Vänner

Tisdagskväll. Vi slappnar av i den värme som återigen försöker ta kommandot över våren. Jag har ägnat en timme åt att sopa och högtryckstvätta asfaltsinfartsparkeringen. Skönt. Det blir en del grus där efter vinterns ishalka.
När jag kom hem idag efter jobbet väntade en lyckligt välkomnande Kellie i köket. Laban, som är Michaels dotter-Hillevi-med-familjs hund (en garanterat otyptisk Bolognese) hade blivit hämtad, åkt hem. Han har varit hos oss hela helgen och lite till, och, som Mirja sa:"Kellie tror nog han bor hos oss nu".   De har blivit rejäla kompisar. Vi har promenerat, lekt, haft tråkigt och försökt få pli om vartannat dessa dagar. Laban är glad, kärleksfull och lite tonårssmåkorkad. Älskar alla och gör som han vill men är mån om att plocka pluspoäng när chansen ges.

I skogen lekte vi "ni ska aldrig vara säkra". Det går ut på att lura hundarna att tro att de leder promenaden, men så gömmer jag och Mirja oss hela tiden eller går åt ett annat håll. Skitkul! Dom är lättlurade kan jag säga och letar sig tokiga när vi plötsligt är "försvunna"... I höga gräsfälten har de lärt sig hoppa fyrfota för att alls få syn på vart de är på väg, samtidigt som de tävlat om vem som törs gå först in i gröngräsväggen.
Kellie har också uppskattat att springa och rulla runt och morra med Laban. De har galopperat i kullerbyttor på kortklippta trädgårdsgräset. Det kniper i hjärtat när man ser den pura livsglädjen... Nu är det lite tomt efter glada Laban. Men. Jag är glad att Kellie fått sig en lekkompis som kommer finnas där rätt som det är vid olika tillfällen. Laban hjälper ju Kellie att greppa hur man umgås med folk. Han kramar ALLA. Och det är just sånt Kellie behöver se. Och lära.  Ja, så nu sitter vi här trädgården och begrundar livet, nya erfarenheter, våren och framtiden. Och vi är rätt överens-det känns helt ok...