Esmis är ju vår önskegroda, ponnyn som vi inte kan göra oss av med. Hon är kär i Mirja, Mirja i henne, och hon vägrar vara någon annans. Hon följer Mirja som en hund, och gör nästan vad som helst för Mirjas skull. Går på bakbenen. Niger. Travar efter Mirja när hon gömmer sig bakom vägkröken. Det är så gulligt, och hjärtknipande och så himla I-land på ett sätt.
Vi har förmänskligat djuret, och vi gör det så gärna. Djuret, i det här fallet Esmis, har ju inte valt att bli domesticerat. Hade hon varit född i en flock hade hon varit mera nöjd än nu. Men nu är hon under våra vingars skydd, och hon är vårt ansvar. Vi har att välja mellan att "ta bort" henne (mindre tabubelagt ord än "avliva"), och att behålla henne, av kärlek.
Dilemmat är att Esmis är en liten en, en s.k. B-ponny, och Mirja växer, behöver, vill, måste nästan, menar hon, ha en större ponny. Att tävla med, att kräva av, att utvecklas med. Hon har dragits med i det stora ponnytrendsuget, önskar köpa sig tävlingsponny, hästtransport, bruna eller svarta benskydd ("matchar det till en mörkbrun ponny?") brun eller svart sadel, träningspass á 400 kr styck, och mångmånga tävlingstillfällen á ca 500-1000 kr per tillfälle, beroende på var tävlingen hålls, och hur dyrt det är att hyra transport. Hon tittar alltid på Ponnyakuten, lär sig massor, och är så duktigt på hästryggen - längtar efter att visa upp sig i tävlingssammanhang. Så himla I-land, på ett annat sätt än det förra.
För vad hände med "ponnyn - en tjejs bästa kompis"? Vad hände med långa somrar på hästryggen ut på äventyr i naturen, med matsäck och kompisar, tusen timmar i stallet och övernatta med sovsäckar i höet? Vad hände med långhåriga, tjocka vinterponnier, och vårens intorkade lerponnymonster, som det tog minst en timme att borsta rent? Vad hände med timmar i skogen på jakt efter nya spännande ridstigar att visa kompisarna?
Nu gäller ett oöverblickbart stort antal fodersorter, med allehanda vitaminer, mineraler och TotalOptimering.Nu gäller hel- och halvrakade djur, så de inte ska bli så trötta under träningspassen. Nu gäller minst fem uppsättningar hästtäcken, efter årstid, samt sadeln som är "specialanpassad till din hästs rygg". Nu gäller systematisk datoriserad tävlingsanmälan och betalning via Ridsportsförbundet på webben. Nu gäller GPA-hjälm för pinsamt mycket pengar. Röda Malin Baryardstövlar för ännu mer pengar. Nu gäller kontrollerade ridpass i ridhus (skjutsad i transport av mamma eller pappa) för att undvika skador. Nu gäller utdelning i form av rosetter, som garant för att investeringen har lönat sig. Man förlorar ju på att sälja en ponny som inte presterat. Nu gäller. Föräldrarnas totala uppbackning och engagemang. Hur hinner folk? Hur har de råd? Hur mår tjejerna, ponnierna? Så himla I-land.
Ok, hon vill köpa nästa drömponnyobjekt. Ok hon har hand med de där känsliga, hispiga ponnierna. Hon får kontakt, hon får dem att samarbeta, hon skulle göra underverk med bångstyret. Ok, hon säger att vi kan sälja sen, med vinst. Visst. Men vill man det? Vill man sälja vidare, när man till slut har byggt upp ett fungerande samarbete, tillit och förtroende?
Tillbaka på så himla I-land 1. Nej man säljer inte en livskamrat, om man inte är 1000% säker på att det blir till ett varaktigt kärleksfullt hem. Och hur många såna finns det nuförtiden, när alla ponnier köps och säljs i en rasande fart till tävlingssugna småflickor med tillräckligt förmögna päron? Hur säker kan man vara på att hemmet blir varaktigt?
Ge mig en gigantisk hage med lösdriftshall. Då kan det bli två ponnier, långhåriga som tusan, utan täcken. Och det är helt ok om de tävlar nån gång då och då. Men låt mig, och ponnierna, slippa trendstormens alla bieffekter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar