Igen. Våren.

Vår. Igen. Ja, alltså för 45e gången. Och de senaste minst 20-25 gångerna har det varit samma rastlöshet. Samma paralyserande trötthet. Samma nerv. Våren är min västa tid. Värst och bäst.

Älskar livet som mest. Trött som värst. Kan bara låta det ske, låta livskrafterna rusa genom själen, genom kroppen, låta den släpa sig med mig, fram över stock och sten, genom vardag och klocktimmar. Bli dödstrött, av endast och alena just den där krävande kraftkänslan. Livskraften.

Vet fortfarande inte riktigt var jag ska göra av den. Men mår inte dåligt över det. Får inte dåligt samvete. Längre. Njuter hellre...
Naturen är min räddningsplattform. Mitt växthus. Varje litet blad, frö, spirande tuva. Varje kvillrande fågel, doftande regnsky. Jag vibrerar, hänförs. En stund om dagen där räcker. Klarar allt sen. Jäkt, tjafs, osäkerhet, motgångar. Trots att jag sover som en överarbetad skogshuggare, 9-10 timmar varje natt, och är trött ändå. Våren. Den svenska våren, lika häpet överväldigande varje år.

Länge leve livet. Länge leve våren. Och min oändliga lycka - att jag får uppleva det.