Att tillvaron ter sig som i en skrattspegel. Allt finns kvar men är förvridet. Känslor, företeelser och upplevelser som förut hade ett visst, givet värde, en särskild laddning, har nu vridit sig ett helvarv kring sig själva och blivit något nytt, något helt annat. Således kan jag inte svara konkret och tydligt på frågan hur jag mår.
Jotack, jag mår förjävligt, det känns underbart. Eller - Det är bra faktiskt, har aldrig mått så dåligt förr.
Jag har försökt svara så där, med märkliga resultat till följd. Jag kan inte förklara mig. Jag mår bra, därför att jag mår dåligt. Det blir konstigt. Orden står sig slätt. Så jag blir tystare. Även i skriftlig form. För hur ska jag kunna förmedla det jag upplever, när det jag upplever ständigt skiftar i färg, form, sanning? Såklart kan jag skriva konkret (om Rhodosresan till exempel), men det blir som att måla plastfärg på en böljande organisk yta. Det tråkar ut mig.
Det är som om kroppen blivit min geigermätare. Jag reagerar fysiskt (med kramp i bröstet, huvudvärk, hjärtklappning, tankestopp, värk) på situationer jag inte mår bra av. Eller på företeelser jag ogillar.
Shoppingmiljöer till exempel. Har aldrig gillat dem, men klarat av att handla där, gå omkring där, eller vara med där som sällskap. Nu kan jag inte, jag blir sjuk. Illamående, dödstrött, panikkänslor, ont.
Det finns en hel rad situationer jag upptäckt att liknande effekter uppstår. Och därmed har jag börjat rikta uppmärksamheten mot motsatsen. När mår jag bra? När är magen varm, tanken klar, bröstet bubblande och lederna smidiga?
I skogen med hunden. Bortrest, med bara några få beslut att fatta per dag. När jag uträttat något fysiskt, tränat, grävt, mockat, burit, målat, skapat. När jag sjunger eller dansar. När jag låter min nyfikenhet släpa iväg med mig, och jag lär mig nya saker utan press. När kroppens behov och intellektets behov samspelar.
Jag är inte först med att konstatera följande: det är ett galet liv man lever, när dessa saker (som jag mår bra av) inte ingår som en naturlig del i vardagen. I arbetet. På helgerna är jag för trött att se till att behoven blir tillfredsställda.
Nå, nu är det som så att jag trivs med att må dåligt. Jag lyssnar av kroppens signaler, och tränar mig på att lyda dem istället för alla tankarna som mal och mal (helst runt tresnåret på natten) och ger mig dåligt samvete och skamkänslor. Och det intressanta är att varje gång jag lyckas följa "kroppenmårbra-flödet" så blir jag så himla himla glad. Och gråter av översvallande lycka. Och känner mig vara ett med allt. Rent tossigt.
Det kan ju vara våren också. Det är ju allmänt känt att vi nordbor blir lite knäppa när ljuset och värmen återvänder.
Kram på er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar