skrivet för en månad sedan: Kära Cesar

Det känns lite konstigt men jag måste faktiskt skriva till dig. Jag vet inte var jag ska göra av mina tankar annars. Det är så patetiskt litet, i förhållande till världens lidande, att du ska försvinna. Ändå är det så stort så det tar min uppmärksamhet hela tiden. Och det gör så ont.
Jag räknar ner nu. Det är lätt att se att du sakta men säkert närmar dig slutet av ditt liv.
Medicinen du fått gör så du ändå har "uppsvans". Du gillar att gå ut. Du vill leka, springa bollen och skälla. Men du får en konstig blick i ögonen när du känner att det inte känns riktigt som vanligt. Då börjar du nosa omkring istället. Läser hundtidningen längs med vägen. Står länge och nosar på ett och samma ställe.

Förut sprang du alltid, ritsch ratsch rastlöst - från ställe till ställe. Du är mer eftertänksam nu.

I soffan hemma ligger du sen och vilar. Eller på golvet. Det ser helt normalt och skönt ut.
Men tittar jag riktigt nära ser jag hur ditt förstorade hjärtas blixtsnabba slag skakar din kropp. Och hur du andas, alldeles för snabbt. Du hostar också, varje dag lite lite oftare. Hjärtat klarar inte att göra sitt jobb. Lungorna fylls med vätska igen, sakta.

Jag vet att du inte lider. Du är helt i nuet, hela tiden. Hoppar och skuttar när du kan, vilar när du behöver. Hostar när du måste. Jag försöker utstråla trygghet och stadigt flockledarskap. Vill inte stressa upp dig i onödan med mina hoppande känslor. För oj vad de hoppar. Bungyjump mellan panik och religiositet. Vill krama dig, hårt, hela tiden. Gråta i din päls. Och det är ju onödigt och fånigt, för du lever och mår ju rätt bra ännu. Så jag tvingar mig att njuta av dig istället, den tid som är kvar. Och till slut, efter alla år, har du full tillåtelse att sova i min säng. Och du luktar så gott. Inte alls så där hundigt läbbigt, som jag alltid tyckt.
När tiden är uppenbarligen utmätt, ändras fokus. Bort från hundhår precis överallt, grus och läbbig hundlukt, till glädjen över att du finns. Det är jag glad för.

Men den skrämmer skiten ur mig. Den där dagen, som närmar sig, snart, eller om några veckor, eller månader. Den där dagen, eller den där veckan, då du plötsligt blir sämre och vi måste ta beslutet. Hur ska jag kunna släppa taget om dig? Hur ska jag kunna avgöra  om det är dags just precis då, eller om jag kan vänta lite lite till? För DU finns ju där hela tiden. Din blick, din svansviftning, ditt huvud på mitt knä. Det som är du, det som gör att just du är just Cesar och inte vilken annan hund som helst. Hur ska jag kunna bestämma att nu, nu stänger vi av? Nu tar vi bort Cesar?

Jag skulle aldrig ha hund. Definitivt inte ha hund. Mina föräldrar skaffade hund, när vi flyttat till Sverige. En hund, två hundar. Ouppfostrade, jättesöta lapphundar. Som skällde i ett, och stack till skogs så fort man vände ryggen till. Skällandes. Och tiggde vid bordet, jämnt.

Jag irriterade mig massor på mina föräldrars bristande fostran av dem. Lovade mig själv att aldrig skaffa hund, såvida jag inte hade tid, mängder med tid att få hunden till en trevlig och lydig flockmedlem.

Det tog Laila fyra år att övertyga mig om att hennes årliga valpkullar av korsningen Shetland Sheepdog/Norsk Buhund hade de rätta egenskaperna för att passa vår familj. Inga matvrak, inga jaktinstinkter, endast intresserade av att hålla ihop och vara med familjen. Hon hade rätt. Det finns ingen mer behändig hund än du. Du har endast två hundiga nackdelar - du fäller och du skäller. Men inte mer än att vi kan hålla det inom rimliga gränser, genom lagom borstning och lite lagom fostran.

Du var så lättfostrad. Så lättfostrad att du blev platt som en pannkaka och skämdes om man morrade åt dig. Så jag fick lära mig konsten att leda utan att vara hotfull. Vara tydlig utan att vara arg. Och att ge beröm. Sånt jag verkligen behövde lära mig.

Cesar du är en stjärna. Du är så viktig. Jag vill helst inte att du ska dö snart. Helst vill jag få ett år eller två till med dig. Men om det inte blir så länge, så ska jag i alla fall se till att njuta medan tid är. Och du ska slippa lida när slutet närmar sig. Hur rädd jag än är.