Tyst tillbakadragande

Silent retreat.

Jag drar mig tillbaka från allt i några dagar. Är ensam ute på ön, stänger från och med imorgon av internet och även telefonen, förutom en kort stund på dagen för att ha kontakt med mina föräldrar. Tänker sitta ute i naturen och vara tyst. Andas, blunda. Stilla tankeflödet.

Silent retreat.... Det finns liksom ingen bra svensk översättning... Eller...?

Hur som helst uppstod plötsligt möjligheten. Inga tider att passa. Inga avtal med någon. Inte en kotte på ön. Och dessutom ingår en tvådygnsretreat i kursen jag går, man kunde välja mellan att göra det tillsammans med gruppen i augusti, eller göra det själv vid valfri tidpunkt under sommaren och jag vill verkligen göra den här delen av kursen helt ensam.

Det är så oerhört svårt att skärma av andra människors utstrålning... Och jag har upptäckt hur otroligt otydlig jag är inför mig själv. Jag vet inte vad jag vill. Jag hör inte min inre röst. Jag har alltid känt mig som ett rö för vindarna.

Nog vet jag att jag inte uppfattas så. Men så känns det inne i mig. Jag var en tyst, stammande, blyg, rädd och tyst liten flicka som barn. Någon gång i sena tonåren kom jag på knepet (hur man låtsas att man är social). Jag blev bra på det. Jag kan vara jättesocial. Och jag har övat upp en välsmord och slängd käft. Babblar på, ständigt, som den lärare jag till slut utbildade mig till. Men nu har orden liksom tagit slut. Jag vet ingenting längre. Stamningen gör sig påmind. Så himla osäker på allt...

Sjukskriven för utmattningssyndrom och månaderna går och jag har inte en aning om vart jag ska, vem jag är eller vad jag vill. Längre. Det känns som om jag backar baklänges in i mig själv. Tillbaka till den där tysta, blyga, stammande flickan.

Vad ville hon? Vad tyckte hon om att göra? Vad drömde hon om att få vara med om?
Nu ska hon få fritt spelrum. Vi ska sitta i den vackra och magiska gläntan tillsammans och sjunka nedåt, inåt, tills vi inte kommer längre.

Sedan kommer det att bära uppåt, och så småningom framåt igen.