När jag nu räknar efter ser jag till min förvåning att jag deltagit hälften av tillfällena. I år var mitt 14e Vinden Drar. Första gången kan väl knappast räknas kanske. Då var det här hemma på bohuskusten, i Hamburgsund. Det året var Rikard 2 år, jag och Michael hade varit ihop i ett ynka osäkert år och vi spelade i amatörsommarteateruppsättningen Singoalla samtidigt som VD gick av stapeln. Michael, som då var VDveteran (i alla fall i mina ögon) flängde som ett skållat troll mellan teaterföreställningarna (varje kväll!), arrangörsåtaganden och hann till och med med en flygresa t.o. r. till Stockholm i någon familjeangelägenhet. På nätterna sov vi oftast hemmavid (även om jag tror mig minnas att vi satte upp ett tält), för det fanns ju djur att sköta om också. Det var hektiskt och splittrat och definitivt inte i min smak. Att det fanns en vacker flicka med där på VD som Michael flirtat med året innan gjorde mig knappast lugnare. Jag minns vidare en barfotaovänlig stubbåker, en jättegryta med tångsoppa och en drös överentusiastiska glitterögda personer som bara sa entusiastiska och snälla saker på diverse obegripliga nordiska mål. Vad de var så glada över kunde jag inte riktigt begripa. Bajamajorna var definivt inte något att bli glad över. De stank. Båtarna såg jag möjligen till, men satte nog ingen fot i. Jag var rädd för båtar, hav och hade dessutom en 2åring att hålla reda på. Och en kvicksilversnabb, charmig och översocial flerabollariluftenman. Jag surade.
Desto märkligare att något ändå slog rot i mig där och då. Året efter var vi med igen, då i Danmark, en het sommar på en platt och dammig äng. Och nu började jag så smått förstå. Tror rentav jag fick en släng själv av den där entusiasmsjukan de andra uppvisade. Vi hade roligt, det var festligt, jag hade med mig en glad kompis och det där med hav och båtar verkade ju inte så farligt trots allt. Inomskärs i Danmark är bra nybörjarvatten.. Den uppriktiga empatin och vänskapen som finns mellan VD-deltagare fick jag ett tydligt bevis för när jag glömt Michaels plånbok vid en glasskiosk, och den givetvis blev stulen, men VD-gänget samlade ihop till en ny reskassa åt oss. Och de helstekta fåren (tror det var 6 stycken?) överträffade allt på slutfesten. Kände mig så närvarande och levande som bara en nordisk vikingakvinna kan göra :)
Så sommaren därefter åkte vi igen, jag nu dessutom med en del glada förväntningar i bröstkorgen. Det skulle bli kul. I Finland upptäckte jag vad bastubadandet innebär, på riktigt, och seglandet började bli kul rentav. Jag hade sytt två vackra skjortor och tagit med i packningen till Michael (som alltid fyller år under VDveckan) som han blev väldigt glad för. Lika glad blev han inte över min snabba fjärilsförälskelse i en annan, men ingen fara skedd och man åkte ju hem till sitt igen, och trygga vardagen tog åter vid. Så där är det, var det med Vinden Drar. En enda intensiv vecka med livgivande hav, seglatser, nordisk gemenskap, nya möten, tjärdoftande träbåtar och sträva tampar i nävarna. Musik och gemenskap, samt en hel del gammeldansk, öl och vin. Och vetskapen om att det är den här veckan på året, och inte mer.
Året efter kom Lukas till, och Mirja, och det blev fyra VD till, med småbarn, med några års mellanrum, och jag var splittrad småbarnsmamma och hann egentligen inte riktigt njuta, mest längtade jag. Längtade efter att få känna den där entusiasmen igen, att få känna den där friheten att hoppa upp och i en båt med fem minuters varsel, segla en sväng, gå en sväng, stanna uppe hela natten och vara, prata, skratta, umgås. Men med småbarn gäller andra regler. Turas om, lägga barn, lyssna vid tältet, vara alert och närvarande. Inte ge sig hän.
Dessutom avskydde särskilt Lukas hela VDupplägget. Han satt mest i tältet och tjurade, läste tidningar, böcker, längtade hem. Umgås med andra var inte hans melodi. Alls.
Så det blev VD paus i två år, men 2007 bestämde jag mig för att åka själv.
Sen dess är jag fast. Jag börjar längta i april. Är nervigt glad veckorna före avfärd. Så kommer jag fram, och så tar det en, två, tre dagar innan känslan sitter på plats. Man har då hälsat på alla igen, som i en stor släktgemenskap. Återseendets glädje. Vi har åldrats, vissa mer än andra. Vi blir unga på nytt, vissa mer än andra. I år gladde jag mig åt att iaktta en kvinna, äldre än jag, som hade hur roligt som helst både dagarna och nätterna igenom. Vet inte om hon alls sov, men glad och vacker var hon hela veckan igenom :). Gladde mig även åt nattliga långa bastubad i mörker. Skratt och tystnad varvat i total trygghet. Och så seglandet!!
Båtarna är viktigare för varje år. Träbåtar, vackra, mjuka, doftande, följsamma, långsamma, kraftfulla. Det är något med estetiken som överväldigar mig. Jag minns att jag fräste åt det faktum att vi ägde en liten träseglare för en massa år sedan. Blev uppriktigt glad när den sjönk vid bryggan under en storm. Herregud, kan vi inte skaffa en riktigt båt som går att använda, minns jag att jag nog sa, rätt känslokallt. Men det var troligen under småbarnstiden, då det inte fanns plats för estetiska ideal. Eller tid. Nu däremot. Längtar jag efter en sådan där, liten, vacker, svarttjärad skönhet. Letar på nätet dagligen. Så liten att jag kan mäkta med att sköta om den. Så stabil att jag kan våga mig ut i den även när det blåser. Segla!
Tills jag hittar båten som vill bli min, seglar jag vidare i vardagen med minnenas glädje :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar