När katten är borta gör mamma som hon vill.

Mirja har varit borta i snart en vecka. På Korfu, en sista-sekunden-ingivelse som Anders övertalade henne att nappa på. Hon har lämnat sina gräsätande hjärtegryn i en hel vecka.Således har jag varit stalljour. Det passade fint med semesterstart.
Tillsammans med familjen Kwanza (ny ponny i stallet) har jag mockat, släppt in, släppt ut, flyttat till och från hage si och hage så. Och ridit!

För första gången på flera år har jag ridit igen. Först en ridtur ut i skogen tillsammans (för att visa Ylva ridstigar hon inte kände till). Och det är så märkligt hur jag upptäcker att jag mår så bra, och hur förbryllad jag blir över det faktum att jag trots detta gör det så sällan. Backe upp och ner, skog i näsan, grus i håret, spindelväv överallt, barr i brallan. Skuttig ponny, närtillvaro i ögonblicket.

Och konstigt nog - ingen träningsvärk dagen efter. Bara ett löjligt leende i mungipan.
Och sen en ridtur till två dagar senare. Skogen igen. Och Juia lika härlig - följsam, lyhörd, glad, stark och avspänd. Mirja + minutiös noggrann igångsättning efter senskadan i vintras + dressyrträning har skapat magi - ponnyn går knappt att känna igen. Borta är det där flängiga stycket med turbofart. Här knallar en ponny som är trygg och stark och med på noterna.

Så det var kanske inte så konstigt att tanken växte inuti mig - kanske är det JAG som ska ta Mirjas inbokade dressyrpass med tränare Marianne på söndag? Istället för att be någon annan ta över den inbokade tiden? Jo. Så blev det.

Nervös så jag hade magknip. Stressad eftersom Michael var en smula sen med bilen. Men fullt fokus.
Söndag 13:45 skrittade jag fram mot Marianne i ridhuset. Då hade jag fixat allt på en timme - på egen hand. Hämtat i hagen, borstat, matat, sadlat, piffat och boffat. In i transporten, ut på vägen, ut ur transporten, skritta fram, jojo minst 20 min,check! Julia är en föredömlig kompis i dessa lägen - krånglar aldrig. Och tänk - jag vågade rida. Mitt första livs levande dressyrpass, ensam för en tränare.

Det var så kul! Det var så - wow! Kroppen minns hur man gör, balansen och hjälperna och allt det där, fast jag vet inte vad jag gör, men jag gjorde som hon sa, och när jag gjorde som hon sa blev Julia som en liten mjuk och solig smörklick under mig. Sänkte huvudet, bjöd till, kom i balans. Galopperade så lugnt och fint och runt.

Att känna den där skillnaden mellan hetsig, flängig trippelitrappnervig ponny till samlad, maklig, lugn lyhörarprinsessa - MAGIC :)

Måste erkänna att jag fick en smula mersmak. Erbjuder mig nog från och med nu som co-rider :)
För så här glad borde jag få vara oftare.