Sensallad

Ätit en sallad. Det blev sent. Idag igen. Allt är sent. Eller för sent. Alva fyller år och hon blev grattad av oss först nu klockan tio på kvällen. Med ett ynka telefonsamtal och inte med ett gosigt paket i brevlådan.
Jag förstår inte alls varför det är så här. Varför hinner jag inte?
Varför är timmarna så korta eller varför är jag så långsam eller varför måste jag hinna så mycket?
Deadline. Fy ett sådant vedervärdigt ord.
Särskilt i pluralis.
Mamma är bortrest. Igen. Mammas papegoja får klara sig utan mitt sällskap idag.
Natti.

Kvinna. Jag. Vi?

De senaste veckorna har varit tunga. Låga, klistriga, dystertänkande och kraschlandande. Varje höst, varje år kommer det. Tvivel, ångest och rädsla. Otillräcklighet och oförmåga. Jag vet det, jag vet det. Ändå är det lika jäveljobbigt varje gång. Varför hösten? Varför flera veckor? Räcker det inte med ständig PMS, empatisk överkänslighet som slår över i avskärmning och allmän velighet och känslan av att alltid vara för lättpåverkad?

Och så gör jag det igen - försöker skylla ifrån mig på omständigheter. Som genom alla år. Det är stressen, det är flytten, det är mycket nu. Det är gröt-i-hjärnan-amningen, det är relationen eller avsaknaden av den. Det är dåliga ekonomin. Det är mamma! Som är helt tokig! Pappa! Som är så j-a enveten! Det är barnen som kom för tätt eller för sällan, eller kom hem för sent. För att de säkert har bokstavskombinationer hela högen. Eller borde haft! Det kan alltid vara hans barn också. Eller dom jag miste, och dom jag aborterade. Det är ansvaret som är för stort och ansvaret jag inte fick och ansvaret jag tar som ingen ger mig kred för. Och det är insikten om allt jag borde gjort men aldrig gjorde. Allt jag gör som jag borde låtit bli!

Ridå.

Blir det då.

Sen vaknar jag till liv igen. Det är över, tills vidare, tills nästa svacka. Jag andas på nytt, skrattar på nytt och hugger tag i livet igen.

Jag älskar verkligen att bli äldre (men jag hatar det också - fy för att känna kroppen sladdra till sig och bli långsam i skallen...min fåfänga lider stora kval) för jag lär känna mig. Jag vet numera vem jag är, vilka sidor som visar sig, vad de betyder och ger. Vad jag förmår och bör undvika. Att svackorna kommer och går.

Herpesblåsor på läppen, tonåringar på dass när man vill vara ifred. Varför samlas vi alltid på toa???

Detta är nämligen fördelarna med att leva i egoismens och narcissismens tidevarv. Man blir expert på att vara sitt jag - med tiden. Man uppmanas ju dagligen av sin omvärld genom medier och trender att stå upp för sig själv, satsa på sig själv, ta ansvar för sig själv. Om man inte mår bra själv kan man inte vara bra för någon annan! Hör man. Man går in för det. Läser självhjälpsböcker, går i terapi, lyssnar på kroppen och tar för sig. För man är värd det! Tar sig själv på allvar (för stort?) unnar sig själv (för mycket?) och lyssnar inåt (...men när det ekar tomt då?).

Sen när svackorna kommer är man skamsen, uppgiven. Fan också, misslyckad igen. Och jag som satsar så på mig själv..... Varför kan jag inte vara lyckad??

Jag satt på bussen och log imorse. Plötsligt bara älskade jag livet, människornas ofullkomlighet och mig själv. Ja men herregud, här går vi och grottar in oss i oss själva, och visserligen blir vi experter på oss själva, men bara för att i slutändan förstå att vi inte är någonting utan varandra. Blickar, ord, minnen, drömmar - allt innefattar andra människors gillanden eller reaktioner. Vi uppstår i varandras ögon. Jag är ingenting utan andras välvilliga blick. Andra är beroende av hur jag bemöter dem. Med misstro eller tillförsikt.

Mormor hade rätt. Vi måste älska varandra. Alla! Nu! Annars är vi förlorade.

Vi knasar oss. Tillsamans. Man kan inte knasa sig ensam med samma behållning. Alls.

Tänk om ordet "jag" försvann? Om vi bara kunde säga "vi"? Vad skulle hända då?

Skynda!!!!

Lukas och Lova speglar sig. Hillevimamman säkrar upplevelsen för Lovaly.

Härligt förlorad

Realitylinsen har ändrat skärpeinställning. Så här års brukar jag uppleva mig vara i fållan, trygg, lite lagom halvdeppig beroende på minskat dagsljus, men ändå ganska tillfreds. BH och sminkansikte. Knatar på i harnesken. Nu skevar något. Allt är sig likt men min uppfattning är ny.

Fläckvis vispar jag inte runt mer. Jag fäktar inte. Fläcken breder ut sig. Jag städar inte den här helgen heller, skrev jag på Facebook. Omsorgsfullt föser jag bort smulorna och hundhåren från soffbordet, innan jag lägger min macka och morgontidningen där. Försjunker en stund mentalt i soffans smutsgråblåpälsinklädda yta. Egentligen vill jag ha en annan soffa. Men jag ids inte anstränga mig. Dessutom sitter man bra i de här. Och det gör inte så mycket om någon spiller.

Kroniskt gäspig är jag. Och okej, då är jag väl det. Hallå det är november. För vems skull måste jag upprätthålla sommarens fräscha glans, pigga framtoning? Det tar faktiskt energi att arbeta heltid i mörker och stundom regnrusk. Jag har inte tid och inte lust att flänga runt och raka benen eller vara social och passande. Mjukisbyxor och pulverkaffe bland dammtussarna är helt okej. Försjunka i det tända ljusets låga och drömma högt en stund. Vill jag. Läsa en dikt. Tänka inget.

Också helt okej att rida i samma mjukisbyxor och skinnjacka i ridhuset idag. Såg troligen ganska sunkigt ut, men det var ju inte planerat direkt. Mirja ville ha med sig båda ögonstenar till ridhuset idag, så man passade väl på att känna lite på ridlivet. Det kändes bra, att lunka fram lite medan dottern tränade galoppombyten och finslipade detaljer.

Satt sen på Tjurepannan och var tyst och stirrade idag också. Mirja var med, hon gjorde samma. Extra mycket grädde i chokladtermosen. Flams och trams i solnedgången och mina stelfrusna läppar som snubblade fel och sa fittgroda istället för titta här och fasiken. Dumma skor och vingliga ben och smärtsamt vacker solnedgångsröd granithäll. Tidlöst evigt vågskvalp och vi är små flugskitar på jordeskorpan.

Det ligger en oändlig tillfredställelse i det operfekta. Det halvfula, halvfärdiga. Jag har chokladfläckar på byxbenen och inte förberett morgondagen. Korrekturläser inte den här texten och låter tankefragmenten flyta loss. Min tavla lever.

Tiden står still

"Jag har provgått vägen, det går fint att ta sig in", sa min pappa i telefon igåreftermiddag när han ringde för att förvissa sig om att vi verkligen kom, att det inte hade kommit något i vägen. Pappas väg är 100 meter gräs, gammalt tegelkross och lera. Åkern intill ligger ca 3 dm högre, och varje år hamnar ett nytt fint leråkerslager på pappas väg, som inte är pappas väg utan markägarens, pappa har bara cervitut. I alla år sedan 1979 har pappa gått med spade och skottkärra och grävt små avrinningsdiken och fyllt igen hål med trasiga tegelpannor. I alla år behöver släkt och vänner få en farbarhetsrapport innan man kör in på hans väg; många är de stackare som fastnat i leriga djupslukarhål.

Vi blev bjudna på trerätters - först en utsökt klar kycklingsoppa, som faktiskt smakade barndom för min del, exakt likadant som den min farmor serverade ur konservburken Knorr Kippesoep. Sedan panerad stekt torskfilé med finriven morot på salladsbädd och hemrörd cremefraicheörtsås och fina färskpotatisar från trädgårdslandet (sen säsong...). Efterrätten var en enkel men utsökt gammaldags gräddvaniljglass överöst med hett kaffe. Vin och vatten till. Det smakade gudomligt.

Och vår lilla hund Cesar satt under bordet och lekte stenstodshund, för att inte skrämma pappas nya kattungar som aldrig sett en hund förut. Cesar är klok och en mästare på kattspråket - han vet precis hur han ska bete sig så att katterna vågar sig fram utan att han riskerar få ett öga urrivet...

Varje gång jag är hos pappa så känns det som om tiden stått stilla. Jag blir åter den där lilla långbenta tolvåringen som otåligt satt fast på landsbygden, stirrandes ut genom köksfönstret på allt det lockande okända som troligen fanns någonstans där bakom bergsknallen. Fönstret är likadant, alla små detaljer i köket med, från minsta flugbajs till kokböckerna i hyllan. Möjligen har de senare gulnat något. Apelsinpressen härstammar från en billighetsaffär i Holland, troligen inköpt någon gång på mitten av sjuttiotalet. Den fungerar ännu, trots att den tagit en luftfärd i riktning mot min mammas huvud, men landat halvvägs på golvet vid ett av de mer ilskna tillfällen mina föräldrar genomlevde under åttiotalet.

Så där satt vi i pappas kök, njöt av tystnaden och alla spinnande små katter som försökte sno godbitar under händerna på oss. För ett halvår sen hade jag nytt hopp på en rimlig storlek på pappas kattfamilj, men sedan en av honorna lyckats föda en ny kull i smyg i lagården, har flocken av gullegrisar vuxit igen, till nånstans mellan 5 och 10 stycken, beroende på dagsform och hunger.

Det är ändå skönt att den där kattfamiljen finns. Hans mänskliga familj ser han alltför sällan. Vilket ju mest beror på att han envetet vägrar flytta till mer bebodda eller farbara trakter....

Och avslutningsvis presenterar jag Rasmus. Eller Amanda. Det beror på vilket kön det är på gojan, som flyttade in till min mammas rökiga rum förre veckan på Rasmus/Amandadagen, men det kanske vi aldrig får reda på.

Gojan visslar, gnisslar, hamrar, knarrar, säger jacko och miau. Jag hoppas den gillar rök och messiasmusik.

Symboliskt värre

Hittade det här lövet på backen nyss. Jag var ute utan att vilja eller orka, och det bara låg där. Inget annat löv såg ut så där. Så där taggigt, nysläppt, bortglömt och skört.

Dagen är ras. Ont i allt, och jag som skulle skriva, promenera, pyssla hästar, städa, planera. Ligger och fryser och gnäller istället. Trots tabletterna. Ryggen brinner och till och med sittknölarna värker.
Verkligen helt jättegnällig.
Jag hatar det här tillståndet.

Nu åker vi till min pappa och äter mat. Där ska jag gnälla lite till. Skitliv. Kanske ska passa på och skylla på något, någon.
Nåns fel måste det ju vara?

min mamma

min mamma kom förbi förut. min mamma kom in utan att vänta på att vi ropar "kom in!", efter att först artigt ha tryckt på ringklockan, och hon kom som vanligt i sina rosa foppatofflor och med sin fuskpälsleopardsvartvitmönstrade noppiga kappa med den svarta velourmysdressen därunder. hon bar en ytterst trasig och smutsig plastkasse i sin hand, fylld med tomma pantburkar som hon hittat i skogsdungen hon passerar. det ligger pengar i skogen!, sa vi.

min mamma talar med med sin basröst, med eftertryck på varje stavelse, och skulle hon uttala ordet stavelse, skulle hon säga "stafelse". hon säger nämligen så. hon säger "ehuru", "förvisso" och "trefligt". det sista säger hon så frekvent att jag obemärkt har börjat ta efter henne. till min gränslösa irritation.
min mamma låter bli att röka under timmen hon är hos oss, men greppar osthyveln och skär ostskivor från eftermiddagsfikabordets ost med en i mina ögon ettrig äganderätt. när popcornen ställs fram hugger hon in, redan före skålen nått bordsskivan. jag förstår av hennes kroppsspråk att hon troligen skulle uppskatta att bli bjuden på middag, men som vanligt när jag känner vad min mamma skulle vilja, önska, försöka vilja få, så vill jag inte alls. tillmötesgå henne.

hon talar om besöken hon gjort, kommer göra, om upplevelser hon haft under veckan, och om de som står på tur. det är mycket nu! ojojojoj. det är stockholm och oslo, och papegoja och älskaren, och det är vila på söndagen, kyrkan och kvinnojouren och strukturen på övriga dagar. jag försöker lojt hitta en vinkling på samtalet som får mig att bli lite mer engagerad, lite mer intresserad, lite mer uppmärksam. på henne. men jag kan inte få henne att bli detsamma mot mig.även om jag vet att hon älskar mig.
när gav jag upp? när slutade jag prata om mig?

ibland ibland går det, när vi har oceaner av ensam tid, och kanske en flaska vin att dela på. då! min mamma är min bästa praterska, min bästa lyssnerska, min bästa känner mig längst påhejerska. då finns hon för mig och jag för henne.
och hennes vardagsdrama sjunker undan, krymper och behöver inte längre uttalas i versaler. och jag finns för henne.

min mamma har en torkad platt groda under skivspelaren. och utbredda vingar från hittade döda fåglar på väggen. hon har sjutusen plastkassar under diskbänken, och halvätna torkade limpor på bänken. min mammas vardagsrumsgolv är täckt av böcker, tidningar och cigarettaska. hon kan Aniara utantill, och är den mest fläckvist belästa person jag känner. min mamma ska hjälpa min dotter inför religionsprovet på tisdag, för hon kan allt om kristendomens historia. hon ska ha en utställning i Grebbestads kyrka under allhelgonahelgen och den ska handla om sorg. min mamma sörjer sin bästa vän, och då kan hon inte säga att allt är såååå trefligt, utan då gråter hon hemma, och skriker, och sover dygn i sträck och sen vaknar hon klockan 4. sen är hon på vift ett dygn igen. eller planerar nästa pilgrimsvandring. eller spikar upp en ny himmelsblå satinhimmel över sängen. för nån gång ska det väl ändå funka, utan att det rasar ner.

jag älskar min mamma.

spånigt

efter att ha nästan råkat i tvärstopp i det undermedvetnas grusbeströdda halkbana, så finner jag mig nu plötsligt i acceleration igen. det var helgen i Köpenhamn som gjorde det. jag kan bara meddela läsarna som inte begriper vad jag svamlar om, att en ensam helg med en kär vän, och utöver detta 12 timmar i buss med endast musik i lurarna som underhållning, är en så kallad lisa för själen. mina tankar fick tillfälle att sväva fritt, och mina sorger fick breda ut sig för att sedan upplösas likt morgondimman i solgass. helt outstanding underbart.

så nu rasslar det i planeringskalendern, i tankesmedjan och till och med i partyhungraren. och tja, vi får väl se hur länge denna nya energi behagar vara.

min holländska väninna i danska huvudstaden fick mig att njuta mitt fadersmål, jag tror att de danska ord som nådde mina öron begränsades till knappt 20. det var holländskan som bubblade fram ur våra strupar, som en vårflod fylld av liv och glädje. vi talade om allt och inget hela helgen, men mest såklart om varför livet är outgrundligt, struntade i Kulturnatten och krogarna, till och med i pölsan och Ströget. soffan i lägenheten vävde den hängmatta där våra själar kunde vila, mötas och återfödas.

väl hemkommen hängde regnet i luften och min hönsvinge växte till sig och nådde ända bort till de stackars små hästarna som står ute dag och natt på Greby. Julias mugg är på återmarsch för en ny invasion, och nu får det vara bra med fuktiga utenätter. således inhandlades det 4 balar spån á 89 riksdaler stycket, vilket jag menar är ett rövarpris utan dess like. nästa gång blir det att skicka en hälft att hämta spån på sågverket i Rabbalshede, där de har vett att anpassa pris efter produkt. nackdelen är väl då, att de stänger redan kl 16, vilket kan driva upp kubikmeterpriset till än högre höjder om man räknar in förlorad arbetstid.... (vilket alltså är anledningen att jag ämnar övertala hälften, som styr mera över sin egen arbetstid än jag, en stackars kommunlöneslav...)

nåväl, nu står med torrt spån upp till fotknölarna, mumsar på hö och lyssnar på hönornas flax i rummet intill.. jag tror de trivs och imorgon ska jag få släppa ut dem i hagen igen. det känns faktiskt riktigt mysigt :)

nu tjatar en viss dotter på mig(?)om att hjälpa med läxan. bäst att passa på då...

hej!

Rullar fram

På väg jag är... Det är skönt. På väg betyder allt och inget på en gång. Lurar i öronen och mörka skånska landskap som glider utanför bussrutan. Ska tillbringa helgen hos en kompis i Köpenhamn. Renfana är i marsvinshimlen, jag fick hjälpa honom iväg natten till onsdag. Trots alla grubblerier innan var de inget svårt beslut att ta när stunden var inne. Jag grät hejdlöst en halvtimme och låter nu tomheten efter honom fungera som sorgetratt för allt annat svårt som livet för med sig.
Hösten är ohjälpligt här.
Katterna vill bara äta och päsa. Jag med.

Sjuk liten Renfana!

Han sitter och är alldeles tyst i sin lilla låda i buren. Han har levt i ganska många marsvinsår, är nog rätt gammal rent av. Han äter inte, dricker inte, knorrar inte, men kvider ibland. Nafsar håglöst på ett strå, kliar sig lite. Sitter tyst igen. Så har det varit nu i tre dygn, och jag slits mellan iskall avlivningsrationalitet och småbarnets romantiska kärlekstvång. Vill vyssja, vagga, hela, mata, fråga experter, undersöka, studera, vänta, hoppas och be. Samtidigt så surfar jag efter avlivningsidéer, frågar vänner och bekanta - hur dödar man ett marsvin på det mest humana sätt?

Att äga ett djur, att ta makten över ett litet djurs liv, innebär också att ha makten över dess död. Jag kan välja att vrida plånboken ut och in och fara till smådjursveterinären med detta åldersstigna svin. Men han är ett djur av 7 i vår familj, och plånboken är tunn. Så jag sneglar på tegelstenen och försöker på ett rent rationalistiskt matematiskt sätt beräkna sannolikheten för att nacken verkligen ska brytas -knips- när min arm i sista mikrosekund troligen kommer att tveka så att slaget inte blir lika exakt och hårt som planen kräver. Funderar över Hitlerregimens "den slutgiltiga lösningen", som från början i Polen innebar en resa instängd i lastrummet på en lastbil där avgaserna leddes in till de efterblivna försökskaninerna. Effektivt. Men smärtfritt? Kan Renfana slippa lida om man sätter honom i en låda, i en påse, där bilens avgaser åker in? Eller ska man hellre dränka honom?

Som nämnts ovan, är jag, han, vi inne på tredje dygnet. Han kanske lider. Marsvin sägs vara tysta när de lider, för att inga rovdjur ska kunna upptäcka dem. Han är tyst. Jag vankar runt hans bur, tvångsvattnar honom, klämmer hans mage, klappar och pussar. Ett mirakel kan ske. Jag vill helheala detta gamla lilla djur, som varit familjens dåliga samvete de senaste tre åren. Vill gottgöra allt. Eller så vill jag vara läkare, veterinär, jägare. Ha en bössa i hallen, ett scoutknep i bagaget, och avliva honom professionellt, snabbt och kärleksfullt.

Vill inte vara i detta mellanläge, detta tvekande, velande, svetthandsgnidande undglidande beteende. Vill ha kontroll, veta och handla. Men velig är just det jag är. Svag, när hjärtat är inblandat. Svag och tvekande. Helt genomsnittligsmänsklig.

Vårt lilla knorresvin..... Snart i marsvinshimlen.

hej bloggen

det var en fin sommar vi hade du och jag, bloggen. så länge sen det känns. sommar. du följde mig varje dag, fanns med mig hela tiden, fyllde mina tankar med idéer, mitt hjärta med lust, mina fingrar med skutt.
nu är det andra bullar. sidfliken som du ligger och stirrar på mig från ger mig eksem i ögonen. tror det är skammens tårar som bränner bakom locken. eller stressens.
jag längtar faktiskt efter dig. tankarna snurrar in sig i en trasslig knut när jag inte får skriva somriga skrattiga skuttande betraktelser. när jag inte hittar eftertankens fluffiga vila.

nu är det hösttröstlöst grått. vardagarna har svept sig som tunga gråa filtar över månaderna, det sipprar varken ljus eller luft. arbetar i princip från bitti till jämnt. vargnattsnätter med. på kvällen låter det blappblappblappblrrrpt i mitt huvud.

skfrrrt. puffffff.....

nu grusar sig ögonens hopp. själen flyter ut i sin dimma.
en annan tid kanske.

fraggelment

snurrar i snabbare takter i varmare trakter full av kallare kanter, det faller bitar på plats i en förvånande hast medan tankarna krafsar i en förtvivlande gest, mest, flest, hets och stress.


vill vara stadig och glad, någon att ha, fullt kapabel och bra, men hinner inte idag, måste dra, snart, kastar mig utför stupet, klart, hinna skratta och skutta, fatta mer, vill ha fler, kan inte mer, kommer igen, klockan fem och klockan sex och klockan sju, och snurrar igen i mitt hem runt allt som är kärt, värt, svischar runt, det är sunt, jag når fram, i min famn vilar katten så fet i en kvart tills ett skrik skrämmer skuttar bort från mitt fort.





villervalla, hoppa falla, leka rusa runt, snacka strunt
meningsfulla, överfulla almanackan, stackarn har ej vett
etiketten skaver, solen matar ut sitt fulla stöd, är som död, som en kork i sjö
bubblar i halsen, svider i nacken, detta är tacken

det man ber om ska man få
och det går, och jag står, och växer så det knakar, stakar, fumlar och står på
en blommigare dag får man leta, streta, det kunde man ju inte veta






på andra sidan gläntar allt, ibland kallt, vaknar sjufallt, fult, fullt med nya klara tankar
gamla minnen byter färg, sprakar i märg, skjuter och fyller, spretar i myller
granskar min sanning och samlar på nya
snurrsnurrar sig runt, runt, runt

oj

nytt