Kom hem från jobbet vid fem. Kellie hade haft sällskap med flera familjemedlemmar men blev ändå extra glad att se mig. Vi kramades i soffan en stund och gav oss sen ut på promenad. Sedan två dygn följer hon glatt med till hallen för att ta på kopplet. Hon har tydligen fattat att promenad är kul. Så vi gick, glada i hågen. Bort till stranden, leka, busa, rusa. Glad och följsam Kellie. På tillbakavägen kom jag på att smöret var slut. Icaparkeringen ekade tom. Skulle jag testa? Jag band Kellie bakom en utbyggnad. Helt lugnt ställe. Inga som passerar där. Inte en kotte som syntes. Jag sa duktig Kellie, vänta. Smög runt hörnet och smygtittade. Återvände, berömde. En gång till. Och en gång till. Hon såg helt lugn ut. Sen en tjurrusning in i affären. Liten affär, ska sägas. Smör, mjölk. Hundgodis. Snabbt ut.
Borta. Bara ett avgnagt koppel kvar.
Har hunden rakblad till tänder??
Ropade högt. Visslade. Började gå hemåt ( hon borde kunna hitta hem, kända kvarter nu, bara 200 meter hem).
Ringde hem till Mirja, kanske hon kommit hem, inget svar.
Ropade, visslade, igen. Ropade. Och så vips, kom hon, liten och ålande, fram från under en buske vid villan på andra sidan. Hon hade gömt sig där. Och kom när jag ropade :):)!! Tydligen litar hon på mig, nu så här efter två veckor hos oss.
Glad Kellie, glad matte. Kramkalas på asfalten.
Dum matte.
Jösses.
Kommer träna det där med att vänta medan matte handlar med familjemedlems hjälp i fortsättningen.
Och inse att total trygghet inte byggs på bara två veckors tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar