Ibland

....drabbas jag av grandiosa tankar. Det är jobbigt. Det får liksom inte riktigt plats, varken bland folk eller mina egna värderingar. För vad sjutton ska jag med dem till?

Jag är inte rik, inte berömd, har inte makt. Jag kan bara verka i det lilla, påverka enstaka själar i min omedelbara närhet. Och endast i ringa grad. Effekterna av min ynkliga påverkan korrelerar inte alls till de vindlande grandiosa idéerna i min hjärna, om Sakernas Tillstånd och Meningen med Allt. Det mina grandiosa tankar skulle behöva till hjälp är en trollstav, en magisk ring eller en besvärjelse. Då skulle jag trolla världen rätt, och alla skulle tänka samma smarta tankar som jag, och i skimrande samförstånd skulle vi få jordklotet och våra själar att blomma, och vi skulle utvecklas vidare mot själsligt guldglimrande höjder.

...

Och ungefär där börjar jag må illa. Herregud så utomordentligt fånigt. Livet handlar om att vara i nuet och göra rätt i stunden, mot sig själv, mot sin omgivning. Äta rätt, sova bra, röra på sig. Fokusera på det som är. Endast så når man inre ro. Jag vet, av erfarenhet. Basta. Punkt.

De där grandiosa tankarna kan gå och sätta myror i huvudet på någon annan.
Och jag anar ju att de gör det, om inte annat har de spridit sig till mina avkommor, som samtliga tydligen drabbats av liknande åkomma. Ack arvedel...

Ingen är förvånad över att följande dikt hänger på mitt kylskåp, som motgift. Allra minst jag själv.

Jorden kan du inte göra om. 
Stilla din häftiga själ! 
Endast en sak kan du göra: 
en annan människa väl. 
Men detta är redan så mycket 
att själva stjärnorna ler. 
En hungrande människa mindre 
betyder en broder mer.

Stig Dagerman