Måndag

egentligen så kan jag bara konstatera att gröna grodor är rätt gulliga bortsett från att de inte alltid säger det man önskar höra. allt som oftast vill det gröna mest luras med det smått genomskinliga påståendet att inget är riktigt så trovärdigt som en del mindre nogräknade individer påstår. emellertid kan det ju också vara så att man kan fördriva tiden med meningslöst pladder i ett tafatt försök att muntra upp den egna smått halvglidande stämningen vilket givetvis sällan lyckas som man tänkt sig. oomkullrunkeligt är ändock det faktum att ord är övervägande innehållslösa såvida man inte kan tänka sig ansträngningen att gjuta mening i dem.

hahaha, så lätt är det att säga absolut ingenting!! det där var ju helt enkelt ett vansinnigt omständigt sätt att visa hur förlorad jag är. förlorad i vardagen, i livets storhet, i ytspänningen mellan gråtrista vardagsfloskler och andlös högstämdhet.

dagen idag var en måndag som så många. måndagar är alltid lika konstiga. helt omöjligt att kliva upp ur sängen. totalt oförmögen att tänka tanken ens att vara till någon som helst glädje för någon. sen står man ändå där, sur, trött och med tunghäfta,framför ungdomar som troligen känner exakt samma sak, och så möts man, dras med i virvlarna, ut i klassrumsdynamiken och vips, så sprider sig ett fånigt leende av tillfredsställelse i mungipan. det är så kul!! att mötas, att prata, att lyssna, att visa och få ta emot. jag har verkligen valt rätt yrke...

bredvid mig i pinnsoffan ligger tre hopsnurrade sovande katter, varav två små. deras svansar är trötta - man kan lyfta dem och de faller med en duns tillbaka mot soffdynan. duns, duns, duns. snacka om att sova tungt. hur kan en kattsvans på ca 12 cm vara dunstung?? beror det på bristande närvaro? döda kroppar är ju tunga. de måtte vara oändligt långt borta i kattdrömlandet...