Grävling

Vi städar. Ute och inne, fram och tillbaks. Mina fingrar är nariga och fnasiga, näsan nyser av Ajaxdofterna. Det är ett lopp i motvind, ett Sysifostragglande, och alla gamla surdegar väller ut från sina gömslen, vräker sig in mitt synfält. Klibbar fast. Slänga eller spara? Sortera eller stapla? Vika eller knyckla? Bra att ha eller barlast enligt Feng Shui?

Så kommer han då intravandes, lerig, nej jordig från tass till nos, (vems trädgård är drabbad?)och lämnar klafsiga svarta hundspår efter sig uppför hela trappan och in sovrummet, ackompagnerat av fallande vitt hårludd. Jag tar då min Ajax i ena näven, och grönsåpan i den andra, och beordrar ner byrackan. Straffkommendering in i duschen, fast jag låter jätteglad på rösten förstås, och försöker få honom att tro mig på mitt ord att han är världen gulligaste hund. Jag duschar honom, genom all hans tjocka päls, gnuggar, skrubbar, schamponerar, talar milt och jomsigt. Han stirrar uppgivet på mig, och försöker låååångsamt dra sig mot kanten av duschområdet. Men jag är bestämd. Skölj och tvätt, minst tre ggr. Sen en handduk, sen en till och en till. Efter det ruskar han sig tre ggr, och jag är dyngsur. Sen gnuggar han sig tre ggr på tre olika mattor, lämnandes ett vit matta uppepå de röda och oranga ytorna. Sen går vi ut och jag borstar honom, läääänge. Allt detta tar minst tre kvart.

Han ägnar sedan all tid åt att darra, se ynklig ut, ledsen, förstörd, darra lite till, och följa efter mig som en hund. Han luktar ganska gott.

Ja. Två timmar senare har han råkat komma ut igen, passade väl på när dörren stod öppen en minut... När han nu väl kommer in är han lika jordig igen (jag överdriver. inte lika jordig. men nästan). Suck. Hundar.