Skrivtankar

När jag är och hälsar på min mamma i hennes inrökta lägenhet full av böcker, tidningsklipp, kartor, trädrötter och fågelvingar, så faller min blick ibland på den lilla bok som aldrig finns längre bort än en meter från hennes hand - en liten luggsliten anteckningsbok i alternativ stil. En sån inbunden med stora grågröna blad av någon sort. Den är tummad, vikt och fullklottrad med tankar och minnen. Den sjuttinåntingonde i raden. Mamma skriver sig genom livet, med hjälp av almanackor, anteckningsböcker och brev. Ibland tänker jag att jag kommer att behöva minst ett år att läsa igenom allt när hon dött. Blandade känslor inför det. Men den dagen jag vill veta mer om hur hon tänker/tänkte, kommer jag ha en rik skatt att ösa kunskaper ur.

Än jag själv då? Som också skriver mig genom livet? Vem kommer att kunna läsa mina tankar mitt i livet, närsomhelst i livet, om 60 år?

Först skrev jag tonårsdagbok, om kärlek, om träffar i hemlighet, om finniga pojkar på bussar, oåtkomliga. Sen skrev jag arga samtalsterapeutiska dagböcker om livet med min första man, och kärleken till mitt första barn. Många kapitel. Sen skrev jag dagbok till min nästa man, som jag gav honom som ett första tecken på att jag ville satsa på ett liv med honom. Jag skrev om honom, för honom, om oss. Sen köpte vi vår första dator.



Kom just ihåg en särskilt produktiv tid av mitt skrivande. 26 år, gravid för andra gången, outbildad och arbetslös men i arbetsmarknadens åtgärdsprogram. Foglossning och plastmamma. Arg och besviken och full av längtan efter tillhörighet skrev jag sida upp och sida ner. Oftast blev det lyrik. Oftast började jag som nu, i en samtalande ton, men snart blev känslorna så komplicerade att återge i begriplig ordföljd att endast lyriken återstod. En fullständigt oskolad sådan. Jag minns den där första datorn, en hopplöst långsam burk, men då den bästa som fanns att köpa. Jag skrev och skrev, tangenterna var så lätta, så inbjudande. Och jag sparade vackert allt jag producerade, för framtiden. På floppydisketter.. Jag minns en fras:

"Som vågor kommer frågor
alltid så fel
bortanför dagens förmågor
och imorgon
kanske jag känner mig hel"



Och var i h-e finns de disketterna nu? I vilken flyttkartong, vilket kuvert, vilken mapp? Och OM jag mot förmodan skulle hitta dem någon gång, har jag i den dunkla framtiden tillgång till en floppydiskettstation så att jag kan öppna mina skrivna filer?

Numera sparas allt jag skriver på denna blogg, eller i min nuvarande dator, eller på ett 16GB fickminne. Helt rätt just nu, men sen? Hur ser lagringsmedierna ut om 10 år? Var spar jag mina skrivna ord då? Vem kommer att kunna lista ut i vilken tid jag skrev vad och sparade det på vilket sätt? Orkar någon bry sig då?

Jag är nog den sista generationen som kommer att njuta av mina föräldrars skriftliga anteckningar...