Alla stora frågorna som jag ställt, ställer, undrat, funderat och grubblat halvt ihjäl mig över de senaste sisådär 3-30 åren.
(Vem är jag, vart ska jag bo, vad vill jag bli, hur ska jag leva och med vem. Är detta rätt, det känns inte rätt, det borde vara annorlunda, borde det inte vara annorlunda? Nog är det är grönare där. På andra sidan? Det andra jobbet, den andra partnern, det andra livet, det roligare valet, det bättre huset, det smartare sättet.)
Jag har inte kommit fram till något. År ut och år in har jag letat. Testat, tagit små och stora steg i någon riktning. Letat. Efter ett tecken, ett utbrott, ett avgörande, ett gudalikt finger som pekar rakt ner från skyn - ditåt är din väg; GÅ och bli lycklig!
Men nej, det har inte hänt. Har alltid känt det som det nog inte riktigt är rätt stig. Lyckan visar sig mest som små fåniga men starkt lysande skvättar som lyser upp min virriga vardagssmet. Så därför:
Jag har kommit fram till en sak. Det är såhär simpelt: Så länge jag fortsätter fråga mig själv alla dessa frågor, så skjuter jag tillfredsställelsen på armlängds avstånd framför mig. Det står mig upp i halsen. Jag tyar icke mera. Jag är hopplöst trött på mig själv.
Nu skiter jag i alla frågor. De får reda sig bäst de kan på egen hand. Jag passar på att leva under tiden.
Jobbar intensivt med att lägga märke till att jag faktiskt lever ett oförskämt bra liv.
Trivs på jobbet - jag har fixat min utbildning, jag har ett jobb! Njuter av barnen så länge jag kan- snart har de flyttat. Tänder små ljus i huset - det är ett hem, inte drömhuset, men definitivt ett tryggt hem. Det får vara bra såhär. Jag lär mig njuta av det som är - istället för att jaga efter det där onämnbara, osynliga, icke-definierade som jag tror mig sakna men inte kan formulera.
Det funkar bra. Min vardag är mer meningsfull än tidigare.
Och det andra då?
Stiltje, storm och god bris.
Årstidsväxlingar.
Termikvindarna
lyser
med sin frånvaro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar