Än är det vinter kvar, säger mor.

Hundpromenadgänget fick sig en livsupplevelse som hette duga idag.
En hisnande påminnelse om hur saker och ting sällan blir som man tänker sig.

Vädret manade fram de gladaste minerna, de goaste skratten, de mest förnöjsamma vårkänslorna.
Vi fikade i solen, hundarna fick nosa efter godis på fältet och vi var rörande överens om livets förunderliga lycka.

Efter fikat fortsatte vandringen via skogsvägen mot Kärrafälten. Det finns ett ställe där skogsvägen sluttar utför, där har rinnande vatten bildat svallis i skuggan. Vi vet det, vi går försiktigt där, ser efter var vi sätter fötterna, och vintertid har förstås de flesta av oss broddar som extra säkerhet.
Förutom jag då, för jag känner mig så spänstig. Hm...

Denna vårvackra soliga dag hade ingen broddar. Och just denna vackra dag råkade en av oss trampa fel och halka omkull. Försökte sedan resa sig morskt men föll genast ihop eftersom benet vek sig. Alla insåg när vi såg hur foten hängde lealöst att det var illa brutet. Aj. Aj.....

Det är fascinerande att så här i efterhand inse hur smidigt, snabbt och professionellt samtliga inblandade hanterade situationen, inklusive den olycksdrabbade själv.

Skon drogs av, jackor användes som underlag mot isen. Jag ringde 112. Det pysslades och pratades. En ryggsäck fick bli huvudkudde. Mössan sattes på. Det gällde att hålla värmen och humöret på patienten. En av oss sprang iväg till gården i närheten för att fråga efter en fyrhjuling. Inom tio minuter var gårdens ägare på plats med fyrhjulingen. Under tiden samtalade jag med 112, förklarade var vi var ute i skogen: på en stig där inga bilar kunde köra. Via mobilen fick jag lotsa ambulans rätt och tack vare tjälen så var marken så hård att den kunde köra ända fram över fältet. Det var 50-75 meter kvar att gå uppför skogsvägen sedan.
Ambulanspersonalen var på plats undersökte och gav smärtlindring 20-30 minuter efter jag ringt.

Räddningstjänsten med fem personer kom en kort stund senare med fyrhjuling och bårvagn, så förste fyrhjuling på plats behövdes inte och körde undan. Den skadade lyftes smidigt upp på båren, sedan på vagnen, en stund senare rullade ekipaget nerför stigen och snart bar det väg mot sjukhuset.
Hela förloppet tog 55 minuter från det att jag ringt 112. Och som sagt, vi var ute i skogen.

Tänk vad samhället , vi människor, fungerar bra vid sådana här tillfällen. Att vi alla har fått lära oss hur vi ska agera. Att vi har mobiltelefoni. Att resurserna finns. Att kommunikationen fungerar. Och omsorgen som flödar. Vad fina, respektfulla, vänliga, snälla alla inblandade var mot varandra.
Det är så fint!

Men så tråkigt att bryta benet en vacker vårdag. Helst hade detta fått slippa hända. Det kommer att ta sin tid innan det benet är läkt...

Broddarna på gott folk! Eller åtminstone var ytterst uppmärksam på var du sätter fötterna.
Och ska du ut i skog och mark är det säkrast att vara ett gäng. Det hade varit livsfarligt att hamna i den här situationen ensam.

Själv ska jag nog allra högst troligen kanske snart köpa broddar.
Eller kanske har jag ett par i byrålådan...?

Nya tag

Gårdagens skrivna spya hjälpte. På flera sätt.
Dels lättade jag på trycket genom att sätta ord på min besvikelse, och dessutom blev jag så in i märgen trött på hela situationen. Det tar jag som ett bra tecken.

Idag vräker solen ut sina värmande strålar över den frostbitna morgonen. Det kommer bli outhärdligt vackert. Hundgänget ska ut idag, som alla dagar, och jag hänger på för jag har tid.
Jag har tid och jag är på gång.

Det är bara att tacka, tacka och ta emot.

Idag, jobbigt.

Nej ingen har dött.
Jag är inte vräkt.
Inga stora katastrofer.

Bara livet, som tvingar mig att till slut släppa taget om gamla satsningar, inre prestige och yrkesidentitet.

Igår var jag på möte med doktor, försäkringskassa, arbetsgivare och fackrepresentant.
Som underlag för avstämningen hade vi utredningsrapporten, d.v.s. den rapport som skrevs efter min aktivitetsförmåga blev utredd.

I den utredningen, som genomfördes i Göteborg vid två tillfällen i januari, framkom mina personliga svagheter och utmattningsskador men också flera av mina styrkor. Jag var nöjd med utredarna, de var kompetenta och erfarna, och jag kände igen beskrivningen av mig själv i rapporten.

Så satt jag då igår i ett så kallat avstämningsmöte med flera personer som alla har som uppdrag att hjälpa mig tillbaka till arbete, och vi har utredningsrapporten och Reglerna (sjukskrivningsregler, arbetsrättsregler mm) som underlag.
Och så får jag då känna på hur det måste kännas för varje elev som inte når målen i skolan, eller som har andra typer av problem som gör att de kallas till möten med rektor, föräldrar, skolsyster, psykolog med flera. Alla har något att säga, alla har kompetens, erfarenheter, synpunkter och infallsvinklar. Och i bästa fall får eleven en fråga då och då: hur känner du, hur tänker du? Men handlingsplanen, åtgärdsprogrammet, nästa steg i processen formuleras av alla vuxna, över huvudet på den det handlar om. Inte så konstigt kanske när eleven inte är myndig och kanske faktiskt inte vet så mycket om sig själv ännu. Om vad som är bäst. Kanske. För det är ändå ju eleven det handlar om.

Jag själv kände hur allting snördes åt omkring mig. De talade över huvudet på mig, ibland i mun på varandra. Påståenden och slutsatser virvlade runt mina öron. Om hur det är att jobba inom skolan. Om vad som är bäst för mig utifrån min känsliga personlighet. Om att man inte bara kan skapa en särskilt anpassad tjänst för mig. Om hur det som hänt, eller inte hänt, i den tidsperiod som ledde fram till min heltidssjukskrivning inte spelar någon roll för hur vi ska gå vidare. För nu är det dags att släppa "det där" med vad som ledde fram till situationen idag. Som om det inte hade betydelse alls.
Vad jag tidigare gjort, uppnått, klarat, förmått, hanterat spelar ingen roll i nuläget. Det hade ju lett mig till sjukdom; alltså...?

Plötsligt kände jag mig helt inlåst i deras definition av allt jag just nu inte kan, inte har förmåga till. De avgjorde vad som var bäst, vad som var möjligt eller inte möjligt. De tolkade och drog slutsatser om mig och min framtid, utifrån sina egna föreställningar om vad en människa förmår. Jag var fast. Mina egna kunskaper om mig själv var ointressanta, inte efterfrågade.

Slutsatsen blev att jag inte bedöms kunna återgå till yrket som lärare, och att man inte hjälper mig komma tillbaka till det yrket. Mot min vilja. Därför att alla (förutom min fackliga representant som är lärare själv) ansåg att det inte kommer att kunna fungera.

Jag inser att jag inte orkar mer. Jag orkar inte försvara mig mer, förklara mig mer. Jag önskar en hjälpande och kärleksfull hand tillbaka till mitt yrke, ett erkännande av min yrkesskicklighet, en upprättelse i förhållande till de fel som begåtts. Men det finns inget att få. De som borde säga oj, så tokigt det blev, vi gör om och gör rätt, har slutat och/eller har inte längre ansvar för mitt fall.

Min beskrivna känslighet och prestationsbenägenhet och flexibilitet, egenskaper som jag anser vara min styrka, riktas nu emot mig.  Inte av ondska och med flit, nej då. Utan av omsorg och utifrån föreställningen om att man tror sig veta vad som är bäst för mig.

Det gör så himla ont. Kanske inte så mycket att jag inte får den upprättelse jag insett för månader sedan inte finns att få. Utan för att jag tvingas börja om. Jag tvingas just nu ge upp min yrkesidentitet, alla år, all energi och alla pengar jag satsat. Och jag vill inte ge upp det. Jag längtar tillbaka, kanske inte så mycket till själva skolhuset och klassrummet, definitivt inte till de omöjliga arbetsbördor som lagts på mina axlar. Men till mötet med eleverna. De där mötena där mina styrkor fick blomma, när både jag och eleverna växte.  Jag längtar till pedagogiken, till skolutvecklingsfrågorna.  Det där jag faktiskt var så bra på.

Istället inser jag att det är kört. Det jag längtar efter finns inte. Vägen tillbaka till full arbetsförmåga, till mötet med elever, till ett gäng med kollegor som uppskattar mig, går inte via samarbetet med min doktor, min arbetsgivare och försäkringskassan. Om jag ska kunna få hjälp att återgå till full arbetsförmåga, vilken som helst, måste jag göra som de föreslår. Det finns inte möjlighet att sätta sig på tvären. Jag är fånge i systemet. Om jag någonsin ska kunna jobba med pedagogiska områden igen måste jag hitta en annan väg dit. Göra som de föreslår, bli stark igen så jag inte längre behöver deras hjälp och sedan hitta min nya väg.

Kanske kan jag säga om fem år att detta var det bästa som kunde hänt. Att mitt nya och bättre liv började i och med detta. Jag hoppas verkligen jag kan det. Jag hoppas jag har förmågan att starta om.

Märk väl att det här min subjektiva beskrivning av hur jag uppfattar verkligheten. De som jobbar med mitt fall vill säkert väl var och en på sitt sätt. De som borde stå till svars finns inte. Systemet och reglerna är utformade som de är. Det råkade bli som det blev.

Men just nu är jag skitledsen och så otroligt besviken. Och rädd. Och troligen förskräckligt subjektivt bitter och förbannad. Ska riktigt gå in för att känna de där känslorna på djupet ett tag. Tillåta dem att existera. De dunstar ju efterhand, som alla känslor, och då kan mina andra framtidsidéer få stiga upp till ytan och börja växa.

Våga känna vår

Jo, jag vågar.
Sol idag. Solvärme idag.
Kalla vindar, frostbitna skuggflikar.
Långkalsonger och yllemössa.
Men varmt i solen.
Och alla blir glada.
Och skrattar.
Och är snälla.

Vardagarnas hundgängspromenader. Underbart!

Längtar efter båtfix.
Längtar efter vågskvalp och gung i knäna.

I väntan på plusgrader.

För kallt ännu att tjärolja.
För kallt att greppa skrapor, hyvlar och penslar.

Men snart!

Vid Vadskär, i lä, här om dagen.

Lågvatten.

Klarvatten.

Solvatten.

Livet spirar och jag är piggare än på länge.
I stort sett.

Fast när jag blir för ivrig så straffar det sig genast.
Igår sov jag bort halva dagen.
Idag är jag måttligt pigg.

Men ändå.
Det går bättre.
Det blir vår.

Bästa dagen på flera år...

...var i lördags. Jag vaknade utan morgondepression, med fullständigt klar hjärna och humöret var stabilt hela dagen. Dessutom bjöd den på små miniatyrinslag av vardagslycka och framtidshopp. Och det bästa av allt: min hjärna och kropp fungerade normalt - HELA dagen. Energin fanns där - hela dagen. Vilket resulterade i att jag var igång med olika småprojekt, hushållspyssel och sociala möten, från 9-20 utan att behöva lägga mig och vila en endaste gång. Utan den så välbekanta följeslagaren Hjärndimman. Utan mental trötthet. Jag kan säga att det var fullständigt underbart! Att få känna hur det känns att vara frisk en hel dag! Nu vet jag vad målet är, nu vet jag hur det ska kännas :-)

Tillverkning av ingefärsdryck pågår. Man blir frisk bara av att
lukta på processen.

Visst ser det här helt galet nyttigt ut?

Igår söndag var jag tillbaka i det gamla vanliga tillståndet igen. Lite som en baksmälla. Lite tung i huvudet, lite tung i sinnet. Värk lite varstans. Var tvungen att lägga mig på eftermiddagen en stund. Men så glad i hjärtat över föregående dag :-).Vägen mot tillfrisknande ligger framför mig, även om jag inser att det kommer att ta tid innan jag kan anse mig som i det närmaste "frisk".

Vad är det som gör att det svänger? Vilken är den avgörande faktorn? Eller är det allt sammantaget?
Är det antalet månader som förflutit, att kroppen äntligen börjat läka? Eller är det årstiden, de små tecknen på vår? Eller är skälet helt enkelt att jag inte jobbar? Eller är det grundkursen i Mindfulness, där jag lär mig att stilla mina tankar och andas i vardagen på ett grundläggande sätt? Att jag dagligen masserar punkterna för vagusnerven i öronen? Eller är det effekten av snart 8 månader med näringstillskott och hormonpreparat? Eller att jag undviker vitt socker och alkohol?

Så här ser det ut när man gjort egen nyttig Nutella, och brett det
på en glutenfri rostad macka. Hasselnötterna borde kanske varit
ännu mer krossade men det funkar fint så här. Gott!

Att jag slutat äta kött? Huvudsakligen köper ekoprodukter? Slutat med konventionell tandkräm, deodorant, hår- och hudvårdsprodukter, och bara använder godkända naturprodukter eller hemgjorda varianter? Eller är det det sista experimentet som är avgörande: bort med all mat som innehåller gluten?

Jag hoppas jag kan ge svaret om ett år eller så. Målet är nu att få uppleva fler och fler dagar som i lördags. När det tillståndet, den känslan av att fungera, blir regeln och inte undantaget, ja då ska jag  börja testa att "fuska" med en del av ovanstående åtgärder. För att se om jag faller tillbaka i hjärndimman. Då kanska jag kan säga vilket eller vilka av faktorerna som avgjorde det. Hoppas jag.

Lyxade till det med räkor och majonäs. Åt ståendes vid bänken,
bara för att ingen säger till mig att jag borde sitta ner :-)

Här har vi en som kräver att få vara med och äta räkor.

Flisan umgås med grannkatten. Snart dags även för mig att avnjuta
fika med kompis ute i solen. Inväntar plusgraderna bara.

Hjärngympa för utmattade, samt hur saker kan ändra sig

Ställa klockan på tidigt. Somna sent. Vakna förvirrad, en timme före det ringer. Ha gott om tid, hinna med alla morgonbestyr (dricka te, borsta tänder, klä på sig, mata djuren, kissa hundarna), komma iväg för sent, komma ihåg katt-transportburen men glömma inköpslistan.
Åka till pappa för att tillsammans köra hans katter till veterinären i Strömstad för kastrering. Köra hem med pappa, fika. Köra till Strömstad igen, storhandla utan inköpslista. Hjärnan avstängd och ingen tia till kundvagnen. Ta en liten plastrullkorg. Plocka varor på måfå, möjligen är autopiloten inblandad. 40 paket ekologiska bönor. 2 burkar ekologisk surkål. Torsk, vegetarisk färs och ägg. Äggen tornar överst på matberget i minikorgen.

Lite folk i affären, autopiloten får ett infall: testa att scanna varorna själv. Trassla in sig bland fem olika instruktionsskyltar, fyra olika handhavandestationer, en förvirrad expedit och två scanna-självvarianter. Klappa sig själv lugnande på axeln för att man vågar pröva något nytt. Tillåta sig själv att vara en mycket förvirrad människa som sittandes på huk plockar upp, scannar, staplar, plockar ner på ett sådant vansinnigt omständigt sätt att det är en evig tur att det inte är kö bakom en. Det är helt okej att vara en mycket förvirrad människa - hur ska man annars någonsin kunna lära sig något nytt?Äggen ramlar så klart ner i golvet under denna procedur. Öppna och se efter. Alla sex äggen har spruckit. Tanke 1: jag borde gå och byta. Tanke 2: jag är helt slut, jag skiter i det, jag gör omelett när jag kommer hem.

Sista instruktionen lyder: scanna kvittots kod vid grinden. Undra: Var kommer kvittot? Var är grinden? Var är avläsningsmojängen?  Behöver jag ha på mig glasögonen? Ha kvittot i handen samtidigt som jag bär två övertunga kassar?

Lyckas med allt till slut, stolt som ett sto. Kaxig och självsäker, ta trapporna upp. Flåsa som en flodhäst väl framme vid bilen. Tröstande tanke: jag har utmanat mig, gått utanför min bekvämlighetszon; gjort något nytt och läskigt i mitt lilla utmattade, hjärntrötta liv. Nu är jag redo för det stora äventyret. Om tio år.

Hämta pappas nykastrerade katter, åka hem till pappa. Äta lunchsoppa, prata om Sakernas Tillstånd.
Köra hemåt, Catharina ringer, ska vi gå promenad? Nästan hemma, av en slump komma på att jag måste handla hundmat på Granngården. Trassla in mig i den pågående rean där. Yr i skallen. Borde passa på när det är så billigt. Men inte komma på vad jag behöver. Som alltid. Köpa tre par raggsockar för säkerhets skull.

-----

Promenad med Catharina och hundar i solen längs med vattnet. Vackert och jag har skoskav.
Hemma igen. Äggen ska tas om hand. Vad kan man göra med ägg? Pannkakor säger ryggmärgsreflexen. Jag som äter glutenfritt, mjölkfritt och sockerfritt som ett experiment sedan en vecka tillbaka. Och det enda jag kommer på är pannkakor. Slår upp receptet. Tänker: Jag skiter i allt. Jag vill ha pannkakor.

Känner mig trött och förvirrad. Måste få i mig mat fort. Orkar inte.

Jag börjar vispa ägg. Luktar på vetemjölet, äcklas, blir ännu tröttare. Autopiloten tar över, väljer Teffmjöl och psylliumfröhusk. Har aldrig provat dessa, men råkade köpa det häromdagen när jag trodde att jag skulle baka glutenfritt bröd. Tänker: nu provar vi bara lite på måfå.  Blandar i majsmjöl och bakpulver också för skojs skull. Pannkakssmeten tjocknar läskigt fort och blir en beige Play-doh-deg. I stekpannan ser det ut som blinier. Det jäser bra.  Autopiloten klappar förtjust i händerna.

Smaken är oväntat okej. Fluffigt, inte stabbigt. Skulle haft mer salt. Kanske crème fraîche hade varit gott, men det finns inga mjölkprodukter i kylskåpet. Rårörda lingon får det bli. Smaklökarna tycker det är för sött. Kanske citron hade varit gott. Citron och smör. En annan gång. Lingonen får duga.

Det blir många fluffingar. Undrar om man kan frysa dem. Jag proppar i mig fyra. Blir mätt men inte däst. Som spontan efterrätt blir det fem stora tuggor surkål, eftersom smaklökarna kräver detta. Och en stor klunk ingefärscitrondryck.

Efter detta är kroppen nöjd. Jag konstaterar att jag nu är inne på dag 7 utan vitt socker och gluten, med ett avbrott på Sjögrens i söndags då jag frossade en smörgås och en Budapestbakelse och mådde illa i tre timmar efteråt. Jag konstaterar att jag är sugen på saker jag aldrig varit sugen på förut. Citron och surkål. Vad händer? Troligen något bra.

Är ytterst imponerad av vad en förvirrad hjärna, en autopilot och en ändrad diet kan åstadkomma: En ny maträtt, smaklökar som tar sig ton och en drös nya insikter!
Kanske redo för äventyr redan om fem år :-)

Ingefäradryck på mitt sätt

Jag har alltid avskytt ingefära. Så långt tillbaka jag kan minnas har den fula knölen dock lovordats och jo då, jag har regelbundet prövat om mina smaklökar har ändrat sig. Särskilt i förkylningstider dyker det ofelbart upp flera välmenande hurtbullar som med upplyst uppsyn föreslår ett riktigt välgörande ingefärate. För det är anti-allt förstår du, säger de. Jag blir lätt illamående. Både av minnet av skarpäckligt ingefärate och att jag inte ids följa alla goda råd.

Men nu tycks då ingefära toppa sin popularitetskurva. Man översköljs av recept, i butiken, fikarum och på Facebook. Eftersom jag bara är en vanlig och enkel mänsklig varelse så har jag förstås påverkats till den milda grad av denna hjärntvätt att jag till slut gav mig på att prova. Jag är beredd att prova allt för att bli pigg. Och smaklökarna kan ju ha ändrat sig. Inspirerad av en kollega skred jag till verket och införskaffade ekocitroner, ekoingefära och ekohonung för att brygga en sådan där "shot". Under tiden jag skalade citronerna ringde Richard. Han har alltid någon klok aspekt att bidra med, så även denna gång: Nej, du ska inte koka ingefäran! Och 60 grader som vissa säger är också för varmt! Då dör allt det verksamma. Max handvarmt!

Det lät vettigt. Så drog mina funderingar igång. Såklart dör det verksamma när man kokar, hettar upp. Ju råare desto kraftfullare. Såklart vill man ha så "levande" verksamma ämnen som möjligt. Såklart ska man lirka ut dessa i kärlek och med tålamod. Behandla dem med vördnad, som dyrbara små kungligheter. 

Min powershotdunderdryck är därför framtrollad i denna anda. Den är dessutom exceptionellt god, till min yttersta förvåning. Inte alls den där skarpa ingefärasmaken som jag avskyr. Bara citronfriskt. Läskande!

Här har ni receptet:

2 ekocitroner

Ca 100 gr ekoingefära 

Ca 2-4 matskedar ekohonung (beroende på sötbehov)

1 liter vatten

Tvätta citronerna med rotfruktsborste eller ren skursvamp. Skala av det yttersta skalet med potatisskalare. Skala bort allt det vita återstående skalet, släng detta. Skär citronerna i skivor. Lägg ytterskal och citronskivor i en kastrull, häll på 0,5 l vatten och värm till max 35 grader. 

Finhacka eller grovriv ingefäran. Lägg i en annan kastrull, häll på 0,5 l vatten och värm till max 35 grader. 

Låt kastrullerna stå med lock och svalna ett tag, jag brukar glömma bort dem medan jag gör annat, så de står i några timmar.

Kör vardera brygden med mixerstav eller i mixer tills allt är finfördelat. Sila genom en stor sil, pressa tills bara en klump med fruktkött återstår i silen. Man kan sila genom kaffefilter en sista omgång om man vill ha en klarare dryck.

Blanda ut honungen med lite varmt vatten och rör ner i drycken. 

Häll upp i rengjord flaska. 

Ska hålla i kylskåp i 2-3 veckor.

Jag gör dubbel sats och dricker 1-2 dl om dagen, så det går åt :-)

Munin sträcker på sig

Idag fick jag förmånen till ett arbetspass med Munin. I en dryg timme dammsög jag bort slipdammet som letat sig in under skyddsplasten. Båten är nu färdigplastad och målad i svart och jag måste säga att jag är positivt överraskad över resultatet. 

Man har ju sett en del plastade träbåtar genom åren och de är inte så snygga alla gånger... Men det här är så snyggt gjort, det ser liksom stiligt ut. Som om båten sträcker på sig, mäkta stolt i sin nya eleganta överrock. 

Nu börjar det likna något. Nu är det bara resten kvar :-)