Skulle vilja

....blogga mera.
Skriva om Kellie, hennes framsteg och baksteg, och alla funderingar kring hennes underbara existens.

Skriva om mina funderingar över Märkliga Nutidsfenomen, Trender och Vansinnigheter. Skriva om min tro på godheten.

Skriva om hur det känns nu när Mirja inte längre gafflar omkring i huset högt och lågt med sina tusen krav och impulser.

Skriva om det nya  som växer fram mellan mig och Lukas, nu när det bara är han och jag, nu när han är den vuxne mannen i huset.

Skriva om Michaelhålet som tar mer plats än någonsin.

Skriva om rådjur och fåglar, skogen och Greby gravfält på morgonen, om gråklippor och havsvyer, om ridturer över blöta ängar, kortpromenader på blöta löv. Om naturen som jag förundras så mycket över.

Skriva om jobbet, som slukar min tid men som ger mig mening.

Skriva om känslor, om lättnad, längtan och förvirring, närhet och avstånd. Om hopp och förtvivlan och tvekan och förvissning.

Men jag har inte tid, jag har inte kraft och jag vet inte vad jag skulle skriva egentligen för just i den här perioden i livet blir orden som sköra små kristallblad, som högexplosiv gas, som nykläckta kycklingar.

De tål inte att manifesteras, formuleras, presteras, konstateras.

Annat än som flyktiga, obetydliga, lättupplösliga fraser.

Tomt

Jaha. En vacker och solig höstdag, men i bröstet en stor tomhet. Lukas sover. Mirja har flyttat, Michael har flyttat. Inte helt enkelt att tackla. Vad ska jag nu förhålla mig till? Mig själv? Men vem är jag då?

I söndags plockade Michael ihop dryga tre kärror med verktyg, kläder, dator och annat. Och påbörjade nästa fas i livet. Det var helt planerat, tidpunkten var spikad sedan en längre tid, men själva flytten var inte alls förberedd. På intet sätt kunde man ana att den närmade sig. Det kom därmed ändå som en chock när han satte fart på eftermiddagen och började packa med stor frenesi. En jättechock. För mig (fast jag visste), för Lukas (som blev helt överrumplad), för Mirja (som inte alls tyckte om att det överhuvudtaget skedde).

En knapp vecka senare. Nu har även Mirja flyttat, även det planerat. Och desto mer förberett. Hon och Anders har grejat med lägenheten, renoverat och fixat. Igår sopades de sista sågspånen ut, och vi körde några lass möbler. Jag och Lukas försökte hjälpa till, men Lukas har sprängande huvudvärk och jag har dumma onda handleder som inte förmår mycket. Vi kände oss rätt odugliga. Så vi lufsade hem till vårt alldeles för stora hus framåt kvällen.

Jag vet att jag inte ska gnälla. Jag vet att livet är så här. Jag vet att jag har varit med och format det. Jag har delaktighet i det som sker.

Men usch vad det känns. Som om någon kapat av mig ett ben och en arm.

Huset ekar tomt. Och ändå har vi inte delat upp möbler och böcker än. Ändå kommer Mirja att springa in och ut ett bra tag till, kanske till och med flytta hem igen.

Men det är nu något nytt och okänt påbörjas, det blir så uppenbart när yngsta barnet flyttar ut (jo även om Lukas bor kvar, så är det ändå ett tydligt tecken i skyn)(tiden med barn i huset närmar sig obönhörligen sitt slut).

Och när mannen i huset, som man levt med i 22 år, också flyttar i samma veva - då finns inga ramar att förhålla sig till längre, inga rutiner att luta sig mot. Jag måste snickra nya. Men var är verktygen?

Allt gör ont. Samtidigt känns luften lite klarare, lite lättare att andas. En lång tid av krampaktig väntan är över. Det har hänt.

Men om det blir bra det vet jag inte. Än.

Tårar

Idag slutar de inte rinna.

Fattar ingenting alls.

Hjärnan är icke anträffbar.

Inget svar.

Tider när tiden tar slut

Enligt Mayaindianerna tar tiden slut snart.
Det kan man ju tro på om man vill. Eller inte.

Jag tror på att vi är inne i en turbulent tid som präglas av snabba omvälvande förändringar.
På alla plan. Verkligen. På alla plan.

Jag tror på att vi är i ett skede när inget kan döljas, när sanningar kommer till ytan. Om oss själva, om andra. Om makten, om kapitalet, om hybris, om elakt spel. Om samarbete, om tillit, om samförstånd, om framtidsvisioner, om grogrund. Om människor.

På jobbet, i hemmet, mellan vänner, på gatan.

Det är lätt att svepas med i känslostormarna. De stormar minsann. På alla plan.

Sociala medier, alla medier, fria medier och styrda medier bidrar, vi får se allt. Det mesta ser vi. Någon (vem?) avgör vad vi får se. Vi ser människors dumhet, fulhet, elakhet. Vi förfasas. Det är alltid de andra som är dumma. Vi sveps med i en kakafoni av upprörande fakta.

Elaka. Dumma. Djurmisshandel. Förtryck. Barnarbete. Brist på empati. Utnyttjande av svaga. Stress. Vansinne. Idioti. Apokalyps. Tidens ände. Människans förfall. Moralens förfall.

Satan är lös.

Det är förjävligt. Någon borde stoppa det, någon borde stoppa dem. Det måste få ett slut. Starta en kampanj, ett upprop, en strejk, ett upplopp. Störta förtrycket, straffa den skyldige, alla borde veta bättre, ta sitt ansvar, stå sitt kast. Tvi, tvi, tvi.

...

Så är det ja. Alla måste stå sitt kast, förr eller senare. Alla står sitt kast, förr eller senare. Jag. Även jag. Och du. Det är sådana tider nu. Inget kan döljas, allt kommer fram. Det fula, det dolda, det skamliga, det pinsamma. Alla sitter vi i samma båt.

Vi granskar andra. Andra granskar oss. Vad väljer vi att se hos andra? Hur väljer andra att se på mig?

Vi kan se det vackra - om vi vill. Men vi måste just vilja. Välja att vilja se det.

Denna tids största och svåraste utmaning. Att välja vilja se det goda, det vackra, det friska, det uppbyggliga - mitt i tsunamin av upprörande sanningar.

Vad finns bakom och inom den bångstyriga personen du har framför dig? Hur får du kärlek att växa? När känner sig människor tillfreds? Hur påverkar du din situation? Kan man bryta ett spänt läge med ett leende? Hur är man en god förebild? Agerar du själv som den person du vill andra ska vara? Vilken effekt har mildheten? Vad innebär det att vända andra kinden till? Att inte slå tillbaka?
Hur känns det när alla som umgås kan vara sig själva?

Hur gör man själv för att känna att man har makten över sitt liv?

Lyssna inåt, och gör det som får dig att må bra - på djupet?

Jag tror det är något ditåt.... Jag hoppas det räcker. Annars tar tiden kanske slut? Eller inte :)

Klipper inte om jag slipper

Klor. Att klippa klor. Hu. Rys.

Vi hade marsvin. (ni vet det där med barnen)(som lovar på heder och samvete att ALLTID.. osv) (det var jag som fick: mata, tjata, hota, sköta, tvätta, klippa och till sist avliva).
Marsvin sliter inte klorna i en spånfylld bur. Klorna växer, men slits aldrig. Man måste klippa deras klor. Man klipper klorna för sällan. Klorna krullar sig åt fel håll och man får sjukt dåligt samvete, vilket gör att man ju tvingas klippa klorna, vilket marsvinet inte tycker om. Marsvinet ålar sig så mycket det kan, vilket gör att man klipper lite fel, lite för mycket. Då skriker marsvinet och hoppar till, hjärtat pickar som satan (man tror det ska dö av hjärtattack), och det kommer blod från den för mycket klippta klon. Och då får man ännu mer dåligt samvete. Och drar sig för länge; tills det är-dags-sen-länge nästa gång.

Förra hunden var bolloman och grävoman. Han sprang efter tennisbollar tills tassarna blödde. Jämnt. När han inte gjorde det så grävde han sork. Hans klor märktes endast när de slitits ner för mycket. När han blödde för han hade sprungit för mycket på granit eller grus. Eller grävt för länge.

"Nu räcker det Cesar, gå och lägg dig" - det var den enda ansträngningen man behövde göra för att säkerställa klohälsan.

Kellie har smugit på gator efter sin mamma och nosat runt i sopor. Sedan har Kellie legat i sin halmhög i sin hundbur i hundhägnet med cementgolv. Kellie vet inget om vare sig bollar eller sorkar.

Kellies klor växer så det knakar. Kellies klor börjar påminna mig om marsvinshelvetet.
Jag vill ABSOLUT inte behöva klippa klor på en redan ängslig hund - varje vecka (läser på nätet och förfäras över alla kloka råd).

Alltså - Kellie måste hundtränas. Börja bete sig som en hund.

Jag har diverse gånger försökt med kommandot GRÄV (gömt godis i gräset, leran, sanden). Förgäves.
Eller SPRING (efter bollen/pinnen/leksaken). Förgäves. Kellie fattar inte vitsen med att spinga efter saker - såvida det inte stavas K-A-T-T.
Jag började förtvivla. Fick hemsökande syner i drömmarna. (klotång, handduk, slipmaskin, trasor, hundgodis, panikslagen matte, skräckslagen hund, bitande hund, blödande hand - och så vidare...)

Men så äntligen. Idag. Herregud vilken lättnad.
På stranden:
Vi hade busat med vågorna, sprungsprungit fram och tillbaka. Jag hade ännu en gång försökt med gömma-frolic-i-sanden (förgäves). Grävt med tårna i sanden (se HÄR Kellie!!)(förgäves)
Till slut började jag helt enkelt gräva själv. Med en pinne. Sprätte sand. Frenetiskt. Kellie började leka med sanden jag sprätte omkring mig. Skuttade hitochdit.
Och till slut - började först nosa nere i djupa hålet. Sedan lägga sig i djupa hålet. Sedan böka med nosen i djupa hålet. Och sedan.
Gräva. Oj. Vad. Hon. Grävde.

 

Ur fas

Helgen som skulle bli glad och uppsluppen, fylld med musik, långpromenader och umgänge, blev istället gnälliga dagar med handlingsförlamande handledsvärk, en otrevlig antydan till folkskygghet och viss sjukvård av febrig men enveten dotter.
Drar till skogs några timmar nu, och hoppas det ger sig.

Bättre söndag

Efter lyckad första spårning.
Mätt på för mycket korv.
I väntan på att de andra hundarna ska spåra klart.
Nöjd hund. Nöjd matte.



Långpromenad i vackraste skogen.
Här gick jag i våras.
Medan oma sakta höll på att dö.
I sorgtomrummet efter Cesar.
Nu här med skuttande Kellie.
Oma och Cesar var också där.
I varje gren, löv, rot.
Gråt och skratt.
Liv och död.



Vi spanade på gässen.
De samlar sig för Den Långa Flykten.
De sjöng och flaxade vingarna.
När vi gick på stigen fick de syn på oss -
och på en given signal:
Hundratals skrikande gäss cirklade i luften...
Gåskakafonisk tsunami. Mäktigt.

En äcklig lördag

En jävla natt med några fjuttiga timmars sömn. Mycket grubbel och jobbiga tankar och känslor. Jag är aldrig så fel, ful, korkad, falsk, hopplös och felvaggad som de sömnlösa timmarna mellan 01 och 06. En väldig tur att dagsljuset får dessa känslor att blekna sen, annars hade jag inte knallat omkring på jordskorpan...

Dagsljuset ackompanjerades av smattrande regn denna morgon. Det gav mig en bra anledning att dra ut på uppstigandet och mötet med min inte så lockande dag. Men till slut var det ändå dags för katternas matvrål, en kopp sammasmaksomalltidté, en tidning full av elände och ett planlöst surfande på ajfånen. Konstigt nog kändes detta alternativ snabbt oändligt mycket tryggare än nattens ångest.

Vid elvatiden begav jag och Mirja oss mot Strömstad där vi hämtade pappas nya begagnade på-Blocket-inköpta-spis, som skulle få ersätta hans åldersstigna spis med endast en fungerande platta. För säkerhets skull köpte vi två nya stickkontakter på Åhlunds Elektriska, ifall hans kontakt skulle vara av den äldre sorten... Men dagen bjöd på en del flyt. Hans stickkontakt var exakt rätt för den nya spisen. Fröjd och glädje. Nu kan pappa njuta av fyra fungerande spisplattor istället för en.

 

Vi blev så glada att vi glömde vara försiktiga. När jag och Mirja rullade ut den gamla spisen, och just tänkte lyfta in den i bilen för transport till tippen senare i veckan, råkade den kränga till och knäcka baklyktans plastkåpa med löjlig precission. Jaha. 500 kronor fattigare. Den nya plastkåpan beställdes dock snabbt via ajfånen och bildelsbasen. Om tre dagar har vi glömt denna fadäs... Men helt glad får jag alltså inte vara idag.

Lönen har ju kommit och då råder köpfest i alla kommunens affärer. Jag brukar inte shoppa loss, det är inte min grej riktigt, men Mirja hade sagt något om rea på smink. Eftersom jag aldrig köper smink (får panikångest av prislapparna), och därför tvingas försöker måla ögonfransarna med en uråldrig mascara som smular sig om man inte smörjes dess innehåll med en blandning av olja och vatten, tänkte jag att det kanske skulle vara klokt att passa på. Så nu har jag en påse full av dyra askar med innehåll som beskrivs med ord såsom creamy, sparkling, blush och silk-effect. Kommer garanterat vara extremt snygg hela vintern.

När vi nu ändå var på plats i den stora affären där alla handlar, så kände vi oss tvungna att tänka till. Brödet hemma var mögligt - kanske dags att ändå handla lite bröd och mjölk i alla fall? En halvtimme senare tågade vi med en överfull varukorg riktning kassan. Men så stannade Mirja och frågade: Mamma vad menar de med den här reklamen egentligen?

Jag stod och stirrade länge (på deras jävla magar!!!) men hade inget svar alls:

Hur går kopplingen mellan schampo - lyckliga-kvinnor-i-underkläder - händer-på-lår?
Inget som jag begriper i alla fall. Men en sak blir ju återigen uppenbar - det är inte konstigt at kvinnor ägnar så löjligt mycket tid åt att känna sig fula, feta och fel.

Vilket för mig tillbaka till början på mitt resonemang. Och då inser jag att det hade varit klokare av mig att låta bli det där med planlös shopping, smink på rea och titta på reklam. Jag har nog med saker att fundera över redan.

Men nu var det för sent... Bäddat för ännu en framtida natt av existentiella grubblerier kryddat med åldersnojja.

Ge mig ett liv till!!!

Behöver ett paralelliv NU!!
Fattar inte var tiden tar vägen! Hinner inte med hälften av allt jag tänker!

(fixataketpåvedbodenhämtanyspistillpappaköpabilsäljahästtransportenlaganyttigmat---börjatränasättaupplapparomolikaViktigaSakertjäraaltanenigengålångapromenaderiblommandeljung---
räknapåekonomincyklatilljobbetgåupptidigaretaenpromenadpålunchensepåbralångfilm---
läramigspelagitarrsyenvackertunikaskrivaendiktsamlingbörjamedgeocachingigendraigångnaturturismverksamhet)

Och lite till.

Jag hinner INTE inte med hälften. Jag hinner inte med en tiondel!!!

Så istället väver jag här ihop en helt sann önskedröm av verklighetsbilder, så jag kan stirra på mönstret de tillsammans bildar, om några år, och få en känsla av att jag hade en underbar vardag just nu, fylld av harmoni och lyckoglimtar....:



En tur till Tjurepannan. Mulet men varmt.

Skumt i klåvan.

På Greby gravfält en morgon efter hästfrukosten.
Brukar gå en kort runda med Kellie här. Hon älskar det.

Hon älskar att spana ut över havet också :)

Jag har fått framtidsköpa en underbart vackerblå tröja
som Maria har stickat. Men jag vill inte ta egopics, så vill
ni se hur den ser ut får ni hälsa på :)

När man slumrat i ljungen en stund...

Skogen påstår att hösten snart är här.
Jag vill inte lyssna på det örat.

Utflykt till Väderöarna med hela skolan idag. Underbart. Fantastiskt.
Inga ord räcker. Vilken ljuvlig dag med kollegor och elever. Love :)
 



Fredagskväll. Insupa den sista värmen. Utsikten. Det goda vinet (tack Falk!)

Sjögräsläxa

Kellie lär sig nytt hela tiden
På Tjurepannan en sväng idag. Hopp och skutt. Upp och ner mellan alla skojiga granitknölar. Och lära sig att det som ser ut som än gräsmatta mellan två granitkullar inte nödvändigtvis är en gräsmatta. Utan en djup vattensamling.
Hennes min var obetalbart rolig. Chockad. Inte rädd. Totalt paff.
Men hon hämtade sig snart. Efter en skakning och en tjurrusning var det lika tokroligt igen.

Taggar för den 30e: RAPSYMPHONIC

Lite pirr i magen ändå. Jag har nog inte riktigt fattat det här. Inte fattat digniteten, eller det hejdlöst, ja hutlöst coola i att det faktiskt blir av! Det kanske blir så när ens barn växer upp och flyger ut, flyttar till Den Stora Staden och plötsligt en dag INTE ringer hem var och varannan timme med någon Ytterst Viktig Fråga. Som måste få svar NU. (det har ofta handlat om pengar...)

Nuförtiden ringer vi lite så där sporadiskt. Hej lever du? Mår du? Längtar dig! Älskar dig! Oftast blir det snabba samtal. Hinner inte snacka nu. Mycket nu.Vi hörs en annan dag.

Den där idén han hade om ett samarbeta med Stockholms filharmoniska orkester lät så himla bra, så himla kul, så himla rätt. Men det var ju länge sen, år sen, och jag vet ju hur det är med idéer. De flesta brukar.... fortsätta vara just idéer. Särskilt (tänker lantismorsan) när idén i fråga ska slåss med alla andra miljoner bra idéer i Den Flashigt Mediala Stockholmsdjungeln.

Men nu blir idén verklighet. Den 30e augusti klockan 19 - 20 spelar Rikard och Stockholms filharmoniker tillsammans på Fryshusarenan. Ett "möte mellan klassiskt och hiphop" står det på konserthusets sida. Gratis inträde - har ni vägen förbi så kom och lyssna :)

Herregud så häftigt. Jag är så himla imponerad!

Ska bli löjligt spännande att åka dit och uppleva det hela.....