Det är 2012 och allt borde hända i år. Istället sitter jag mitt i mitt fåniga lilla medelklassliv och inget speciellt händer. Eller. På ett plan händer det myket (oj jag blir så stressad, snart utbränd rentav), ja, det där med ny hund, och ny chef och omorganisation och dessutom all gammal ackumulerad arbetsplats-och studieskit som skvalpar obearbetat i kölvattnet. Ojoj inte konstigt man sover 24/7. Eller.
Och allt det där med att vilja ordna sitt liv, en gång för alla, sälja sitt hus, downshifta och miljötänka, bli vegetarian och ägna sig åt naturmeditation. Eller nåt. Och städa upp i sina trassliga halvdana relationer, som man borde gjort för länge sen fast man hinner ju aldrig för man är ju halvvägs utbränd i sitt stressiga 45timmar i veckan medelklasskarriärliv.
Denna hunger efter vårröj, storstädning, engångförallaryck, denna eviga längtan efter en ren diskbänk och sorterade småhögar bakom prydliga skåpslukor. Strukturen. Ordningen.
Som gäckar och gäckar. Som aldrig tycks bli av.
Alltså jag försöker verkligen att vara manyana och chill och vila i nuet. Men vardagen har mig i sitt grepp med allt vad det innebär. För hur kul är det:
....när man ser att grenarna hänger djupt ner över parkeringsplatsen där tre bilar + hästtransport ska få plats. Grenar i ett träd som dessutom spottar små kladdiga droppar så här års, omöjliga att bara lite lätt tvätta bort. Så man, vi, går efter en stege och en såg. Sågen är grymt rostig och stegen hänger just där humlebusken trevar fram sina vackra friska rankor upp mot päronträdet. Man ägnar en halvtimme åt att försiktigt trassla loss den taggiga humlen från stegen, vilket resulterar i knäckta humlegrenar som troligen knappast återhämtar sig i första taget. Men man hänger försiktigt tillbaka dem i pärongrenarna oh hoppas på det bästa. Sen sågas grenarna ner och oj vad ljust det blir. Fast kladdnedfallet är inte mycket att göra åt, då skulle man få såga ner hela trädskrället, och det hinns inte med. Mannen ska på politiskt gruppmöte och själv vill man bara sjunka ner i soffläge.
...eller när man inser att båten, transporten, motorcykeln och fan oh hans moster ännu inte är såld. Fast de borde varit det för minst tre månader sen. Minst. Men man, vi, jag, hinner, kan, orkar inte. Dygsntimmarna är för få, energin likaså.
...eller när man sätter sig och ska kolla igenom ekonomin och inser att den där räntehöjningen i kombination med minskade inkomster sammantaget har lett till ett gapande hål där en gång den feta bufferten låg. Hej sommar och sparsamhet, istället för hej sommar jag gör vad jag har lust med.
...och ångesten som följer när man tänker att man borde ha tänkt, planerat, funderat, kalkylerat, kollat, oh helst inte alls köpt en kåk med stora lån. Eller en hästtransport. Eller en båt. Eller en häst till.
...och megaångesten när man inser att man egentligen bara grottar ner sig i sina löjliga i-landsproblem som är rent fjuttiga jämfört med livsförhållandena i länder som, till exempel, Rumänien. Eller Indonesien. Ja, vilket av de 80% fattiga, hungriga, krigsdrabbade länder som helst på klotet som man har den outsägliga turen att inte vara född i.
I dessa dagar, i dessa sinnesstämningar (som ju kommer som brev på posten varje vår) så är en liten hundbensgnagande glädjefnattvarelse under köksbordet det absolut avgörande.
Kellie håller mig på mattan, i verkligheten och i glädjen. Man kan inte annat än skratta när hon rusar runt i 100km/tim i trädgården. Arton varv. Eller när hon krullar ihop sig av glädje när man kommer hem. Eller när hon skutteliskuttar över stok oh sten i skogen, med flaxande öron och tokroliga hopp. För att inte tala om hur hon förvandlar mig från surdöd morgonhäxa till leende arbetsredo lärare på endast en timmes tid mellan 07 och 08.
Hur gör folk utan djur???
Och nu är det definitivt dags att masa sig ut på en kvällspromenad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar