När jag var med Kellie i hästhagen igår, vilket ju var helt underbart trevligt, så hängde plötsligt synintrycken inte med i mina rörelser. Jag rörde på huvudet men det jag såg låg tre sekunder efter, eller nja, men det kändes så... Blev yr och illamående. Och tankarna kunde jag inte få ordning på. Så fort jag försökte planera för något, även de enklaste skitsakerna, såsom att duscha och hitta lite rena kläder, så slängde någon in grus i tankeprocessen. Tvärnit.
Igårkväll insåg jag, när mitt huvud vägrade hamna i ett fungerande "alert mode" inför nästa arbetsdag, att jag nog hade lite för många osorterade intryck i minnesbanken. Tog mig således en sjukdag idag. När man inser att man har en själ som sitter snett, att hjärnan har bestämt sig för att lägga sig platt och vägra fungera, då finns bara en sak att göra: ut i naturen.
Det var dagens Enda Att Göra. Vaknade med stressbröst imorse halv sju (brukar vakna då när jag ska jobba, och jag BORDE ju jobba, visst? Uj pliktkänslan - den kan klockan, den!), ett svidande tryck liksom. Men sträckte ner handen mot Kellie (som nu lärt sig gå uppför trappan och föredrar sällskap på natten framför ett privat men tomt kök) och andades. Vi gosade i en timme, både hon och jag i sömnig halvdvala. Tog sedan en oändligt långsam morgon. Kellie gick ut och kissade själv i trädgården. Bra hund, har redan fattat galoppen :).
Promenad nummer ett gick över fältet upp i bergknalleskogen.
Fågelkvitter, vårgrönska, vitsippor, mossiga stengärdsgårdar, bohuslänska berghällar, krokiga tallar, glädjefnatthund. Hon springer lös med flaxöron, bakom mig hela tiden. Är överlycklig. Jag med. Vi hittar de krångligaste vägarna, kors och tvärs. Regelbundet stannar vi, sätter oss ner, lägger oss ner, gosar, tittar upp mot träden. Hon läker mig, solen läker mig, våren läker mig och tiden står stilla. Jag gråter. Förundras över hur enkelt det är att ställa om, för den här lilla hunden. Det räcker med ett fält och en skog och några kramar. Hon snubblar och krockar med grenar, över stenar, men lär sig kvickt. Skuttskutt, nosnos. Hennes glädje smittar. Jag är glad och fortsätter vara det resten av dagen.
Promenad nummer två gick förbi hamnen, bort mot lilla stranden. Satt länge med ryggen mot solvarma hällen, tittade på båtarna, skriande tärnor, skvalpande vågorna. Kellie smakade på tång, badade tassarna, låg i skuggan bakom min rygg och borrade näsan ner i sanden. Tiden stod stilla och jag tänkte faktiskt ingenting. Det pågick troligen en "reboot the system"-åtgärd just då.
Väl hemma igen fick jag plötsligt lust att duscha, äntligen hurra! Kroppen blev alldeles lätt och huden andades igen. Kaffe i solträdgården efteråt byggde på den känslan lite till. Kellie bjöd först på springshow - hon försökte leka igång tant FräsochsurMaja. Sedan la hon och KatteLatteSvendenFete sig tillrätta precis intill mig. De har blivit kompisar nu. Mera gos! Då ringde Mirja från stallet - "kommer du?". Såklart!
Promenad nummer tre gick därför mot stallet, genom storträdskogen, förbi Falkeröds tjärn. Fågelsången redde ut trasslet i mina synapser, och den skira grönskan sopade bort gruset i planeringsvindlingarna. Vid stallet var det häst- och hundunderhållning. Kellie blev jätterädd när hästarna gnäggade i kör (den ena uppbunden i stallet, den andra i skogshagen), stack iväg som en rem genom hagen, ända bort till skogsbrynet. Tvärstannade där och såg frågande ut. Vi skrattade åt henne och ropade "kom!" och återgick till de sysslor vi höll på med. Kellie insåg sedan att om inte vi var rädda, så kanske hon inte heller behövde vara det... Hon satt lugnt bredvid mig i nyöppnade gräshagen medan båda ponnierna rusade omkring i lyckoskutt över att få äta massor med färskt gräs..
När jag gick hemåt sedan kände jag att själen faktiskt hade hamnat i sitt rätta läge igen. Jag kunde tänka igen, planera maten, morgondagen, veckan som kommer. Synintrycken fungerade som de skulle och yrseln var borta. Även trycket över bröstet.
Natur och djur - världens garanterat bästa anti-stressmedicin.
Tänk vilken dator vi har i huvudet. Det blev fullt i hårdisken och då funkar det inte längre. Gott att naturen o djuren har en sån healande effekt, och att du vet det. Många skulle nog få panik i tron att dom fått hjärnblöning eller nåt. Kram A-C. T.
SvaraRadera