Det är underbart att ha en liten långtbortifrånhund, som inte fattar något av något (förutom att gos, mat och trygghet är helschysst), för hon får mig att inte tappa fotfästet alldeles.
Skitdagarna är över. Specialfodret som jag köpte av Anna, vars vovve inte hann äta upp allt innan det var dags att dra vidare till hundhimlen, gjorde verkligen susen. Direkt en timme efter Kellie fick sina noga utmätta 45 ml specialknoppror, så hamnade en liten försiktigt fast klutt på gräsmattan. Och en till en timme senare. Maten skulle ges 6-7 ggr dagligen. Nu, tre dagar senare, funkar det med att ge tre gånger om dagen, och lilla numera fasta korven hamnar på gräsmattan utan större bekymmer. Länge leve specialkosten!
Just nu ligger Kellie bredvid mig på vardagsrumsmattan. Jag har förgäves försökt förmå henne hoppa upp i soffan, men hon tittar på mig som om jag pratar grekiska. Hon kan hoppa upp - har gjort det flera gånger, dock inte på inbjudan. Jag är djupt fascinerad av hennes läraktighet. Snabb är hon! Lystrade till sitt nya namn efter ett dygn. Efter 2 dygn förstod hon "kom", "ut", "in" och "duktig". Hon förstår "nej", "vänta", "spring". Men det intressanta är, att även om hon förstår, så GÖR hon inte på uppmaning. Än. Bara när hon är inställd på samarbete på hennes villkor. Vilket hon är när hon är okopplad, när hon känner sig fri att välja. Så fort det finns ett uns av krav backar hon. Till exempel vid tidsbrist - om jag måste iväg och hon ska med, i bilen till exempel. Då kommer hon INTE. Gömmer sig under bordet och slinker undan mina händer. Eller när jag vill sätta på henne halsband och koppel. Inte ens godaste knopprorna blidkar henne. Men utan press kommer hon, kelar hon, busar hon. I skog och mark kan hon vara lös, då är allt helt okomplicerat, hon blir en förlängd del av mig. Vi springer, leker, busar, jagar, kramas, rullar omkring. Och hon följer mig, kommer när jag ropar, stannar när jag säger så. Extremt lyhörd. Men så säger klockan "dags att knalla hem" och vips är hon ett kvicksilver som slinker mig ur händerna. Hon läser mig som en öppen bok. Och jag förundras. Hur ska vi kunna hitta den där lyhördheten i alla lägen? Vad kommer hon lära mig? Att vara i total mindfullness ständigt? Ja tack :)!!
Dygnen präglas av Kellie. På kvällarna bär jag upp henne i sovrummet. Då är hon pigg och vill leka. Jag förmedlar sömnighet och blir fåordig. Hon har hoppat upp i sängen flera gånger - jag knuffar ner och säger nej. Efter två tre försök ger hon sig, rullar ihop sig i korgen och suckar. Somnar. På morgon får hon däremot komma upp för en omgång gos - då måste jag lyfta henne. Vi somnar om båda en stund. Sen ska damen bäras nerför trappan, för trappan är läskig och jättehal. Frukostknoppror glufs och tre-katt-kören runt tassarna, rätt mysigt ändå. Sen ut i trädgården. Hon vill absolut inte få halsband och koppel och gå ut genom hallen för en promenad. Nejnej. Ut genom altandörren och springa ut i gräset helt fritt, det är grejen. (jag förstår henne faktiskt). Sen, beroende på hur död jag känner mig, går vi ändå en sväng runt kvarteret. Mest för att lära henne rutinen. För inte kissas eller bajsas det då. Alldeles för många spännande saker överallt.
Jag far till jobbet och flänger där några timmar och sen flänger jag hem över lunchen. Landa hos Kellie. Gosa, äta, springa i trädgården (jeeez vad den jycken kan racea...) och leka under köksbordet. Innan jag åker tillbaka till jobbet sprider jag ut knoppror i hela köket, så hon får leta lite medan jag sticker iväg. Oftast kommer Mirja då snart hem från skolan. Lukas är också hemma en hel del. Ändå vill jag hem fortfort. Umgås. Bonda. Prägla. Binda gosband.
Nyss var vi ute på en fredagspromenad. Det blåser satan ute, men är vidunderligt vårvackert. Vi gick förbi hamnen bort till lilla stranden bakom reningsverket. Vågorna skvalpade in. Skitspännande tyckte Kellie, som studsade runt som en gummiboll i strandkanten. Hon verkar älska vatten. Ska bli intressant att se om hon kommer vilja simma i sommar sen! På hemvägen rullade en tomburk omkring över asfalten - hu! Nyfiken först, men skitskraj sen, när burken vände tvärt och rullade efter henne i vinden.Vi fångade den skramlande tingesten och bar med den hem. Efter en stund var den inte farlig längre.
Det är fascinerande att se hennes reaktioner på allt nytt. En unghund som inte varit med om något i min värld - fastän hon varit med om så mycket som jag inte vet något om. Varför är hon rädd för män? Varför vågar hon inte bajsa utanför trädgårdsgrinden? Varför lyfter hon runt tygsycken? Livet i hundhägnet i Medginia har präglat hennes uppväxt, format hennes beteende. Nu är det nya tider. Vi måste hitta en gemensam stig att vandra på. Lära oss varandras signaler. Det är en oändlig ynnest. Det är en underbar upptäcktsfärd :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar