All den här tiden jag har. Den får mig att tänka. Känna.
Hur vill jag ha det, nu, efter "väggen"? Hur vill jag leva mitt liv? Hur kan jag leva mitt liv? Hur kan jag bidra till ett samhälle på ett för mig meningsfullt sätt? På ett sätt som får mig att "hålla"?
Det finns flera anledningar till mitt tillstånd av utmattning. De som är lättast att identifiera är så klart ökad arbetsbelastning samt flera omorganisationer i rad på mitt jobb, i kombination med min personlighetstyp (högkänslig och högpresterande).
Men det finns annat som tagit hårt på mig genom åren, som är svårare att sätta ord på. Ska dock försöka.
Ett exempel är min stigande olust inför hur samhällssystemet utvecklat sig under de senaste decennierna. Marknadskrafter som styr allt. Politik som utformas efter pengar och väljarsiffror istället för värdegrund och ideal. Regelverk som är så krångliga att de stryper vanlig enkel humanism. Det är som om det inte längre finns plats för oss människor att vara människor i det komplicerade samhällssystemet vi lever i.
Det finns tusen exempel på allt som är så tröttsamt tokigt.
Jag ska kanske inte gå in på tusen exempel, men kommer ni ihåg de där frågorna man ställde sig som barn? Som de vuxna aldrig riktigt kunde svara på? Typ: Varför skickar vi inte mat till de svältande barnen i Afrika? Varför måste vissa jobba så mycket jämnt när andra inte behöver det? Varför förgiftar soporna allt? Varför måste de borra efter olja i Arktis? Varför måste man ha märkeskläder? Varför sprutas det gift på maten? Varför dödar vuxna andra levande varelser? Varför är de inte snälla mot djuren i köttfabrikerna?
Länge trodde jag, medan jag växte upp, att det fanns vettiga förklaringar. Länge trodde jag att alla människor på jordklotet Innerst Inne Vill Väl, men att vissa bara är lite dumma ibland.
Men idag har jag fattat att vansinnet fortsätter, ja till och med ökar, trots att så många redan har så mycket insikter. Det gör mig arg. Det finns en gigantisk hake någonstans.
Haken är kanske att vi bombarderas med ideal och verklighetsberättelser som får oss att helt missa poängen? Vi luras att springa i ekorrhjulet och hinner inte stanna upp och ställa frågan: men hallå, är det här rimligt?
Är det rimligt att jag betalar 500 kr i tilläggsavgift för att jag var två veckor sen med att betala trängselskattavgiften? Är det rimligt att det är mitt ansvar att noggrant kontrollera att maten/prylarna jag köper i affären inte är fulla med kemikalier som gör mig och min familj sjuk? Är det rimligt att bankerna minskar sin service, ökar sina avgifter och mångdubblar sina vinster till sina ägare? Är det rimligt att köttet jag köper idag är billigare nu än förr? Är det rimligt att barn och unga idag ska studera längre än någonsin förut, och lära sig mer än någonsin förut och ändå inte kunna få jobb sedan? Än mindre vara känslomässigt utrustade för vår föränderliga samtid? Är det rimligt att flygresor är billigare än att ta tåget? Är det rimligt att alla lockas sträva efter att leva som kungligheter? Att reklam är tillåtet precis överallt men inte graffity? Är det rimligt att vilja ha en ny mobil varje år, för att andra har det och för att det är "billigt"? Är det rimligt att allt styrs av mantrat om evig tillväxt? Är det rimligt att vissa "okända" makthavare tillåts orsaka så stora krig att hela folkmassor drivs på flykt, så att det uppstår motsättningar mellan folkslag? När teknik/spioneri/maktapparater nuförtiden utom all tvivel har fullständig kontroll på vad som sker i varje vrå på jordklotet? Är det rimligt att så många svälter/dödas/skövlas/utnyttjas på planeten när vi (den intelligenta Homo Sapiens) har så mycket erfarenhet och kunskap att det inte borde behöva ske?
Haken.... Jag kan inte svara på hur den ser ut, exakt. Vem eller vad eller varför. Jag vet bara att jag inte vill spela med i spelet längre. Jag vill inte bidra till det där vansinniga ekorrhjulet mer. Jag vill hoppa av, men inte bli en outcast. Jag vill kunna leva i mitt samhälle, som en del av en sund gemenskap utan att vara en slav i samhället.
Bo i en liten lagom energisnål bostad utan dyra banklån. Ha tillgång till mark så jag tillsammans med andra kan odla bra mat. Skapa lokala samarbetslösningar kring allt som har med livet att göra.
Slippa lägga energi på att misstänksamt hålla koll på att jag inte blir lurad av ännu ett bolag som går över lik för att öka omsättningen. Slippa lägga all min energi och skaparkraft på ett jobb som suger musten ur mig så jag inte orkar vara en reflekterande, kärleksfull och kreativ människa under mina lediga timmar. Jobba med sådant som stärker mig, och andra.
Vissa dagar är jag kraftfull, hoppfull och full av idéer. Andra dagar är jag otroligt orkeslös, förvirrad och nedstämd. Men jag har tid att tänka, reflektera, inse - att jag kan bidra till att förändra samhället. Om inte annat genom att sluta spela med i vansinnet. Våga öppna munnen och ropa högt varje gång kejsaren är naken. Till att börja med.
Och ordna min tillvaro så att jag inte måste tjäna massor av pengar för att ha råd att bo.
Och sedan, när orken återvänt, ska jag bidra till att bygga det samhälle jag vill leva i.
 |
| Ett skrattande, dansande, litet och jättegammalt träd |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar