En vecka senare

En vecka sen senaste blogginlägget. Håhåjaja. Ingen energi över här inte. Och granen som min mamma kom med står ännu kvar utanför dörren.

Det har alltid varit tradition att julpynta huset dagen före julafton. Så att de små barna ska få tindra rejält när de förväntansfullt tassar upp på juldaftonsmorgonen - åååh! aaah! - för det blir så vackert...

Men de små barna är stora hormonstinna sjusovare nu. Och jag har kommit på teorin att det beror på det sena pyntandet att jag inte känner någon större julförväntansenergi. En sån energi som skapar lust att baka, packa, klappa, jäsa och rimma. Därför menade jag bestämt (imorse, när vi satt ensamma den fjärde adventsfrukosten, eftersom Lukas vägrade vakna och Mirja redan rusat till stallet) att vi skulle julpynta idag. Så att jag kanske skulle känna en ilande julförväntansglädjefylld energi...

Vi kom till städfasen. Och göra marsipangodisfasen. Och där tog energin - och tiden - slut. Igen. Och imorgon ska jag jobba. Igen.

Jag överlåter julpysslandet och julklappandet med varm hand åt resten av familjen nu. Suck.

Här ser vi två surande tanter som satt på var sida om Mirja i kökssoffan utan att veta om varandras närvaro. Sen när Mirja reste sig chockades de båda kombat-tanterna svårt och frös fast i en dödlig ögonduell. De har levt länge under samma tak, men världsfreden dröjer ännu.

Ute på promenad med Cesar igår. Trött som en gnu, men något lockar mig alltid att gå krångliga vägarna. Upp på ett berg och nerför ett krångligt stup. Cesar har det lätt han, med fyra tassar.

På hemvägen hälsade vi på räven vid reningsverket. Han står pall ännu. Men börjar bli en aning luggsliten.

Utsikten från mina ögon efter städrycket. Golvet luktar citronsåpa, och jag är barfota för jag lyckades välta hela hinken över köksgolvet. Det belv väldigt rent. Mina fötter visar ännu minnena från en solig sommar. Det där gråa, mitt på fotryggen. Det är sista brunresterna efter sandallivet!

Se här familjen samlade i en idyll. Marsipanknådandes. Lite julkänsla faktiskt.

Den hamnade på kant. Bilden alltså. Och nu är maten klar så jag hinner inte göra om och göra rätt.

Så det får bli så här. Och det är ju så det är.