medan väntan

Skärvor. Fragment. Ilska. Glädje. Otålighet. Avundsjuka. Längtan. Sorg. Irritation. Hopp.
Mullrande djup och hisnande höjd.
Mitt emellan allt.

Obeskrivbart. Sorry.

Falk har kommit :)

Min tyska vänsedanjagvarliten. Varje sommar. Där stod han i hallen igen.
Glad jag!

Jag är inte ...

...på Krokstrandsfestivalen. Trots att det är sista dansen, sista chansen. Sista gången festivalen hålls.
Eftersom jag har bott i Krokstrand känns det lite extra. Känner ju många bra människor där ännu.
Jag har varit på ett antal festivaler där. Först var det Man must Dancefestivalen, som sedan utvecklades till nuvarande festival. Det har varit häftigt att följa utvecklingen lite på håll så där.

Men att vara i Krokstrand är lite dubbeleggat för mig. Där kickade ju mitt svenska vuxenliv i gång, i slutet på 80talet. Det var spännande, nytänkande, explosivt och utvecklande och jag fick mycket, lärde mig mycket. Men det är också många tunga minnen förknippade med platsen. Min vilsna, jobbiga tonårstid, och sedan bygga hus, få barn och separera en smula för tidigt i livet. Rikard levde sina två första år i Krokstrand.

Mycket maktlöshetskänslor då. Och nu, när jag kommer dit, ekot av dem. Det känns i kroppen. På festival vill man vara glad, dansa loss, upptäcka nytt, skratta och prata. Inte höra det mullrande ekot av långtbortajobbiga tider i kroppen.

Så jag valde att avstå. Vill odla det som känns bra i nuet. Och jobba på att lyfta fram bra minnen.
Då kan jag ta några enstaka stora, starka och härliga minnen i taget. Som har med KÄRLEK att göra.
Och odla den känslan så den växer.

Laleh hörde jag live för första gången på en Krokstrandsfestival. Med den vackraste sången om kärlek. Och jag var fast :).

Frustrerad

Svenska Dagbladet har en artikelserie om meditation. För det är i ropet. I en tillvaro där allt snurrar snabbare, där allt uppdateras hela tiden (som i min blogg - medan jag skriver sparas texten ungefär var 30 sek...häpphäpp!) i en tid då folk flänger som hispiga höns, börjar det bli mer och mer rätt att bromsa in och andas, rikta uppmärksamheten inåt. Tänka sakta och uppmärksamt. (det har jag gjort hela halva livet tycker jag ibland, men inte tycker jag det blev enklare för det...) (kanske gjort fel hela tiden...)

Nåväl. Jag är ju ledig. Så. Jag gör det igen. Andas. Känner efter. Riktar uppmärksamheten inåt. Och får panik. Får verkligen total panik.
För jag är så otroligt frustrerad över allt som inte är så som jag skulle vilja att det var. För det är så mycket på en gång.
Och även om jag har börjat nysta i trasslet, och jag har börjat reda ut och åtgärda både det ena och det andra, så mal förändringarna så sakta. Jag kryper uppåt väggarna.

Ett litet exempel på något som inte är som jag vill ha det, är det här med båt. Tänker inte gå in på hur det kommer sig. Men båtplatsen á mångmånga tusenlappar per år gapar tom, båten vi äger är definitivt vare sig redo för sjösättning eller försäljning, pengar till en ny båt totalfattas, och sommaren har snart blåst förbi.

Aaaargh!!!! Hur frustrerande är det inte att bo 200 meter från hamnen - och inte kunna sticka ut när dagen blir solig, blåsig och varm? Vill segla, bada, ut på klipporna!!

Jag känner efter. Jag ser tydligt hur jag vill ha det i mitt liv. Jag är långtlångt i från den bilden. Dessutom är jag en bortskämd liten unge, som vill ha det jag vill ha, nu, genast, pronto. Men hur, när, var?

Tålamod? Vad är det?

Nu!!

Är det så här som många andra också känner sig när de börjar Mindfullnessa eller meditera? I så fall förstår jag varför så många ser så splittrade ut i ögonen....

Het dag

Årets hetaste dag. Alla låg på klipporna eller i vattnet men inte jag, Mirja och Kellie för vi var i Strömstad på Räkanhoppet... Hurra.

Julia har vilat i drygt tre veckor, och nu skulle det startas i LA minsann. Vi hade räknat ut att hennes start skulle gå av stapeln runt 11 tiden, så det var avfärd hemifrån vid kvart över nio. Man måste ju ha lite marginal för oförutsedda händelser (som att man tappar släpet, får punktering eller att motorn börjar koka - högst möjliga scenario). Vi var på plats kl 10, temperaturen steg duktigt och runt halv 12 började vi förstå att det skulle bli en lång dag. Och het.

För att göra en lång historia kort så startade de till slut när klockan var halv 2, både häst och dotter helt överhettade och mentalt utmattade. Det gick som det gick, 2 stycken tvärnit på 3e hindret och därmed utesluten. Har aldrig hänt förut. Julia stannar aldrig. Men idag gjorde hon det, och hade troligen alldeles rätt. det var för hett, för länge, för fel.

Så vi struntade i andra starten, och smet hem.

herregud. 30 grader och hopptävling är ingen bra kombo.

Trevligare på kvällen sedan, när Siv firade födelsedag i en sval trädgård med grill och vin.

(imorgon tävlar vi hoppning igen) (tidigare på dagen dock - redan vid nio går starten) (borde funka, eftersom våra hjärnor inte har dunstat bort ännu vid den tiden....väl?)

För att Julia inte ska koka bort i väntan på starten lägger vi på henne blöta lakan.

Kellie var en bra tävlingshund. Hon satt stundom kopplad vid bilen.
Låg i skuggan och hade det bra. Hon skällde nästan inte alls :)

Så här snyggt såg det ut på andra hindret...

I Sivs trädgård :)

Va lite skön ba´

Jo, så enkelt är det.

Det var Rikards råd hur som helst, när han hade suttit och lyssnat en stund på samtal mellan mig och Mirja, om hur olika tjejer, många kvinnor, kommenterar, diskuterar, visar upp, talar ut - på nätet. Det är ju så många som har åsikter om allt, som tycker och hävdar och tar sig rätten att tala ut i alla möjliga sammanhang. De "står för vad de tycker" (det är trendigt) (dessutom kanske man får fler läsare, på bloggen). De visar upp, bättrar på, bryter ihop, tröstar, ger råd och dissar varandra i en aldrig sinande ström.

Det jag lägger märke till, och blir bekymrad av, är att ju mer de tycker till och talar ut, desto mer öppna måltavlor blir de för andras inte alltid så trevliga åsikter. Men de menar (enligt Mirja) att det ingår. Det får man ta. Det gäller att "inte ta åt sig". Vilket de ju givetvis ändå gör. Och vad gör man när man känner sig påhoppad och kränkt, fastän man visste att det kunde bli så? Jo, ger igen förstås, åt ett annat håll kanske, eller hur som helst bara ger igen, bara för att det känns lite bättre sen. Inga nyanser.

Och så är det igång, karusellen.

Inte bara tjejer, inte bara unga. Dagligen läser jag hårresande kommentarer på facebook. Arga själar som lägger ut texten om oförrätter, svek, dåligt beteende. De eldas på, stöttas, bekräftas - utan eftertanke - eller så får de mothugg. Det gör ont i mig att läsa.

Vad är det för drift mänskligheten ger uttryck för, genom att elda igång dessa sårade och ledsna och arga sinnestillstånd? Varför vill de känna så? Varför offentligt? Vad blir bättre?

Va lite skön bara, säger Rikard. Man vet ju inte hela historien. Bry er inte så mycket. Säg bara "oj, tjena, det där verkar jobbigt, ska vi ta en fika nån dag?"

Ja, så enkelt är det nog faktiskt.

Va lite skön ba.

Att smida medans järnet..

Om två veckor sitter jag på jobbet igen. Får lätt panik av den tanken.
Inte för att jag ogillar jobbet.
Men för att jag inte hinner med att tänka, känna, reflektera, planera och agera från djupet av min själ när jag jobbar. Jo på jobbet. Men inte i mitt privatliv. Det är som om privatlivet inte får plats när jag jobbar. (vilket kanske betyder att jag jobbar för intensivt) (eller att jag har fel jobb) (eller att jag inte lärt mig balansera mellan jobb och privatliv) (eller flyr från det privata in i jobbet för det blir enklast så)

Det känns inte bra. Jag vill kunna vara i balans mitt inre jag även när jag jobbar. Hinna med att bottna i mig själv. Så nu har jag två veckor på mig att se till att jag klarar det under nästa arbetsår.

Det ska jag se till. Minsann.

Se här en KatteLatteSvenDenFete. Han har inga bekymmer med att få balans i tillvaron :)

Tjurepannan i mitt hjärta II

Regn idag igen. Stormbyar. Ut mot Tjurepannan igen såklart. Stället som är vackert i alla väder.

Med Kellie, och med Maria.

Det ångrar vi inte :)

Glad åt att få bada igen :)



Just i dylikt väder får man inte något sug efter att segla.
Särskilt inte utanför Tjurepannan....



Kakor är intressanta, men goda...? Njae...

Boden med nät är det perfekta fikastället, med bästa utsikten.
Det tycker dessvärre alla turister också. Det var kö bakom :)



På havets vågade vågade våg, så skummet yrde...!



Geysrar av havsvatten exploderade mot klipporna. Syns bäst IRL.
Rekommenderar att ni far hit själva och upplever det..



Bilder måste tas.
Kellie kopplad, så att hon inte skulle blåsa bort.



Eftersom stormen flyttade henne några decimeter
för varje skutt hon tog :)

Rusk

Regn och rusk. Båtarna kurar ihop sig i hamnen. Små lysande värmeljus i några av dem avslöjar att båtturisterna inte gett upp ännu.

Jag och Rikard gick en promenad. Med Kellie. Till kiosken för en korv. Lukas jobbar inatt igen. Det var ingen kommers, Kellie kunde sitta på disken och äta sin korv ostörd (ja vi torkade av den sedan!).

Det mörknade. Vi gick hem igen utan att behöva sicksacka mellan sommarfirare. Hemma hade alla gått och lagt sig.

Höstkänsla. Redan. Hm.

Idag..

...kunde jag orda om det.

Efter veckor av kramp.

Idag kunde vi tala.

Idag startade en process.

Orden blir verklighet.

Dyker ut i det djupa.

Ser inte, vattnet svart.

Men kan simma.

Och har fantastiska barn. Alla tre hemma. 

Njuter.

Tjurepannan i mitt hjärta

Soppigt. Surar. Sol. Suck.
Ut. Klippor. Klättra. Varmt. Vind. Vackert.
Solar. Somnar. Stel. Ser.
Ser. Ser.
Vackert.
Ler.