I onsdags. Jag lägger märke till att din mage ser större ut. Den känns större. Jag tänker omedelbart på vätska, att ditt hjärta nu kanske gör sitt jobb ännu sämre, att även högerklaff nu sviktar. För då blir det vätska i buken, det har jag ju läst (gud vad jag har läst). Men vi pratar om att du är så stilla, inte rör dig så mycket, inte springer eller gräver längre. Muskulaturen förtvinar. Inte konstigt att din kroppsform ändrar sig. Jag nöjer mig.
Men kan inte undgå att lägga märke till. Du är tröttare. Du har börjat hosta igen. Du har ingen aptit. När du ligger ner och vilar vibrerar du på något sätt. Som om hjärtat orsakar en slags inre jordbävning.
Torsdagkväll. Du har varit ovanligt hungrig. Men du hostar än mer, och magen har svullnat mer. Bestämmer mig för att ringa veterinären imorgon. Ringer Rikard. "Kom hem redan i helgen, jag tror det kan vara sista versen för Cesar nu. Om du vill hinna pussa på honom en sista gång."
Jag känner mig kompetent, ansvarsfull och iskall och det hugger till i hela bröstet.
Vi går ut en kort sväng. Du går långt bakom mig, nosar länge på allt. Sen blir jag så trött. Och jag går och lägger mig och önskar att du ska orka tassa uppför trappan inatt vid tretiden, och lägga dig på golvet bredvid min säng. Så som gjorde du varje natt, fram till för några veckor sedan, men uppförstrappgång är nog för jobbigt för dig nu, kanske. Eller så vill du vara nära Michael som du ju ägnat mest tid ihop med det här sista året.
Jag vaknar på morgonen och en stund är jag i det där underbara medvetandetillståndet av frid och hopp. Sen vaknar jag lite till och minns att jag ska ringa veterinären. Svärtan lägger sig över bröstet. Jag hinner hoppas lite på att veterinären säger det kanske bara behövs en lätt ändring i medicineringen, eller tömma din blåsa. Sen hör jag hur du hostar där nere. Du hostar lite till. Då kommer vasshugget i mitt bröst tillbaka. Det sitter där i bröstbenet, djupt inkört, och dunkar.
Vi går ut. Du vill inte ut. Men du går med. Du travar glatt fram till gräset, men kissar bara lite. Och du stannar på gräsfältet, tittar uppfordrande på mig. Det ligger en pinne där. Jag skrattar och kickar iväg den med tåspetsen och du exploderar fram med ett skutt och gör släng-i-luften-tricket med pinnen. En gång, två gånger. Sen stänger någon av dig. Du bara flåsar och tittar, rör inte en fena. Men vill fortfarande att jag kastar, igen. Jag får förlösa dig, och säga de magiska orden "Det räcker nu". Signalen att det är slutlekt. Du tassar bakom mig, sakta och eftertänksamt, som om du försöker förstå vad kroppen säger till dig.
Du är ovanligt hungrig sen. Äter flera Frolicar, och kattknoppror. Oj! Kanske ändå? (men jag vet att det är så vanligt att små döende husdjur lever upp lite, vill äta, leka. När det närmar sig. Jag vet, men jag vill inte veta). Jag ringer veterinären. Hon minns oss. Hon säger att det låter illa, men man vet aldrig. Kom så kollar vi, säger hon.
Jag och Mirja tar med dig i bilen. Får lyfta in dig. Hos hästarna, som ska släppas ut för dagen, står du mest och tittar. Istället för att rusa runt och nosa, lyfta ben, och passa på att gräva lite. Du står bara och tittar.
(när jag zoomar in dig i mitt medvetande är du densamme som alltid. samma pigga ögon, samma livslust, samma tillgivenhet. jag vill vara inzoomad varje gång jag ser på dig, men du zoomar ut dig, bort från mig. du går undan, somnar eller vänder bort, stänger av din uppmärksamhet. stunderna du tillåter mig vara inzoomad blir kortare och kortare. när jag motvilligt zoomar ut, blir bortkopplad från din själ, ser jag det uppenbara - din kropp har det tungt)
Hos veterinären. Allt blir konstaterat. Det jag redan vet bekräftas. "Men jag kan ringa Blå Stjärnan, prata med hjärtspecialisten och fråga om något kan göras så han får (mer tid, timmar/dagar/veckor?). Jag ringer så fort jag pratat med Björn" säger hon.
(Cesar mitt hopp är borta nu. Detta är löjligt. Vi kan inte fixa, greja, trolla, laga. Ditt hjärta har nu dubbelsidig svikt, trots intensiv medicinering. Att du alls visar spår av pigghet beror på din livsglädje och personlighet. Din mage känns som en fotboll, jag kan bara försöka föreställa mig hur det känns att tassa runt med den spänningen. Och vara så andfådd.)
Vi sätter oss i bilen, du rör dig knappt (du som alltid vill se vart vi kör). Ena stunden pigg, nästa stund försvinner du i din dvala. Veterinären ringer precis innan vi hunnit hem. Medan jag parkerar har jag tagit emot hennes ord och förstått, och säger: "Vi behöver lite tid nu, men vi kommer sen, om ett tag.". Jag lyfter dig ur bilen, vi gråter både Mirja och jag. Du vill bli buren. Du hatar att bli buren. Men nu vill du bli buren.
Du får ett märgben och du blir så glad, äter och sliter och river. Slafs tugg. Som den Cesar jag känner och vet och du finns, alltid, ja just så är du, så är du, detta är du.
Och jag ringer till Michael och gråter. och jag ringer till Rikard och gråter. Och Mirja går upp till Lukas och gråter. "Det är över snart, Cesar ska lämna oss strax."
Och vi sitter i köket, och du tuggar på ditt ben, och Michael och Johan kommer hem från snickarjobbet, och vi dricker kaffe i köket, och allt är som vanligt i köket och du är så levande och glad och vi gråter. Mirja rullar iväg en boll till dig. Och du tar den inte. Du som är bolloman och bollaholic. Du ligger på din fäll bredvid märgbenet och tittar på oss. Jag hör dig andas.
Så åker vi till veterinären. För andra gången idag. Michael och Mirja är med också, Lukas valde att säga hejdå hemma. Det är så skarpt allting. Fågelkvitter och en vanlig biltur. Jag vill köra och köra, finnas kvar i känslan av overklighet - vi kan vara på väg till en utflykt, vi kan gå en långpromenad i skogen med dig, och ha en härlig vår-lik dag, och du kan leka med bollar och pinnar och skutta ikapp, bort och före. Vi kan definitivt inte vara på väg att döda dig om en kvart. Det är omöjligt.
Michael säger att du vet vad som är på gång. Jag vet inte vad du vet. Jag hoppas du inte vet. Jag hoppas du litar på oss. Jag försöker förtvivlat vara en stark flockledare. Medan tårarna rinner, drar jag djupa andetag och förmedlar (försökerförsöker) lugn och trygghet till dig. Du ska kunna vila i att jag vet vad jag gör. Det är mitt ansvar som djurägare. Jag kan ta det ansvaret. Du ska inte lida. Jag slits isär. Vill skrika rakt ut. Det är helt fel. Jag kan inte ta det här ansvaret. Jag tar det ändå. Vi gör det.
Johanna berättar hur det går till. Du rakas på lilla smala frambenet igen. Får en kanyl insatt. Inga problem. När den sitter stadigt får du en spruta i baklåret. Lugnande, så du ska bli sömnig. Då ylar du till, för den sprutan kom oväntat och högg till. Vi ber om ursäkt till dig. Vi kramar dig, och gråter, och fixerar blicken i Johannas blick. (tala med oss, berätta fakta, håll oss kvar i förnuftet, för gråtfloden hotar slita oss ner under ytan).
Medan sömnmedlet verkar går vi ut. Du kissar och ser glad ut (ta bort mig, jag vill inte vara med om detta), men dina steg blir långsammare. Du nosar en sista gång, sen blir du ståendes mitt på gatan. Jag lyfter upp dig i famnen. Ditt huvud lutar mot min arm (kom till mamma, älskade lilla hunden min) och vi går in och får sätta oss lite på bänken tills du somnar helt. Och Johanna frågar om vi vill ha honom i famnen medan hon ger sprutan och ja, det vill vi men Michael får hålla, för hos Michael har Cesar varit mest den sista tiden och Cesar du är slapp som en trasa och du suckar lite och du ligger i Michaels famn och jag tar fram mobilen och stoppar undan den igen och jag vill ha fatt i känslorna men de glider iväg och filmen rullar på och sprutan i kanylen och det tar tid innan allt narkosmedel är inne i din lilla kropp som ligger lugnt i famnen och andas och andas och andas och inte andas och inte andas och nu andas du inte mer och helt omärkligt gled du från vaken till sömnig till sovandes till död. Vips. Som så.
Och vi är förvirrade, jag är förvirrad och känner lättnad, jag känner punkt, det var ju enkelt, som så. Vips. Inte svårt alls egentligen. Och när vi går ut (du ligger i famnen) känns det som om inget är förändrat, du är ju kvar, du bara är lite slapp, och det är lite konstigt att du inte rör dig. Och du ligger på fällen i bilen och rör dig inte alls. och jag har tagit mitt djurägaransvar och känner mig så tom, och lättnaden nyss är som bortblåst, jag känner mig bara tom, och ledsen. Jag är ledsen och vill stoppa tiden, spola tillbaka tiden.
Bilen full av tårar.
Nu ligger du här i din korg. Det har gått en och en halv timme. Du börjar lukta bajs. Något händer i din kropp, det kommer ut lite bajs där bak. Den första halvtimmen såg det ut som du sov i din korg. Du var mjuk och varm, och du var lite konstig. Du rörde dig ju inte alls. Men ännu fanns den magiska möjligheten kvar, vilken sekund som helst kunde du hoppa upp och gå fram till skålen och dricka vatten. Det gick, nyss. Det hade kunnat ske, nyss.
Men nu är blicken grå, du luktar bajs och när jag klappar ditt öra är det kallt. Jag ställde Misse framför dig för att hon skulle förstå att du var död. Hon reagerade som om jag ställt henne framför en stol, ett skåp, en kartong. Inte alls. Du finns ju inte längre. Katter är visdomens mästare.
Snart ska jag ta dig ut i garaget. Här kan du ju inte ligga och lukta.
Men jag undrar vart du tog vägen. Det kan ju inte bara vara slut? Som ett ynka TVprogram? Vart tog det som är DU vägen? Själen Cesar?
.JPG)
.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar