Rhodos V

Lindos tisdag

Vi satsar på dragplåster nr ett. Vi far söderut till Lindos. Jag är nöjd, så länge vi styr bort från städer och ut på landsbygd. Vet inte var min aversion mot städer riktigt kommer ifrån. Minns dock hur jag redan som barn avskydde, eller åtminstone ogillade att fara till Amsterdam där pappa är uppvuxen och där flera av föräldrarnas vänner bodde. Kände mig otrygg och obekväm.
Nåväl på väg mot Lindos passerar man några floder. Eller flodbäddar. Vattnet strömmar inte där. Det ser torrt och hemskt ut. Efter mycket funderande kom vi på att vattnet troligen samlas i dammar högre upp, och leds mot olika odlingar.

Medan jag sitter bak i bilen och trängs med Mirja och Anders är jag rätt nöjd. Nöjd med mitt liv, nöjd att vi klarar av att resa ihop på det här sättet.
Jag inser mycket väl att det är en kompromisslösning alltihop.
Själv skulle jag aldrig valt Rhodos som resmål. För att inte tala om Michael. Det blev Rhodos, på grund av att vi behövde, väldigt mycket behövde, att komma iväg bara. Priset och klimatet och tiden på året fick avgöra. Det blev Rhodos.
I takt med att Michael läste på om ställets historia kunde han förlika sig. Mirja jublade. Lukas ryckte på axlarna och sa ok. Jag själv kände mig mest sammanbitet fast besluten. Efter år av "nä nu MÅSTE vi komma iväg på en resa. Nähä vi kom inte iväg i år heller", så brydde jag mig inte om några demokratiska förhandlingar. Det var mer så här: Jahapp folket jag har bokat en resa till detta land, till detta hotell. Jag kan inte garantera att det blir bra. Vem vill med?
Alla ville :)

Hittills har vi klarat det bra. Vi pratar på kvällen lite löst om nästa dags resmål. Det känns som alla är inställda på att samsas och kompromissa. Skönt!

Lindos bjuder på veckans hetaste dag. Vi tar oss ner till stranden som redan vid elvatiden sveder fotsulorna. Det blir bad, bad och bad. Varvat med diverse uppmaningar att smörja på mer solskydd. Anders som är en rastlös själ köper strandbollset. Lukas köper en boll. Vi leker i vattnet som småbarn och nästa dag cashar vi in solsveda, solsting och träningsvärk i varierande grad. Michael och jag går på upptäcktsfärd (barfota, aj!!!) och hittar inte det vi letar efter med däremot en grotta man kan simma in i. Det är vackert och spännande. Jag blir rädd när något svider på min arm och raskt simmar vi ut igen.
När vi några timmar senare, efter att ha ätit gott med underbar utsikt, och efter att ha konstaterat att den gamla borgen på kullen just stängt för 20min sedan, traskat ner bland tistlar, taggar och betande åsnor, för att åter hitta grottstället - jo när vi då plumsar i alla fem, då är jag inte ett skvatt harig. Mammaväxeln påslagen, hejhopp barn, seså, simma in bara. Inne i grottan upptäcker vi att man kan simma vidare runt, och ut. Men det kostar skrap- och skärsår visar det sig. Stanken där inne (dött havsdjur av något slag) är så intensiv att ungdomarna vrålar av äckel och vill skynda sig ut. Att hinna treva sig försiktigt fram finns liksom inte med på deras föreställningakarta. Havstulpaner tycks trivas även på sydligare breddgrader. Väl ute igen (vi passerar under ett jättelikt spindelnät med en jättelik spindel i) ryser gänget, som om de just sluppit undan Katlas käftar. Jag skrattar gott. Ett minne för livet har skapats. Och det kommer att sitta kvar, utan hjälp av bilder eller Facebookuppdateringar.

På kvällen är alla trötta. Framåt elva redan ligger alla och sussar.