Käraste

Det är inte klokt att jag har så stora barn.
Och jag känner mig så himla...
...liten på något sätt.
Det är som om de format mig snarare än tvärtom.
Och nu är de stora, vuxna.
Med helt egna ideal, rutiner, prioriteringar.
Med helt egna mål i livet.
Och de kommer att leva livet på sina helt egna sätt.
Inte alls som jag skulle gjort.
Så himla...
HÄFTIGT!!!