Påskmingel

Det är påskhelg. Det känns konstigt.
Det är så konstigt när barnen är utflugna.
Det är konstigt när man bor själv i sin egen lilla lägenhet.
Det är konstigt att inte ha några PåskRutiner längre.
Påsk har alltid varit så himla mycket familjetraditioner.
Nästan mer än julen på något sätt.
Kanske för att man slipper ha julsklappsångest.
Påsk är liksom bara skönt, vackert, trevligt, hoppfullt.
Eller, ska vara. Eller, var.
När denna påsk närmade sig kändes allt ju bara vilset och konstigt i mig.
Jag stålsatte mig inför att äta ett ägg, utan lek.
Men så blev det inte.
Vi fick på något sätt till en härlig samling ivriga påskfirare. Som förr, fast nu.
Det blev en jättetrevlig påskafton på Bäckevägen.
Tack alla gulliga fina älskade ni :-)