Hopp

Här kommer då äntligen en ganska rättvis bild av vilken typ hon är, vårt nyförvärv.... Hon heter Pretty Woman, kallad Julia, och nästan alla bilder hittills visar en flängig slängig varelse med hovar överallt och tungan hängandes utanför. Men hon är förstås underbar för det. På film har hon också fastnat men då hoppar hon två hinder på en gång och framstår som en aningens hjärndöd, eller åtminstone totalt respektlös gnäggtok....




Nåväl, hursomhaver är både jag och Mirja rätt fjolligt glada, vi kollar tävlingssäsongen och sadlar om vartannat. Var på Buars ryttarbod idag och lånade någar exemplar som vi riggade äkta plastsopsflyttsäckar åt, nästan som en riktig häst. Nästan. Nja. Försökte också lägga sadlarna på våra egna ryggar, det var intressant, man kände direkt hur de tryckte olika mot ryggmusklerna.



Egentligen borde jag vara en klok kvinna nu och putsa och feja lite till, eller skriva listor, eller planera veckans outfit (innan plaggen sugs ner i den svarta flytthålstratten).
Men, se det struntar jag i. Känner mig bångstyrig, sur, äcklig, barnslig, fet, hungrig, långsam, och totally fed up med allt vad effektivitet heter. Det finns en gräns för hur übereffektiv man kan vara utan att drabbas av krackelerande skrumphjärna. Den gränsen manifesterade sig på jobbet idag när jag var på väg mot att sätta mig ner och göra tusen administrativa sysslor, men fastnade på väg från toaletten vid TVn i lärarrummet, där Stig kopierade en dokumentär om en pojke med ALD. Den var så gripande att jag bara hamnade där på en stol. Tittade och grät. Trebarnsmamman som kämpade tillsammans med en hel stab av assistenter, för att ge sonen några värdiga och glada år innan sjukdomen slutligen tog hans liv.

Allt är relativt. Jorden gick inte under, inte skolan heller, sysslorna väntar tåligt på mig,och jag fick en oplanerad fortbildning i människans möjligheter.

Imorgon ska jag vara effektiv igen. Nu går jag och svullar i mig en matsked Nussi direkt ur enkiloshinken :)

Natti!