Han sitter och är alldeles tyst i sin lilla låda i buren. Han har levt i ganska många marsvinsår, är nog rätt gammal rent av. Han äter inte, dricker inte, knorrar inte, men kvider ibland. Nafsar håglöst på ett strå, kliar sig lite. Sitter tyst igen. Så har det varit nu i tre dygn, och jag slits mellan iskall avlivningsrationalitet och småbarnets romantiska kärlekstvång. Vill vyssja, vagga, hela, mata, fråga experter, undersöka, studera, vänta, hoppas och be. Samtidigt så surfar jag efter avlivningsidéer, frågar vänner och bekanta - hur dödar man ett marsvin på det mest humana sätt?
Att äga ett djur, att ta makten över ett litet djurs liv, innebär också att ha makten över dess död. Jag kan välja att vrida plånboken ut och in och fara till smådjursveterinären med detta åldersstigna svin. Men han är ett djur av 7 i vår familj, och plånboken är tunn. Så jag sneglar på tegelstenen och försöker på ett rent rationalistiskt matematiskt sätt beräkna sannolikheten för att nacken verkligen ska brytas -knips- när min arm i sista mikrosekund troligen kommer att tveka så att slaget inte blir lika exakt och hårt som planen kräver. Funderar över Hitlerregimens "den slutgiltiga lösningen", som från början i Polen innebar en resa instängd i lastrummet på en lastbil där avgaserna leddes in till de efterblivna försökskaninerna. Effektivt. Men smärtfritt? Kan Renfana slippa lida om man sätter honom i en låda, i en påse, där bilens avgaser åker in? Eller ska man hellre dränka honom?
Som nämnts ovan, är jag, han, vi inne på tredje dygnet. Han kanske lider. Marsvin sägs vara tysta när de lider, för att inga rovdjur ska kunna upptäcka dem. Han är tyst. Jag vankar runt hans bur, tvångsvattnar honom, klämmer hans mage, klappar och pussar. Ett mirakel kan ske. Jag vill helheala detta gamla lilla djur, som varit familjens dåliga samvete de senaste tre åren. Vill gottgöra allt. Eller så vill jag vara läkare, veterinär, jägare. Ha en bössa i hallen, ett scoutknep i bagaget, och avliva honom professionellt, snabbt och kärleksfullt.
Vill inte vara i detta mellanläge, detta tvekande, velande, svetthandsgnidande undglidande beteende. Vill ha kontroll, veta och handla. Men velig är just det jag är. Svag, när hjärtat är inblandat. Svag och tvekande. Helt genomsnittligsmänsklig.
Vårt lilla knorresvin..... Snart i marsvinshimlen.
O - känner igen känslan från små kycklingar.
SvaraRaderaOm du bestämmer dig för avlivning: Tung sten som släpps uppifrån fungerar bäst för mig. Dränka är hemskt, gör inte det, de rör sig under vattnet och man ser hur de kippar efter luft, usch, gräsligt. Gråter ännu inombords.