Sjögräsläxa

Kellie lär sig nytt hela tiden
På Tjurepannan en sväng idag. Hopp och skutt. Upp och ner mellan alla skojiga granitknölar. Och lära sig att det som ser ut som än gräsmatta mellan två granitkullar inte nödvändigtvis är en gräsmatta. Utan en djup vattensamling.
Hennes min var obetalbart rolig. Chockad. Inte rädd. Totalt paff.
Men hon hämtade sig snart. Efter en skakning och en tjurrusning var det lika tokroligt igen.

Taggar för den 30e: RAPSYMPHONIC

Lite pirr i magen ändå. Jag har nog inte riktigt fattat det här. Inte fattat digniteten, eller det hejdlöst, ja hutlöst coola i att det faktiskt blir av! Det kanske blir så när ens barn växer upp och flyger ut, flyttar till Den Stora Staden och plötsligt en dag INTE ringer hem var och varannan timme med någon Ytterst Viktig Fråga. Som måste få svar NU. (det har ofta handlat om pengar...)

Nuförtiden ringer vi lite så där sporadiskt. Hej lever du? Mår du? Längtar dig! Älskar dig! Oftast blir det snabba samtal. Hinner inte snacka nu. Mycket nu.Vi hörs en annan dag.

Den där idén han hade om ett samarbeta med Stockholms filharmoniska orkester lät så himla bra, så himla kul, så himla rätt. Men det var ju länge sen, år sen, och jag vet ju hur det är med idéer. De flesta brukar.... fortsätta vara just idéer. Särskilt (tänker lantismorsan) när idén i fråga ska slåss med alla andra miljoner bra idéer i Den Flashigt Mediala Stockholmsdjungeln.

Men nu blir idén verklighet. Den 30e augusti klockan 19 - 20 spelar Rikard och Stockholms filharmoniker tillsammans på Fryshusarenan. Ett "möte mellan klassiskt och hiphop" står det på konserthusets sida. Gratis inträde - har ni vägen förbi så kom och lyssna :)

Herregud så häftigt. Jag är så himla imponerad!

Ska bli löjligt spännande att åka dit och uppleva det hela.....

Walk for the strays Grebbestad

Det regnade inte, det kom sju vuxna, tre barn och sex hundar. Vi fick ihop 400 kr. I Grebbestad. Inte så mycket, men ändå. Mer än väntat hur som helst, eftersom man bara skulle betala 20 kr :)

På 69 orter i Sverige anordnades denna lilla promenad av föreningen Dogrescue till förmån för herrelösa hundar i Rumänien. Uppe i Rättvik sitter ordförande och räknar febrilt. Hittills har hon hunnit med dryga 44 orter och summan uppgår till 28000 nånting redan... Pengarna går oavkortat till den rullande veterinärstationen. Som tydligen kan rulla ett bra tag till, vilket innebär mångmånga fler kastrerade hundar och därmed färrae sjuka, hungriga och döende hundar på gatorna...

Det blir lite slantar och lite feelgood av en helt vanlig ovanlig promenad....

Dags igen för lite sensommargnäll

Klagolåt. En gammal goding i repris.

Här:

inte kul att Falk har åkt för det blir så jävla tomt efter honom som fyller vardagen med vardaglig vettighet i sin simplaste form

inte kul att tvinga in sin obändigt skuttiga grubblarsjäl i en fyrkantig arbetslåda 8 timmar per dag

inte kul att familjen är på väg att falla isär, förvisso både naturligt och sjävförvållat, men det är jävligt obekvämt ändå

inte kul att hantera den eviga ekonomiska omöjlighetsekvationen

inte kul att det gröna börjar blekna, gulna, vissna

inte kul att mörka kvällarna har börjat cementera sin tyranni till standardläge

det mörknar ju redan vid halv tio. usch.

värsta årstiden.

usch.

Walk for the strays 18 aug 2012

Ok då. Jag gör det. Jag hade faktiskt inget vettigt för mig ändå. Fast jag trodde det ett tag.

Vad svamlar jag om? Jo, föreningen Dogrescue som sett till att jag fastnade för Kellies ögon är fullständigt överfrenetiska vad gäller att få folk att engagera sig. De har nu initierat ett "Walk for the strays" vars huvudsyfte är att skramla in pengar till verksamheten samt få upp folks ögon för situationen för Rumäniens djur. Och de fick mig ju att upptäcka Kellie, de fick mig att gilla deras upplägg, och nu får de mig att skramla ihop ett förhoppningsvis redigt gäng folk till en välgörenhetspromenad.

Kellie nu, i Grebbestad.

Då - vinterGreta i Medginia, Rumänien.

Det är ett sjujäkla jobb de gör på alla sätt. Exempelvis: Min facebook översvämmades av glada uppdateringar, flera om dagen, i stil med: "47 ställen i Sverige ska nu ställa upp - häng på du också!". Kunde inte värja mig till slut när det damp ner en direkt fråga i mailboxen :) Så nu bjuder jag in alla som får reda på det här:

Häng på, vetja! Packa hund, ungar och fikakorg. Kl 11:45 nu på lördag samlas vi på Hagavallen i Grebbestad. Den där grusplanen i närheten av skolan. Man betalar en tjuga till mig. Jag skickar alla tjugor till föreningen, de skickar pengarna till den rullande veterinärstationen, så har de råd med underhåll och bensin ett tag till. Vi går en sväng via gravfältet och Falkeröd, genom byn och tillbaka. Trevligt, enkelt och roligt. Och vi blir många i Sverige som gör samma sak samtidigt. Det kan bli mycket bensin till den rullande veterinärstationen i Medgidia, det :)


Vill du veta mer om hur engagemanget för Rumäniens herrelösa hundar började, och varför, så ta dig gärna tid att titta på filmen:

Helgen

Innehöll en del bra ingredienser. De dåliga tog jag inga bilder på...

Börjat jobba igen.

Jaha. Tillräckligt sagt om det.

Och så lyssnade jag på Mollie O´Brian och Rich Moore i Havstensunds Folkets Hus ikväll. Rätt märklig upplevelese. Otroligt professionella amerikanska musiker inklämda på ett helsvenskt kafferep fullt av kaffedrickande kulturnjutare. Häftig mix.

Ni är en sådan otrolig publik, sa de. Ni sitter så tysta och uppmärksamma, som om ni verkligen lyssnar. Lyssnar ni?

Välkommen till Sverige, tänkte jag då :)

Tjära

Det är något med tjära. Jag blir djupt lycklig av tjärdoft. Vet inte varför. Tror inte jag är ensam om det. Tror det är något genetiskt. Nedärvt sedan tusentals år.

Tjära är bra. Står emot det mesta. Skyddar, underhåller. Och luktar, som sagt, underbart.

Av en märklig och sammanträffande slump är många deltagande båtar på Vinden Drar tjärade istället för fernissade. Gamla trotjänare. Nybyggda stoltheter. Med åren svartvackra väldoftande skönheter.
Ja, så vackra och enkla att jag verkligen drabbats av ett envist och ihärdigt habegär. Jag vill ha.

Försöker verkligen. Har ju haft skönheter på kornet några gånger nu. Men har, än så länge, antingen inte råd eller så är de i för stort renoveringsbehov.

I väntan på rätta tider tjäroljar jag altanen istället. Och kan avnjuta kaffet till både tjärdoft och måsskrin. Mmmmm....

Räknar på´t

En del saker är lätta att räkna på. Till exempel när datareparatören säger så här om Mirjas laptop: "laddkontakten är trasig, det fixar vi på en dag eller två, kostnad 1200 kr". När jag räknade på saken (ny dator vs reparation av 4 år gammal dator) var det lätt. Jag valde att avvakta för att tänka lite. Hemma igen tänkte jag så här: den gamla är redan slut. Mirja får snart en ny genom skolan. Kan lika gärna kolla hur den här ser ut inuti. Några timmar senare, med lite flyt, youtube instruktionsfilmer, samarbete med Falk och en lödkolv, hade vi lagat datorn själva. Kändes skitbra.
Det var en lyckad matematisk ekvation - bara glädje kvar på ena sidan likhetstecknet.

Andra saker är svårare. Sälja huset? Köpa ut Michael ur huset? Hyra en bostad? Hyra flera bostäder? Bo ensam? Flera? Hyresgäster, vänner? Inkomster, utgifter, delat ansvar, gemensamt ansvar, ensamt ansvar?
I den där ekvationen är det en hel del parametrar att ta hänsyn till. Inte minst de där känslomässiga. Blir lite som på börsen stundtals. Eufori varvat med depression blandat med hopp. Gånger verklighetens oväntade vändningar och plötsliga ras.

Jag suger verkligen på det här. Men kanske väntar ett rejält aktieklipp runt hörnet, så jag fortsätter räkna lite till. Erfarenhet har ju visat att samlandet i madrassen ju inte har gett avkastning eller säkerhet i långa loppet.

Det tar sig, Kellie!

Hoppträning 2 dgr i rad för Mirja och Julia. Kellie fick följa med.
Ojoj så mycket folk. Och hundar. Och hästar. Sa Kellie och glömde alldeles bort att vara rädd efter ett tag. Då var det springspringa som gällde. Och busbusa. Märkligt nog lyssnade hon trots lekglädjen på mina visslingar. Fast vi inte tränat alls på det. Kom genast till mig med ett stort leende. Jag har kul mamma!
Cool tjej, som lugnt satt och pustade ut mellan varven. Orkade inte ens morra åt karlar till slut :)

Käraste

Det är inte klokt att jag har så stora barn.
Och jag känner mig så himla...
...liten på något sätt.
Det är som om de format mig snarare än tvärtom.
Och nu är de stora, vuxna.
Med helt egna ideal, rutiner, prioriteringar.
Med helt egna mål i livet.
Och de kommer att leva livet på sina helt egna sätt.
Inte alls som jag skulle gjort.
Så himla...
HÄFTIGT!!!