Från Greta till Kellie

Det tar sin tid. Att ställa om, lära nytt, fatta rätt. Att göra resan från Rumänien till Sverige, från Greta till Kellie, från instängt flockdjur till fri familjemedlem.

Kellie är skygg i sin personlighet. Misstrogen mot allt nytt. Speciellt då människor (män!) och situationer med många intryck. Men hon är också oförstörd. Extremt känslig för kroppsspråk och röstläge. Det blir en intressant kombination att förhålla sig till, för mig som s.k. djurmänniska (som har läst sååå många böcker om hur man fostrar djur och som har haft Ett Antal djur..). Jag upptäcker nämligen att hon lär mig hur jag ska göra, istället för tvärtom.

Kellie vill tillhöra flocken och vill vara till lags. Men hon är osäker, en smula lättskrämd och hon förstår inga kommandon eller order. Att komma på kommando är ju rätt viktigt. Jag började träna det redan från början, i koppel. Berömde massor när hon "kom". Men det funkade inte riktigt ändå. Hon förstod ordet "kom", men kom bara när jag satte mig på huk. Så till slut fattade jag - och nu sätter jag mig på huk så fort jag vill att hon ska komma. Funkar klockrent varje gång. Nu, på den sjätte veckan, kommer hon också någon gång ibland när jag glömmer huka mig. Snart behövs nog inte hukningen längre... "Spring!" lärde hon sig endast genom att vi sprang tillsammans med henne. Vi måste visa henne med kroppen vad orden betydde först. Jaha. Jahaja!! Visa med kroppen! Så himla enkelt det blev! Det är ju helt enkelt bara att förvandla sig till hund, samtidigt som man säger människoord. Google translate hundiska - svenska.

Så Kellie gör ett bra jobb med mig. Snart är jag fullfjädrad hund.

Kellie är glad nästan jämnt nu. Hoppar in i bilen själv, kastar sig upp i famnen så fort hon får lov, och skogen är det absolut roligaste som finns. Ren och pur kroppslig glädje, att få rusa upp och ner för klippor, mellan tallar, över tuvor, gärdsgårdar och diken. Vi växlar mellan att gå och springa, och hon blir lika glädjeyrstossig varje gång. Efter denna favorit kommer fält med högt gräs, som är våldsamt kul att skutta kängurustuds i. Vi leker kurragömma där varje gång. Mirja håller och distraherar henne, jag skuttar iväg och slänger mig raklång, ropar på henne. Sen får hon skutta hit och dit tills hon hittar mig i det höga gräset. Sen gömmer Mirja sig, och Kellie får leta på nytt. Populär lek för alla tre.

Vatten är också lekfavorit, hon har redan simmat i havet, och skogsbäcken plaskar hon runt i, kör ner nosen i vattnet och frustar och gräver efter spännande saker långt nere i lersörjan.

Den här helgen har vi kusin Laban på besök. De lär varandra massor. De leker jage i trädgården, runt runt runt fruktträden. Kellie lär Laban att inte ge sig, utan springa ett varv till. Och att ett morr betyder nej. När han inte fattar på första signalen blir hon läskigt allvarlig. Hoppsan tänker Laban och lyssnar lite mer uppmärksamt nästa gång. Laban i sin tur, lär Kellie mycket om livet som svensk hund. Till exempel att alla människor är underbart mysiga på alla sätt. Han hoppar fram och pussar dem och de gullar tillbaka. Kellie tittar på, och man riktigt ser hur det slår knut på sig i hennes hjärna. Va? Hur? Men? Hennes ena instinkt säger att det råder en konkurrenssituation - hon borde gå fram och klämma sig emellan och stjäla uppmärksamheten från Laban. Den andra instinkten säger - håll dig undan från främmande människor (och män!!). Hon får inte ihop det - än, men hennes nyfikna öron skvallrar om att det inte kommer dröja länge till.

Annat som är lärorikt och bra är den nystartade hundpromenadklubben. Samling varje onsdag vid rinken i Tanumshede, och så knallar vi en långpromenad, med alla olika hundar, mattar och hussar. Vi har varit med en gång hittills, och det blev succé direkt. Kellie var lugn och uppmärksam, trivdes bra i de andra hundarnas sällskap. Vilken tur vi hade, att det initiativet togs just när vi behövde det!

Kellie har nu varit hos oss i 5 veckor. Hon har förvandlats från livrädd till livsglad. Det har varit väldigt lite bekymmer med hennes entré i vårt liv får jag ändå säga. Rumsren blev hon snabbt tack vare vädret som tillät öppen dörr till trädgården. Hon fattade snart att jag inte direkt njöt av att torka upp efter henne - jag morrade ilsket åt henne varje gång hon glatt kom skuttandes medan jag stod på knäna och torkade hundkiss.... Hon lärde sig snabbt att koppel = promenad, och kanske till och med en lös springtur i skogen. Att bilen = på väg till någonting kul tillsammans. Att Michael=otäck karl som alltid kan ha något smaskigt att bjuda på och därmed ändå rätt intressant. Att vänta ensam hemma=man är trygg och de kommer alltid tillbaka, vad KUL!

Hon har inte bitit sönder, släpat omkring, sprungit bort (bara hem), ätit från bord, skällt sig hes, eller andra otrevligheter som hundar ibland ägnar sig åt. Hon är lyhörd och följsam. Än så länge. Vi får se om det håller i sig, för jag misstänker att hon kommer ha sin tonårsperiod inom en snar framtid. Men det tar vi då.