Lukas har dragit på sig förkylning. Anders och Mirja vill inte åka på utflykt. Så jag och Michael ger oss iväg själva, upp mot bergen och mot andra kusten.
Att surra runt på ön utan ungdomsanpassning är trevligt. Jag älskar att se landskapet bölja fram, lägga märke till odlingar, byar, djur och folk. Turistprägeln byts ut mot lantlig själ.
Vägen vi kör är smal och utan räcken. Jag ser rakt ner i raviner vid min sida. Skulle vi köra av vägen kan vi förstås alltid hoppas på att bli hängandes krossade mot ett av alla träd på väg ner.
Hela dagen fylls av ringlande småvägar, små kyrkor, små bergsstigar, höga bergstoppar, grekiskt kaffe, bortglömda fascistsommarhus, framgrävda antika städer, dopp i havet, vin på tavernan.
När vi kommer hem vid 6tiden är jag på gott humör. Vi bestämmer oss för att äta ute. Stackars Lukas har varit hemma hela dagen, ensam med sin bok och sin förkylning.
Så vi sammanstrålar hela gänget på Marios restaurang och äter överdådigt gott i den ljumma kvällsbrisen.
Nu ska jag mörda ett knippe mygg, och hoppas på bättre sömn inatt.
Om min plan fungerar så går jag upp före solen imorgonbitti, för att hinna se den stiga upp ur havet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar