Hjälp jag är visst en eremit

Okej, nu har jag varit totalt bortkopplad i tre dygn. Okej, nu borde jag längta till civilisationen.
Men det gör jag inte. Jag kollar endast fejsboken en snabbis ikväll och publicerar ett blogginlägg.
Det är lagom socialt :-)

Jag stannar på ön i några dagar till. Och är nedkopplad, bortkopplad, avkopplad.

Det är outsägligt skönt att vara här, helt ensam, fast jag har ju Tess förstås. Jag vaknar, går ut och sätter mig en timme och lyssnar till morgonkonserten som fåglarna bjuder på. Ägnar dagarna åt låååånga och långsamma promenader. Skrotar också runt knuten och krattar, knipsar grenar, räfsar och grejar. Då och då fixar jag till lite enkel mat, potatis och sill eller gröt med lingon. Bär sedan ut på en bricka att äta.

Så fort jag är inomhus mal tankarna igång, och får jag framtidsstress (vad ska det bli, hur ska det gå, hur ska jag tjäna pengar, bo, planera, tänka...).
Så snart jag är utomhus lugnar sinnena ner sig. Så jag är utomhus mesta delen av tiden.
Naturen tar hand om mig.
Jag blir lugn, glad, hittar på saker att greja med, får lust att gå nya strövtåg.
Får massor med insikter. Känner fullständig tillit. Känner mig kapabel och duglig.
Oj vilken gåva....

Kan varmt rekommendera ett tyst tillbakadragande!