Komma igen

Kom igen!
Kom igen nu.
Kom igen.
Jo, jag kommer igen.

Det ligger mycket olika möjligheter i de där enkla orden.

Förr upplevde jag en viss hurtfrisk uppmaning i frasen. Typ: skärp dig, sluta larva, ryck upp dig, ansträng dig lite till, pressa på ända fram till målsnöret.

Idag smakar jag på ordens mjuka obönhörlighet. Allt kommer igen. Som årstiderna. Som vågorna mot stranden. Orden visar att det måste finnas ett läge där inget är närvarande, ett tillbakadragande, för att något sedan ska kunna komma - igen.

Det finns en oerhörd styrka i den rörelsen.

Jag har dragit mig tillbaka länge, djupt in i min utmattningsbubbla. Rörelsen avstannade någon gång runt årsskiftet, och i takt med vårens ankomst har jag rört mig framåt. Kraften har återvänt, sakta, sakta. Jag kommer igen.

Annorlunda nu, men samma. Mer liksom, mer jag. Ärligare, och mycket mer rädd om mig själv.

Den kommande veckan övergår 100% sjukskrivning till 75% sjukskrivning och jag ska på möte med min arbetsgivare för att planera mina arbetsuppgifter. Tillbaka till skolan, tillbaka på Futura. Jag ser mycket fram emot det. Mycket har hunnit ändra sig, inte bara i mig, utan även där. Ny rektor, nya förutsättningar. Nu är nu, och det gamla lämnar jag bakom mig. Min inre kompass är stark och jag litar fullt ut på min förmåga. Jag vet vad jag förmår, och vad jag ska undvika.

Det ska bli så roligt att få bidra lite till igen. Att få jobba lite. Ett steg i taget.

Jag kommer igen.

När Kellie var ny familjemedlem gick vi ofta här. En vecka innan hennes avfärd gick
vi hit igen. Hon sprang med samma yrglada iver, kände igen sig precis. Allt var sig likt.
Och ändå inte. Allt var, allt är annorlunda.