast.


Men så sker det intressanta att vi får kommungemensam fortbildning av skolforskare som inte gillar sittande regerings nya reformiver. Och inte bara i vår kommun, utan lite varstans i landet.
Och man får lära sig om samtalsmetoder och lärstrategier och kursen tar två hela dagar och det är jätteintressant och man ska ta med sig kunskaperna om samtalets uppbyggliga kraft in i skolan och börja använda den.
Och det är då det börjar koka en smula i skallen.

För i skallen fanns det sen tidigare utbildning och erfarenhet och påbud - entreprenörskap och lärstilar och dialog och individuella utvecklingsplaner. Och integration och allas förmåga, och omvärldsanalys och prov i sexan, sjuan, åttan, nian och hela gymnasiet, och uppstramade kursplaner och kamratstödjare (nej - bort med det!) definierade kunskapsmål och bedömningsmatriser. Och inre motivation och morötter, och tydligare krav och få fram förbättrade resultat NU. Och Klass 9A på TV. Och lärarnas oförmåga och vad ska vi göra med läraryrkets status.

Och då kan man, eller i varje fall jag, känna sig en smula - ja...en smula förvirrad. Så där förvirrad man kan känna sig när fyra hästar knutits i alla ens armar och ben, och sen drar de där hästarna åt fyra olika håll. Typ så där förvirrad som man blir när man - tja, blir dragen i fyra bitar....

VAD I H-E ÄR MENINGEN??????


Ska jag lägga tid och engagemang på lärande samtal, entreprenöriella processer, Vygotskistisk didaktik, motivationsforskning ELLER på instudering av nya betygssystem, nya kursmål, tydligare prov och tätare resultatuppföljning??? Eller hur får man ihop dessa till synes motsatta krafter?Vem frigör tiden för allt detta?? Vem hjälper mig välja? När ska jag hinna TÄNKA?? Låta saker sjunka in??


(Lärarnas riksförbunds lokala gäng drar i bromsen här i Tanums kommun: - stopp och belägg, visst stöttar vi kommunens IT-utveckling, men innan alla elever får personliga laptops i skolorna kanske man ska förbereda miljonsatsningen lite genom att utbilda en överårig lärarkår i lämpliga strategier kring hur man arbetar med elever som hellre surfar loss på facebook och youtube än lyssnar på läraren när denne presenterar dagens intressanta övningar i till exempel engelsk webbgrammatik? För att förbereda dessa redan överbelastade lärarhjärnor behövs tid för reflektion och eftertanke! Och när har de det? På onsdageftermiddag, när de är lektionsfria för att sitta på möten? Mellan halv fyra och fem, när de plockar i ordning efter lektionerna och förebereder för nästa dag? När de rättar elevarbeten? När de hanterar elevsamtal, föräldrasamtal, individuella utvecklingsplaner, marknadsföring av sin skola eller ämnesfördjupande studier? När de förbereder nya och lär sig vad de nya läroplanerna innebär i praktiken? Eller kanske om två år, när de är klara med detta då?)


Aaaaargh!!! Så här kan jag fortsätta i all oändlighet. Jag får inte ihop det. Jag får inte ihop buden som ges, kraven som ställs. Jag vet, alla lärare vet, att lärandet sker i trygga miljöer, när elevernas nyfikenhet är drivkraften, när inga frågor är för dumma för att ställas. Oavsett ålder.


Och för att skapa en sådan trygg miljö behöver man tid, massor av tid. Och tålamod. Och tillit. Och vem vågar ta sig tiden som krävs när nationella proven flåsar en i nacken? Och när lönen sätts efter flexibilitet och framåtanda hos läraren? När nya skiftande krav ständigt rullar över en? Vem värdesättar eftertanke och rutin?


Vem vågar dra i handbromsen och säga - det här går inte längre?

Ibland undrar jag vad jag som lärare av idag bidrar med - egentligen. Jag som vill så mycket, räcka till överallt, vara duktig, en förebild, strukturerad, coach, visionär, ledsagare, igångsättare, vägvisare och Upprätthållare av Ordning.

Mer kaos, troligen.

(Ironisk slutsats av min bittra stressinlaga: om jag bidrar med kaos, så förbereder jag troligen eleverna i allra högsta grad för den föränderliga arbetsmarknad som väntar dem. Heja mig.)

(Vi är fler som undrar. Kolla in Fryshusets spännande nya blogg om passionspedagogik här)
(Och krönikören Eva Lotta Hulténs funderingar här)
(skönt att veta att vi är flera som undrar)

Välja sida - nej tack

Var på kurs. Att leda lärsamtal. Hur man genom samtalsmetoder i arbetslaget kan lyfta fram det gemensamma lärandet och utveckla den lärande organisationen. Det var bra, intressant, tankeväckande. Och helt underbart att få byta erfarenheter i lugn och ro med andra yrkesmänniskor inom skolvärlden.

Men så fick jag plötsligt känslan av att ha hamnat på ett slags Tupperwareparty. Det var under dag 2, när vi kursdeltagare blev uppmärksammade på att man kunna fortbilda sig på Karlstads universitet i ämnet. En 30p kurs på halvfart. Om det blev tillräckligt många anmälningar från vårt område kunde en del av kursen ges på distans, man slapp i så fall pendla till Karlstad!!

Tadaa! Blingbling sprakade från podiet där budskapet gavs. I mina ögon blev allt plötsligt som ett jättelikt försäljningsparty. Först en massa god mat. Och trevliga möten. Människor som gör allt för man ska känna sig väl omhändertagen i en trivsam miljö. Och sen. Inget köptvång men testa gärna, eller köp billigt! Konceptet, idén, produkten. Spread the word! Påbörja förändringsarbetet!! Med små framsteg förändrar man (skol)världen!

Eftersom jag är inget annat än en tvättäkta kritisk trulig på-tvärsen-typ ägnade jag sedan en timme åt att surfa reda på kritik mot metoden som vi lärde oss om på kursen. Det var intressant läsning. Bland annat hamnade jag här. En djupdykning i en riktigt bra diskussion, för den som orkar läsa om Bu eller Bä för docent H-Å Scherps slutsatser.

Jag insåg att jag hamnat i ett politiskt dilemma. Plötsligt handlade det inte längre om evidensbaserad skolutvecklingsforskning jag var där för att lära mig om, utan om huruvida det var höger- eller vänstermakter som stod bakom. Det var plötsligt lätt att förstå de negativa minerna jag stött på här och var bland kollegorna.

"Det där är dålig forskning" var en av kommentarerna jag stött på innan jag gick på kursen.

Det kanske inte handlar om "dålig" forskning, utan kanske mer att man tycker det är vänster- eller högerkrafter bakom. Men jag vill inte välja, jag kan inte välja! Jag är varken höger eller vänster utan oftast mitt i.....

Varför måste man alltid välja???

Kan man inte bara ta det som verkar vettigt från båda håll, och göra nåt bra av det? Skit samma om det kommer från moderater eller vänsterpartiet?

Björklund VS Scherp: stramare tyglar, uppföljning och kontroll VS alla ska med, ge plats åt samtalet och djupreflektionen. Ytinlärning VS djupinlärning. Inre motivation VS yttre motivation.

Varför antingen eller? Varför inte både och?

Shit så krångligt kan det väl inte vara???

Kurs

Leda lärsamtal

Lära ledsamtal

Samlat lärleda

Samtala lärdel

Lära samtal-led

Lära ledsam tal

Tala lärsam del

Delar talsam lä

Dela rämslatal

Tramsa ledaläl

Läsa dalmatler

Träla led-lamas

Masat där lalle

Lalla träd-same

.....

Den orättvisa skolan

Det är titeln på en bok jag läser. Kort om innehållet i boken kan man läsa i en DNartikel från 2009.

Boken är lite jobbig att läsa, för som lärare reser jag morrig automatragg när "skolan" angrips. Det är ju så tacksamt, så vanligt, så uttjatat. Så öppet mål. Kom igen bara, skyll på "skolan"!

Skolan gör fel. Skolan borde ta sitt ansvar. Skolan borde.....

Jaha?? Vem är skolan? Är det rektorerna som numera är personligt ansvariga? (se där en möjlig anledning till att rektorer är en bristvara nuförtiden?)

Är det lärarna? Skolchefen? Skolpolitikerna? Skolverket? Eller eleverna? Ja, vem ska ta åt sig av den strida ström av kritik som alltid tycks skickas ner i knät på "skolan"?

Okej, PISAresultaten är alarmerande. Och TIMSS undersökningar visar samma dystra nedåtkurva. Men jag har alltid ifrågasatt dessa undersökningar, på det där lite surmulna oresonliga sättet. Vad mäter de egentligen? Vad efterfrågas? Skolan befinner sig ju, liksom så mycket annat, i ett s.k. paradigmskifte. Det säger sig väl självt att man inte kan mäta nya företeelser med gamla mått? Eller va?

(men jag har låtit bli att sätta mig in det. har inte hunnit. velat. orkat. vågat. eller nåt)

Författarna menar att skolan inte alls har minskade resurser som så många hojtar om, och att ojämna resultat inte alls har att göra med vare sig lärartäthet eller pengar. Istället pekar de ut bristande kontrollstrukturer, låga krav och allmän håglöshet bland de som styr i skolan som troliga orsaker till sjunkande resultat. Vidare brist på adekvat forskning och låg löneutveckling inom läraryrket. Och några orsaker till...Författarna menar dessutom att man kan göra något åt att det blivit så.

Jag har inte läst färdigt, men snart. Jag är sticksigt irriterad, och klibbigt fascinerad på samma gång. Av naturen är jag ju kritisk till allt som ifrågasätter de omständigheter jag befinner mig i. (typ: jag jobbar i skolan, jag gör mitt bästa = skolan är bra) Men just därför att jag kände mig kritisk till bokens avsändare och deras möjliga bakomliggande dunkla syften (näringslivet, men hallååå! håll er borta från sånt ni inte förstår er på...), så är jag ju tvungen att ta reda på vad de tycker. Och varför.

Och jag måste nog lite motvilligt säga att det finns en (liten liten) poäng i det jag läst hittills.

Engagerade och pålästa lärare är bättre för elevernas resultat än trötta och halvbra lärare.

Tydliga strukturer, deadlines, forskningshunger, mätbara mål och kontinuerlig utvärdering är bättre än motsatsen. Så jag läser vidare. Viker hörn och plottrar blyertsutropstecken i kanten.

Hahaha vad kul! Lärarn har vaknat efter juldvalan.

Fett fint i fållan!

Tillbaka i fållan, åter på spåret, laddar i startgropen, redo för take-off.
Tömma mailbox, fylla kalendarium, fika kaffe, skissa dokumentation, förbättra IUPrutiner, forskningsläsa, finna struktur.

Börjat jobba igen! Andas rutiner, rytm och framtidslust. Wihaa!

(men först fetförsov jag mig - som en av alla stackars ajfånägare som upptäckte väckarklocksbuggen imorse)(är lite lustigt klädd idag, fick ta det som låg närmast på tre röda sekunder....)

Först kommer inget...

...och sen kommer allt på en gång. Jotack. Det går rätt bra faktiskt.

Tre sjuka avkommor. 30 nationella prov i Svenska B att rätta. 15 texthäften att korrekturläsa och pdf:a.

Som bekant (för mig i alla fall) presterar jag som bäst när det stormar som mest, kniven ligger på strupen och kaos hotar. Så jag kommer att vara extremrationell, överfunktionell och totalfokuserad under de närmaste dagarna. Och sen ska jag åter sjunka ner i min dimmiga värld av va? jasså? sen? och sa du nåt?

Mirja hostar och febrar med oförminskad styrka, tre dygn efter påbörjad Kåvepeninkur. Läge att återinkoppla vårdcentralen.

Lukas höll halsinfektionen stången under hela Dreamhack men dukade under för bacillattacken till slut. Inte helt oväntat efter fyra dygns dataspelande...

Rikard har dragit på sig Henoch-Schönleins Purpura (svullna leder och röda prickar och kan inte gå eller klä sig) och är sjukskriven rejält med ordinationen VILA och medicin. Läs hans redogörelse av läget här.

De nationella proven är en fröjd för svensklärarögat, så rättningen kommer att gå som en dans (eller så kommer jag att gråta av ångest). Jag har nu en vecka på mig att hinna göra jobbet, och började denna eftermiddag. Spontanbedömningen av samtliga texter är klar men nu börjar den betygsgrundande bedömning med egna Argusögon samt Skolverkets Bedömningsanvisningar på 69 sidor. Den är definitivt ingen fröjd för ögat - hallå - 69 sidor anvisningar??

Reagerade förutfattat surt på att en exempeltext av en elev fick betyget Vg, och kunde inte låta bli att tänka på om detta högre betyg berodde på att eleven hade menat att det var så mycket bättre att läsa en bok än att se en film. Undrar just om "juryn" hade bedömt mina elevers lika vassa argumentation på samma sätt - fastän mina elever drar slutsatsen att film definitivt är bättre än att läsa en bok. Trots att boken troligen bjuder på fler detaljer och ger läsaren själv makten att måla upp inre bilder. Det var samtliga medvetna om. Men trots det. Motivationsargument som fått mig att le extremt brett är de som menar att filmen bjuder på en social dimension man inte tycks uppleva med bokläsning:

"om jag skulle bjuda hem kompisar att läsa en bok ihop skulle dom tro jag inte var klok!"

"det spelar ingen roll om filmen slutar bra eller dåligt, eller ens vad den handlar om, historien får ju ändå ett lyckligt slut för att man hade så kul tillsammans"

"förr var det ju teater som gällde, sen kan man säga att det var böckerna som höll det vid liv och nu är det filmer som gäller"

Troligen har jag fel i min sura misstro av Skolverkets tappra och säkert kompetenta bedömningsgrupp. Men nog hade det varit mer kittlande att se en snyggt argumenterande exempeltext som "dissar" bokläsning och "hissar" filmtittande, med betyget Vg...?

Imorgon ska jag hugga tag i en hel hög intressanta texter som handlar om hur man kan skriva olika genrer. Har läst dem alla med stigande förtjusning och ska nu korrekturläsa och lufta upp, rätta till och knyckla ihop till mindre, samt pdf-format. Det ska bli helt otroligt skönt och tydligt och enkelt arbete. Kräver ingen mördaretisk övervägning, texten är ju redan skriven och ska bara hamna i tryckläge och förvandlas till snygga småhäften.

Rätt nöjd med läget med andra ord.

Men önskar förstås att barnen ska bli friska. Ska nog Googla lite mer på Hanoch-Schönleins nu....

Reality vs Screeniality

GeoTagged, [N58.69293, W11.25022]

De allra flesta har väl skrattat åt skojiga djurfigurer i Pixar eller Disneyfilmer. Många har säkert också hemskt kul med små skojiga spel och tävlingsapplikationer på nätet och i sociala medier som exempelvis fb. (jag till exempel)
Jag hör till dem som har skrattat så tårarna rinner, åt Scratch, ekorren i Ice Age, åt Sir Väs i tecknade Robin Hood, åt "For the Birds" av Pixar. Jag har ett extremt kul spel på min apparat som heter Angry Birds. Spelet går ut på att skjuta småfåglar med slangbella på grisar som snott deras ägg, grymt kul!
Men inget slår verklighetens djur.

Igår satte jag och min kära mor kurs åt fiket, för en latte och ett tappert försök att låtsas att jag var helt frisk igen. Som vanligt när jag och mamma ses bara hon och jag snurrade samtalen snart in på de Stora Frågorna, vi var invecklade i resonemang om hur man får syn på, genom att undersöka irritationen man känner mot andra, sina egna destruktiva mönster utan att deppa ihop, eller ännu värre, utan att slå det ifrån sig för att det blir för krångligt, ja ni hör själva - tunga och rätt omöjliga ämnen att reda ut svaren kring över en kaffe.
Mitt i vårt intensiva pladder landar en rund liten gråsparv. Och en till. Och en till. Snart satt det en hel drös omkring oss, på stolsryggar, bord, räcken. De visste tydligen hur man stavar till "biskvi". Samt hur de smakar.
Det är fullständigt omöjligt att behålla sitt fokus när femton små huvuden vrider sig, putsar sig, när små pärlögon spänner sig in i biskvierna på bordet, i våra ögon och sen ner i hundens (som låg under bordet och betraktade fjäderflocken med stort intresse). Sen studsar de små dunbollarna hit och dit, plopp hopp häpp, små fluffiga pingisbollar som gör upp om bästa utsikten på smulorna som kanske snart serveras.

Det är mycket lätt att se förbi det här. Eller att säga usch vad äckligt, schas med er. Man är ju en viktig människa som har Mycket att Stå i. Dom där tigger ju bara. Sprider baciller dessutom.

Men att ta sig tid att betrakta det där livet. Att njuta av föreställningen när den faktiskt är gratis, lärorik och extremt underhållande. Det är rent dumt.

Så vi tittade, förundrades, skrattade så tårarna rann. Dom är bedårande, och roliga! Och vi matade med smulor. Och den största fick mest. Det var en kaxig hanne som tog hela biten själv och flög iväg. Och vi delade upp smulorna i många småsmulor. Spred ut dem. Så att alla kunde få, även de små och blyga och rädda och halta. Det var roligt och kändes riktigt bra. De där stora frågorna kunde vi ta en annan dag. Tänk att det kan kännas så bra, att ta sig tid att betrakta en annan individs perspektiv, fjäderbollarnas, att se deras kamp för överlevnad, att känna empati och en plötslig vilja att hjälpa till lite, om så bara med att fördela smulorna så att inte bara den fetaste roffar åt sig. Kanske gjorde vi skillnad, kanske inte. Men vi blev gladare, ja faktiskt gladare än efter en rolig film. För detta var ju på riktigt.

(nu märker jag plötsligt att det blev en viss politisk lutning i detta- hm hur gick det till? Kanske beror det på att frukosten innehöll en liten bok som nån lagt på bordet, skriven av Reinfeldt, den innehöll flera gången meningen "alla kan om de vill"... Kanske skulle jag läsa högt för småfåglarna? Kanske skulle de då lära sig att kämpa med egna vingar, förstå att det bara handlar om deras egen vilja?)

(äsch då, nu blev det två trådar att följa - den politiska om empati och viljan att hjälpa andra eller den första tråden om verkligheten jämfört med skärmen. Vad gör jag nu...)

(slår ihop dem)

Ja! Jag anser att alla kommuner borde få kravet på sig att se till att minst 75% av förskolorna bedrivs som friluftsförskolor. Det har redan visat sig att barn i utomhusförskolor är friskare, sover bättre, är lugnare och mer kunniga om naturen än barn som spenderar dagarna i huvudsak inomhus.

Här är vi nu - 2010, och skolorna har i uppdrag att lära alla Sveriges barn om klimatet, om respekt för medmänniskor och allt levande - inomhus och i teorin?! Med filmer, föreläsningar och läxor? Hur bakvänt är inte det? Hur lär man ett genomsnittligt svenskt dataspelande Bolibompaanpassat skärmbrukande barn som träffar sina föräldrar ca 2 timmar per vardag att respektera andra individer och bry sig om jordklotet? Genom att tala till deras förnuft? Grattis till den som klarar det...

Att få se när fåglarna söker bon, häckar och får ungar, att dras med i naturens ständiga kamp för sin överlevnad, att få gråta över en död fågelunge, att få se hur maskar gräver i jorden, att få så, odla, skörda. Att få lära sig tålamod och bakslag, att få se hur vädret påverkar det som växer, det som lever. Att få klappa en höna, mjölka en get, tappa ett befruktat ägg och se vad som växer där inne. Att få lära sig att bara titta på naturen, betrakta och följa med. Och upptäcka att det är ännu mer spännande än filmen, dataspelet, barnprogrammet.. Och att man spelar en verklig roll, i verkligheten, att man faktiskt gör skillnad, om så bara för en liten humla som piggnar till efter lite honungsvatten...

Det tror jag är den mest näringsriktiga långsikta kunskapskost man kan servera en generation som växer upp i skärmens förlovade rike.

Så grattis till alla barn som får gå i den förskolan , i den skolan eller växer upp på bondgård. Ni blir viktiga i framtiden, för ni vet vad som är viktigt på riktigt.