Byter bloggplattform

Om man ska komma framåt måste man lyfta foten, placera den framför den andra foten och flytta över vikten framåt.

Nu byter jag bloggplattform. Jag bloggar vidare på min hemsida: www.bruin.se
Denna blogg får vila på obestämd tid.

Det är ett försök. Länge tvekade jag, visste inte om jag skulle fortsätta skriva privat här och yrkesmässigt på hemsidan. Men jag märker att jag inte kan dela upp mig på det sättet. Allt hänger ju ihop. Jag har liksom tagit ett stort kliv fram (vet inte hur många timmar jag kämpade med formgivningen av hemsidan, och tänk så rädd jag var innan jag slutligen offentliggjorde den....), och det har känts lite kluvet varje gång jag återvänt hit för att skriva något.

Jag har trivts bra med vovilol.blogspot.com i alla år men nu blir det nya bullar :-)

Så - välkomna till bruin.se alla ni som följt mig här!

Oförmågan på anslagstavlan

Börjar skriva ett blogginlägg. Avbryter. Börjar skriva en facebookstatus. Avbryter.

Tveksamheten river i mig. 

Hur meddelar man sig till sin krets av viktiga relationer? Hur offentlig vill och kan jag vara? Det är så oattraktivt med oförmåga! Det är så mycket roligare att skylta med det som fungerar, det som är roligt och går bra. Men att spika upp sin oförmåga på torgets anslagstavla...? 

Eller alternativet - att inte göra det. Att inte informera. Att inte berätta hur det fungerar när man har utmattningssyndrom. Hur ska folk uppfatta mig då när jag plötsligt avviker? För jag är ju så glad, trevlig rentav, och har så många spännande järn i elden. Utåt sett. 

För jag är ju inte sängliggande. Jag är ingen zombie. Jag är i mycket bättre skick nu än för ett år sedan och knegar mig fram, vidare, mot visionen: en vardag där min energi räcker till både det som krävs och det som förgyller. 

Men jag är långt ifrån där än. Utmattningssyndromet är inget stabilt tillstånd. Det är som vädret, växlar ständigt.  

Med jämna mellanrum blir intrycken för många. Sinnesintrycken. Lukter, ljud, ljus - allt går raka vägen in. Som om jag inte kan filtrera. Det är kombinationerna som blir för mycket. Det kan vara ett intensivt samtal. Plus en matbutik full av turister. Tre dagars hård vind. Fyra förfrågningar från vänner om att hitta på något. En motgång. Logistiken kring splittrat boende nu när jag hyr ut rum. 

Jag vet aldrig när det tippar över, blir en sak för mycket. Det funkar ju bra tills det plötsligt inte funkar. Jag får inga varningssignaler. Och det hjälper inte att räkna, planera och portionera intrycken så som man tex räknar kalorier. Det är ju alltid dolda omständigheter som påverkar, alltid med samma nyckfulla styrka. Menscykeln. Vädret. Månen. 

Vissa dagar är jag stark, kan göra mycket, vara social. Andra dagar måste jag dra mig undan från allt. Bara sitta och stirra. Sova. Vila. Vara tyst. Jag vet aldrig i förväg. Jag kan inte planera. 

Just nu är det så. 

Min hjärna har begärt timeout och jag vill förklara mig för alla de människor som undrar varför jag inte hör av mig, inte svarar, inte tar initiativ. 

Det är ju sommar. Det är ju då alla är lediga, vill umgås. Det är äntligen varmt. Man vill ut och bada. Tillsammans. Fikakorg, samtal. Och jag får just nu inte ihop mig. Logistikavdelningen har stängt, prioriteringsförmågan har blåst bort. 

Jag är förtvivlad över att hamna i den här soppan av oförmåga, om och om igen. 

Det känns som om jag lovar saker som jag inte kan hålla. Som om jag blir sedd som opålitlig. Det känns som om folk tänker att jag överdriver min "så kallade utmattning". Jag syns ju på bygden, i färd med allehanda projekt. Och så påstår jag att jag inte orkar! Det syns ju att jag orkar?

Jag skäms. Det är så otroligt skämmigt att inte ha förmågan att vara socialt stabil, pålitlig och att räkna med. För vissa stunder är jag ju inte att räkna med. Vissa dagar, vissa timmar, vissa veckor. 

Jag tvingar mig att komma igen och igen. Tar mina pauser i tillbakadragenhet, men låter mig inte fastna där. Jag accepterar inte att behöva vara en eremit. Jag vill, jag måste vänja mig vid att vara i flödet av intryck igen. Jag har varit kraftlös och hudlös så länge. Legat långa dagar och endast orkat existera. Så ensamt! 

Jag är inte helt kraftlös längre. Energin växer sakta till sig för varje månad som går. Jag vill surfa på den vågen; bygga upp min hud. Utsätta mig för fler och fler sinnesintryck. Träna upp min sociala förmåga. Det går. 

Men jag faller, med jämna mellanrum. 

Och jag behöver få förklara det. 

Att det tar tid. Lång tid. År. 

Och kanske blir jag aldrig helt bra igen.

Vill i alla fall sikta mot stjärnorna, så jag åtminstone kommer upp i trädtoppen igen.  

Naturens (sjö)gång

Katten Flisan är för andra gången på Musö. Hon är överlycklig. Förvandlingen från försiktig trädgårdsflickekisse till vildsmygande panterkatt-tant är högst påtaglig och omedelbar.
Hon kommer endast motvilligt in, endast för att tanka lite uppmärksamhet, sedan ska hon omedelbart ut igen.

Första gången fångade hon en mus redan efter tio minuter. Denna gång började hon med att försöka fånga lågt flygande koltrastungar, vilket jag försöker störa och stoppa så mycket jag kan. Även koltrastföräldrarna försöker skräna och skrämma, men Flisan skuttar ystert och vildsint, styrd av Något Annat. Instinkt.

För att skingra hennes käftklapprande tankar tog jag med henne på promenad. Mot vattnet och bryggan. I min famn. Svansen piskade upprört, men hon låg snällt kvar i famnen, med nosen och öronen och blicken spetsad mot allt det vilda, oändliga, stora. Till slut ville hon ner igen och galopperade förbi mig tillbaka på stigen till de nu kända jaktmarkerna. Vid utedasset är det garanterad utdelning. Snart kom hon springandes med en fet och pipande mus.

Jag vänjer mig aldrig. Det är naturen, instinkten och allt det där. Men det är en tragedi; musen hade troligen ungar.

När jag var liten ville jag rädda livet på allt. Till och med skadade insekter bar jag hem och byggde sjukhus åt. Jag grät när de dog. Sedan trubbades jag av medan åren gick. "Den enes död den andres bröd", "den hårda verkligheten" och så vidare. Husdjuren levde och dog, i strida strömmar; katter, kaniner, ankor, påfåglar, hönor, marsvin, hästar. Jag lärde mig avliva djur, slakta djur, stycka djur. Jag lärde mig att det går till så. Att man tar ansvar. Det är ingen rosa dröm att ha djur. Jag vande mig vid döden.

Döden är aldrig behaglig. Särskilt inte när man förbundit sig med ett djur. Vi köpte en slaktkalv en gång för länge sedan. Hon fick namnet Isabel, kallades Bella och fick bo i en egen box och gå i hagen med våra ponnyer. Hon älskade att bli borstad, bli kelad med, och även hon kom i full galopp när vi ropade på ponnyerna. Sedan skulle hon slaktas och bli mat åt familjen. Vi vuxna trubbade av oss för att klara av det hela. Har man sagt A ska man säga B. Och det är ju ett intressant hantverk, och det känns jäkligt bra att veta hur det går till, att ha gjort det. Som en initieringsrit för att klara övergången från högintellektuell pratkvarn till någorlunda godkänd lantis.

Jag kände mig jättetuff när hon hängde styckad och flådd i uthuset. Jättetuff och alldeles illamående av sorg. Tonårsflickorna i huset satte sitt sedan länge med maktlös ilska uttalade hot i verket; de skulle från denna punkt vara veganer. De skulle vägra äta Bella. De höll fast vid det. Vi vuxna åt Bella, men det smakade inte bra. Det kändes som att ha ett styckat lik i frysen. Ingen glädje att ta fram kött och laga till middag. Fiasko.

Jag förstod nu varför man hellre låter någon anna föda upp och döda det djur man tänker äta. Det man klappat på och pratat med vill man inte döda och äta upp. Jag trubbades av. Köpte kyckling i affären istället för att slakta själv, trots att vi hade hönor och tuppar i mängd. Så mycket jobb för så lite resultat. Kycklingarna i affären var både större och mjällare. Jag lurade mig själv med att jag ju minsann klarade av att slakta. Jag var ju initierad.

Men åren gick och ett antal hjärtskärande dokumentärer från köttfabriker senare så kan jag inte längre. Jag köper inte längre kött någon annan har fött upp och dödat utan värdighet. Att döda djur ska ta emot. Det ska göra ont i hjärtat. Man ska gråta. Man ska känna djup vördnad och hårresande respekt inför en sådan handling. Man ska känna sig av livsnödvändighet tvungen att ta en annan varelses liv, annars ska man låta bli. Jag behöver inte äta kött, inte i detta liv, i detta samhälle, i denna inkarnation. Jag kan hitta tillbaka till min ursprungliga medkänsla med allt levande.

Jag räddar spindlar som inte kommer upp ur mitt badkar, jag hjälper getingar som surrar mot fönsterrutan och vill ut. Jag älskar allt som lever, som vill leva, och även om jag vet att allt måste dö vid en viss tidpunkt så är döden inte lätt när man förbundit sig med ett djur, även om man tar ansvar och måste avliva det. Det ska inte vara lätt att döda. När man dödar, ska man göra det i yttersta sorg och kärlek. Med vördnad.

Flisan visar ingen vördnad alls när hon leker musen till döds. Till slut har hon dödat den. Jag inser att jag har släppt lös ett monster i mus- och fågelparadiset. Det känns extremt obehagligt. Däremot blir jag glad när jag ser Flisans lycka över att få känna på livet som "vild" katt. Den enes glädje den andres sorg. Flisan kan inte tänka, känna och resonera som jag. Hon är en katt. Hos henne tar instinkten över.

Livet är det det är. Men jag ska försöka hindra henne från att ta fågelungar i alla fall. Även om det knappast kommer lyckas. Jag ber fåglarna om ursäkt i förväg, och tröstar mig och dem med att jag snart tar med mig mördarmaskinen tillbaka till sin lilla trädgård igen.

Den nya dagen gryr

Oj vad tiden går fort! Och våren gör det den ska.
Allt pulserar, löven har spruckit ut, fåglarna väsnas, det doftar och blommar, och solvärmen gör tappra försök att värma benmärgen, trots att vinden ännu är kall. Det fungerar, varje år igen!

Jag mår utomordentligt bra. Trots att jag fortfarande inte har en aning om var eller hur jag kommer att  jobba nästa månad, så vet jag att jag kommer att jobba nästa månad. Vissa dagar gör sig utmattningen påmind. Då måste jag finna mig i att  behöva vila lite extra. Vissa dagar är jag så pigg att jag tar ut mig för mycket, då blir det vilobakläxa dagen efter. Men i stort går det stadigt framåt. Jag är redo att sätta igång att jobba på 25%, det är det viktigaste. Så skön känsla :-)

I väntan på att detta ska ske, ägnar jag mig åt mina båtdrömmar. Munin är hos Johannes och Petrus på Kalvö, och häromdagen fick jag följa med på en provtur eftersom nu motorn fungerar. Det var magiskt! Nu är jag förskräckligt otålig och vill helst få hem båten NU, men jag måste ge mig till tåls några veckor till. Det fattas en tank, ett gasreglage och lite annat. Dessutom sitter inte en enda toft fast.

Visionen jag har om Munin är extremt skarp, jag ser hur det ser ut när allt är klart, jag känner i hela kroppen hur det känns att hantera båten, att köra, att segla... Seglen ska vara barkröda, hela ekipaget blir en tjärdoftande skapelse i svart och rött med fina trädetaljer och det kommer bli så otroligt snyggt!

Tålamod är svårt... Jag inser ju att allt inte kan manifestera sig på tio minuter bara för att jag vet hur det ska se ut. Men nog önskar jag att det gick...!

Surfa på vågen

Dagens snopna insikt (att jag tydligen inte ska börja jobba ännu, se förra inlägget) knuffade mig ordentligt framåt idag.
När jag kommit hem från mötet med läkare och arbetsgivare stod jag och studsade i hallen av frustration. De fanns inget annat att göra än att kasta sig ut på äventyr. Jag kokade två ägg, hittade en öl, lite kokt ris och några morötter samt en burk surkål och packade ihop mig och Tess för en båtutflykt.

Solen strålade, det var helt lagom vind men kallt. Så jag tog med segel och min flytoverall.

Vilken härlig eftermiddag det blev. Vi puttrade ut från Grebbestad i långsam takt, så att jag hann med att fotografera.

Det blåste väst-sydväst så jag styrde söderut, och kunde inte låta bli att ta en promenad på Musö. Vidunderligt vackert där ute när allt spirar, och det blir en extra dimension av upplevelsen att vara på ön helt ensam. Jag blir helt igenom lugn och trygg.

Jag och Tess intog matsäcken i lä och vi njöt av tystnaden. Eller rättare sagt av naturens egna rogivande ljud. Fåglar, vind och vatten....

När det var dags att ge sig hemåt hissade jag bara den lilla focken. Det var ju ändå årets premiärseglats, och jag ville mjukstarta liksom. Det var en skön känsla att göra loss från bryggan och glida iväg utan motorbuller.

Hemfärden bjöd på säl på skär, västlig isvind och kalla fingrar. Jag var glad åt min tjocka overall. Vid Tanumstrand startade jag motorn, det gick för sakta och dessutom misstänkte jag att vinden skulle orma sig runt småöarna och komma framifrån snart. Det stämde.

En mycket nöjd Kim gjorde fast båten och stapplade hem. I spegeln mötte mig sedan en kokt kräfta. Och så blev jag påmind om solens styrka så här års...
Kan inte må bättre :-)

..

Fem djupa andetag

På mitt facebookflöde idag fastnade mina ögon i denna uppmaning:

TAKE 5 DEEP BREATHES.

RIGHT NOW. 

DO IT. 

Det är ett råd som passar mitt i prick. 

Jag var på möte med läkare och arbetsgivare nyss. Min helstidssjukskrivning gick ut den 18e april och jag har återfått min tjänst på Futura. Jag trodde i min ivriga naivitet att jag skulle börja jobba 25% den här veckan. Att vi skulle planera vad mina arbetsuppgifter skulle bestå av. 

Istället fick jag reda på att arbetsgivaren vill göra en arbetsförmågeprövning först. För att veta vad jag kan klara liksom. 

Läkaren upprepade tre gånger att den prövningen kommer att komma fram till  samma slutsatser som den utredning som gjordes i januari. 

Själv tänker jag att det kan vara bra med en utredning till. Det borde ju visa en förbättrad förmåga. Det har ju hänt mycket under min tillfrisknandeprocess

Men det innebär att jag måste vänta minst en månad till innan jag kan komma igång. Läkaren sjuksriver mig på heltid i en månad till. Tidigast i slutet på maj kan jag räkna med att få börja, om de anser att resultatet av utredningen visar att jag kan klara av att arbeta. 

Och då är det ju snart sommarlov. Hur jobbar man 25% när man har sommarlov...? 

Suck. Suck. 

Snacka om tålamodsprövande.

Andas. Djupt. Fem(hundra) gånger. 

Man kan välja att blomma på vilken plats som helst. 

 

Intryck

Dagen idag var händelselös.
Därför såg jag mycket.
En bråkdel av det myckna jag såg fastnade på bild.
Magiska vackra värld....

Komma igen

Kom igen!
Kom igen nu.
Kom igen.
Jo, jag kommer igen.

Det ligger mycket olika möjligheter i de där enkla orden.

Förr upplevde jag en viss hurtfrisk uppmaning i frasen. Typ: skärp dig, sluta larva, ryck upp dig, ansträng dig lite till, pressa på ända fram till målsnöret.

Idag smakar jag på ordens mjuka obönhörlighet. Allt kommer igen. Som årstiderna. Som vågorna mot stranden. Orden visar att det måste finnas ett läge där inget är närvarande, ett tillbakadragande, för att något sedan ska kunna komma - igen.

Det finns en oerhörd styrka i den rörelsen.

Jag har dragit mig tillbaka länge, djupt in i min utmattningsbubbla. Rörelsen avstannade någon gång runt årsskiftet, och i takt med vårens ankomst har jag rört mig framåt. Kraften har återvänt, sakta, sakta. Jag kommer igen.

Annorlunda nu, men samma. Mer liksom, mer jag. Ärligare, och mycket mer rädd om mig själv.

Den kommande veckan övergår 100% sjukskrivning till 75% sjukskrivning och jag ska på möte med min arbetsgivare för att planera mina arbetsuppgifter. Tillbaka till skolan, tillbaka på Futura. Jag ser mycket fram emot det. Mycket har hunnit ändra sig, inte bara i mig, utan även där. Ny rektor, nya förutsättningar. Nu är nu, och det gamla lämnar jag bakom mig. Min inre kompass är stark och jag litar fullt ut på min förmåga. Jag vet vad jag förmår, och vad jag ska undvika.

Det ska bli så roligt att få bidra lite till igen. Att få jobba lite. Ett steg i taget.

Jag kommer igen.

När Kellie var ny familjemedlem gick vi ofta här. En vecka innan hennes avfärd gick
vi hit igen. Hon sprang med samma yrglada iver, kände igen sig precis. Allt var sig likt.
Och ändå inte. Allt var, allt är annorlunda.

Beslut

förra veckan blev det så

det blev så 

att jag 

bestämde 

att det fick bli så

jag bestämde

att det

till slut

fick bli så

så som jag bestämt 

redan för två år sedan

när jag märkte

att du hade problem

då var jag inte tillräckligt bestämd

för att det skulle bli så

då

du fick två år till

ett kort år på lugna landet

hos min pappa

och katterna

sedan ett långt år till

hos mig

du lugnade dig betydligt

jag hoppades

utvecklingen gick

åt rätt håll

jag gjorde allt jag kunde

du älskade mig

så mycket

så mycket 

så

du vaktade mig

mot allt

mot främlingar

mot barn

mot män

och väntade på mig

hela tiden

som jag försökte

som vi försökte

som alla runt dig försökte

att hjälpa dig

att slappna av 

men det räckte inte

jag räckte inte

vi räckte inte

eller så

förmådde du

helt enkelt

inte mer än detta

en vecka innan det blev av

sprang du ikapp

en hundrädd joggare

i skogen

och nafsade henne i byxbenet

trots att du

inte brytt dig om

mötande personer

på flera månader

två dagar senare,

vi vilade i sängen,

gjorde du ett skräckslaget utfall

mot vår katt

bara för att hon hoppade upp till oss

så där tyst och plötsligt

som katter gör

i flera minuter efteråt

svävade allas adrenalin

i rummet

hjärtslagen trummade mot väggarna

och du skämdes

varje gång en främling

närmade sig

måste jag varna:

klappa inte

titta inte

hon är rädd

varje gång

det ringde på dörren

fyllde du hallen 

med budskapet:

bort, bort, bort -

annars

och varje morgon

när barnen lämnades

till förskolan i huset intill

morrade du vaksamt

för du visste:

barn är livsfarliga

du litade inte på mig

inte på någon alls

du älskade mig

mycket

men inte tillräckligt

för att våga lita på mig

när jag sa:

människor är snälla

världen är god

alla vill dig väl

du bar med dig
andra erfarenheter
från ditt första år
en tid i ditt liv
jag inte kunde påverka

din stridsberedskap

var djupt rotad

och väl dold

bakom din mjukpälsade

kramgoa uppsyn;

en farlig cocktail

du vaktade mig

jag vaktade dig

det fick bli så här till slut

jag bestämde detta
ett tungt beslut:

du slipper stressen

du slipper vänta på mig

du slipper vakta mig

du slipper vara bevakad

du vilar nu

på riktigt

tack för allt du lärde mig

jag vet att du fick fyra år

i frihet och kärlek

så mycket du klarade ta emot 

spring i glädje och frid Kellie

Mellanläge

Igår fick jag så äntligen Perlan i vattnet. Hon har stått och väntat, i stort sett färdig, i Michaels trädgård. Det var bara bottenmålningen kvar, och för den krävdes rätt väder, rätt tidslucka och rätt ork. Eftersom det varit mycket att stå i de senaste veckorna infann sig inte den stunden förrän i onsdags. Då bottenmålade jag i solskenet, medan jag funderade över allt jag läst om att skippa bottenmålningen för miljöns skull. Det får bli nästa års huvudbry, i år har jag inte hunnit sätta mig in i alla för- och nackdelar. Det tar en duktig portion tankeenergi att tänka och göra nytt istället för att göra som man alltid gjort. Sådan tankeenergi är ransonerad sedan utmattningen slog till, och jag hade nog gjort slut rejält på den ransonen genom mitt pluggande inför och examensskrivande till fartygsbefäl klass VIII under helgen. Så jag tillät mig själv slippa grubbla på miljön, för den här gången. Man lär sig...

Framåt kvällningen hjälpte Lukas, Michael och Johan till med att knuffa upp henne på lilla vagnen, och rulla henne ut på asfalten ner mot hamnen. Där fick hon vänta över natten och igår lyftes hon ner i vattnet. Och jag andades ut - äntligen. Båtar hör hemma i vattnet :-)

Idag regnar det, vilken tur jag hann med en liten premiärtur igår. Jag och Tess tog med en bit choklad och en öl och drog ut på en miniutflykt till Stora Manholmen, där vi la till och gick en liten promenad. Men eftersom vi redan efter 50 meter skrämde en mycket välkamouflerad ruvande ejderhona från sina ägg, lämnade vi ön så fort som möjligt igen. Man vill ju inte gärna orsaka familjetragedier så här års...

Dagen idag är tänkt att ägnas åt lite olika typer av småpyssel. Det går sådär. Först tänkte jag sätta igång att baka glutenfritt bröd, men så visade receptet att jag behöver jäst och rismjöl, vilket jag inte har hemma. Tänkte då istället skruva isär batterilådans lock, för det tycks vara glapp i den, men jag hittade inte min kryssmejsel. Sedan ville jag limma mina trasiga glasögon med mitt nyinköpta superlim, men så visade det sig att limmet var gammalt: det hade stelnat i sin tub redan. Fy så trist. Och vad jobbigt det är när man försöker skrapa ihop lite arbetslust, gör en ansats att komma igång och måste avsluta utan förväntat resultat.

På min att-göra-lista för dagen står nu att ringa några samtal, gå hundpromenad, hämta en gräsklippare, kolla så båten flyter, handla. Jag behöver en bil som är stor nog att lasta en gräsklippare i, tänkte låna Richards eftersom han lät bilen stå här medan han är bortrest, men den visade sig givetvis vara urladdad. Nu behöver jag leta startkablar. Mina startkablar följde nämligen med min gamla bil till Mirja i Göteborg. Det får bli en sväng till Bäckevägen. Ska passa på och låna en värmefläkt där också. Min värmepanna är trasig och nu börjar det bli kallt om fingrarna när temperaturen kryper ner mot 18 grader inomhus. Undrar vad mer som kommer att krångla idag?

Ja, det är mycket med det praktiska. Och det är mycket med planeringen och logistiken. Min hjärna protesterar, med all rätt. Men jag stressar inte. Allt får ta den tid det tar, och jag har lärt mig andas på mindfulnesskursen, så livet får krångla hur mycket det vill. Jag är i balans ändå. Så det så :-)

Så skimrande fantastiskt

Två veckor med många järn i elden. 

Med några avgörande händelser. 

Med mycket fokus och mental anspänning. 

Trött och gråtmild igår och idag. 

Det är ok. Allt är ok. 

Hundpromenad i det hjärtknipande vackra vårvädret. Glada hundar, glada tanter, fikakorgen var med. 

Havet. Stranden. 

Visade det sig att vi störde förmiddagshänget för två sälar som chillade vid bryggan. De simmade ut en bit, låg sedan en stund och spanade in oss innan de dök och gav sig av. 

Deras glänsande skallar. Nyfikna uppsyn. 

Det spegelblanka havet. Solen. Och havet, havet, havet. 

Kärleken. Kärleken till livet. 

Extra starkt nu, när det varit några jobbiga avsked. 

(Mer om det en annan dag)

Tacksamhet och kärlek. 

Jag har inget val liksom.