Semestern har börjat

Jobbigt men bra beslut: att avstå Vinden Drar, för att Michael
ska kunna hitta sin plats i gänget igen, utan min närvaro.

God morgon :-)

Hos pappa. 

Kellie har flyttat till pappa på prov.
Visade henne bäcken, hon älskar ju att bada.

Tess vill fiska.

....färgen.....

Skala bark från färska enepinnar. Det är meditation det.

Vackraste skärgård...

Köpt ny sovsäck och nytta liggunderlag. Tält också. 

Jobbigt bra fråga. 

Barndomsvänner från Holland på besök. 

De frossar i färska räkor.

Jag frossar i "hagelslag"

Vädret... för kallt, för blåsigt, för torrt.
Och jag som ska ut i skärgården och tälta....
Slipper ta med solkräm, helt klart.

Julia finns inte mer. Kan nu inte återge i ord vad eller varför....
Men det gör ontontontont...så ont....

Gnäll

Måste sura. Skriva om surt. Så arg. Så besviken.
Kroppen som plötsligt bara är ond. Värker. Smärtar. Surar. Gnäller.

Och trött, så trött, så in i bänken trött.....

Fastän det varit så bra veckor, så fina arbetsdagar, underbara lediga dagar. Fastän allt funkar i mitt liv. Fastän jag hade börjat se fram emot att börja kunna fungera till fullo igen.

Det skulle vara en jätterolig dag på jobbet idag med lekar, föreläsning, happenings, umgås, trivas ihop. Såg ju faktiskt fram emot....

Jag var tvungen att hålla mig hemma i mitt sura. Låta värken få vinna. Ge upp. Kapitulera.
Sovit timmavis. Hjärnan vägrar fungera.
Känner mig värdelös, hopplös, orkeslös, energilös, initiativlös.
Dum. Känner mig dum. Kan inte tänka. Inte planera. Inte sortera.

Värdelös.

Vart tar orken vägen...?
Varför fungerar jag fantastiskt bra ena dagen, och är ett vrak en annan dag? Vad utlöser vad?

Nu...mitt i mitt sura.... så utan skal... Alla måsten stryper mig och paniken stiger.

Klamrar mig fast vid gravfältets vackra verklighet.
Finner viss tillförsikt.

Tess bidrar till det... fina lilla pälsboll.....

Saker som berör

Ledord i livet som hjälper lite ibland...

 Kärlek - alla ni som jag känt i så många år... Ni nära, kära... Och så ni nya... Och du...  Ni får plats. Allihopa. Inte i timplanen, men ni får alla plats i mitt hjärta... Ni är så fantastiska! Jag älskar er.
Sorg - skilsmässa, barnen växer upp, Kellie flyttar till pappa, Julia ska lämna jordelivet, inget är sig likt och det blir aldrig mer som förr. Det skär och bränner och värker. Gammalt tvingas ge plats för nytt.
Hopp - det bär. Livet bär. Jag blickar bakåt och ser att det har burit, hittills. Nya upptäckter väntar runt hörnet. Känner mig ivrig. Förväntansfull.
Framtidstro - jag litar på mig, på min uthållighet, min kärleksfullhet, min eviga tro på att livet är bra, och att man genom ärlig kommunikation kan övervinna alla hemskheter. Jag litar på livet. Trots att det smärtar, så levererar det också. Kanske just för att jag vågar ta till mig smärtan?

Finaste

Räddrädd, för män, för barn. Alltid. 

Julia. Tack för allt finaste finaste ponny...

Så känns det stundom...

...och även så här känns det stundom....

Litet charmtroll som smälter hjärtan.
Läromästare i livstillit.

Familj. Obeskrivligt starka band. 

Frihet. Obeskrivligt härligt med ny livsfas.

Nu litar jag på er ungdomliga sprängverkan, ni nya generationen...

Pappa tar hand om Kellie.

Jag seglar ut mot nästa halva av mitt liv. 

...och dagarna flyter framåt framåt

Livet lullar vidare. Mitt liv. Jag fattar mindre och mindre, har färre ord. Men jag mår bra. Även om jag är mer trött, har mer ont och är mer förvirrad. Är nämligen samtidigt mer skärpt, mer mottaglig, mer närvarande, mer ödmjuk. Än någonsin tidigare.
Börjar förstå att det är i paradoxens mitt som livet är som störst....
Bilderna får berätta, ackompanjerade av små försök till fraser.

Premiärseglats med nyomsydda seglet och nya motorn. Michael hängde på.
Första gången vi trivdes och höll sams i en liten båt.
Det tar sig. Behövdes endast en skilsmässa och en flytt :-)

Skön känsla när vinden tar tag i seglen, motorn tystnar och endast vattnet hörs...

När man länsar kan man med fördel använda sig av en båtshake för att få ut focken tillräckligt långt.
Här just i färd med att få den på plats. Ni ser hur skitnöjd jag är. Tänk vilken fin Perlabåt  :-)

Kellie håller på att inskolas hos min pappa, för att eventuellt flytta hem till honom,
i syfte att få lugn och ro och slippa vakta, morra, skälla och vara rädd för allt och alla hela tiden.
Pappa bor nämligen långt bort från allt, och får aldrig eller ytterst sällan, besök.
Hon gillar honom, han älskar att skämma bort djur. Med mat, och massor med kärlek.
Här undrar hon om vitlöken kanske kan vara ätbar.

Att hennes egen korg (Cesars gamla) nu hamnat under pappas bänk förenklade saken.
 Här har hon sovit tryggt en hel natt,
och här lägger hon sig så fort hon blir en smula osäker på tillvaron, vilket är rätt ofta.

När jag går min morgonpromenad, middagspromenad eller kvällspromenad runt Falkeröd, blir jag Lyrisk, Andlig och Slagen med Häpnad. Det är som en evighetsberättelse, fylld med Magi, Spänning, Överraskningar och Upptäckter. Späda grönskan, gyllene solstrålarna, fågelsången, ekorrens skutt. Bilderna kan aldrig göra det rättvisa. Man måste vara i Det. Känna doften. Höra ljuden. Drabbas av färgfyrverkeriet.

För att riktigt njuta av mitt Eget Liv, mina Egna Beslut och för att Vörda Naturen, så har jag mycket medvetet låtit bli att klippa mina små gräsmattor på fram- och baksidan. Mina grannar både undrar och förundras. Det får de gärna göra :-)
Jag älskar de små vilda violerna, maskrosorna, mandelblommen, och det vajande långa gräset. Jag tror det fåtal bin som ännu överlevt också gör det... Det ska få blomma och fröa av sig. Sedan klipper jag gräset. Och jag lovar att jag ska klippa häcken också när jag ändå är igång ;-)

En blombukett. Inte vilken som helst. Den kom Lukas med, på Mors Dag, och han bjöd även på en oerhört närvarande pratstund. Hans besök gjorde mig oerhört tacksam och jag fick syn på något. På något paradoxalt sätt har jag fått bättre kontakt med mina barn sedan jag flyttade. De syns mer, jag uppskattar dem mer, jag älskar dem mer - eller nej - jag är mer medveten om hur mycket jag älskar dem - när jag inte har tillgång till dem hela tiden.
Magiskt.....

Kellie är hemma igen, i två dagar, innan hon ska till pappa igen. Och man skulle kunna tro att de båda doggarna blev lyckliga över att se varandra igen, men nej. Tess föredrar fåtöljen. Kellie vill inte ligga bredvid henne.
De tolererar varandra.Men de vill inte direkt umgås, än mindre visa varandra ömhet eller närhet....
Det har jag inte riktigt tänkt på förut....

Snart ut...!

Ännu en vecka fylld med båttankar, båtplanering och båtjobb... 

Det börjar likna något. Allt tar längre tid än man tror, men framåt går det. 

Nu måste jag bara se till att komma ut snart också!

(Bilderna ligger i fel ordning...)

Passformen funkar... :-)

Obeskrivligt skön känsla

Förtoften passade inte riktigt, jag hade snickrat ihop den för glest.
Fick ta hem den igen, och hyvla, såga och mejsla. 

Årorna var grönflagiga. De skrapades rena idag, och fick ett lager grundfärg.
De ska bli lika blå som durkarna :-)

Jippi, nu ser man hur slutresultatet nalkas! Efter att vi flyttat alla
blyklumparna fram till fören, så blev det balans också.
Att få motorn på plats från bryggan var svårt kan jag säga.
Trots att vi hade vänt på båten.
Tur vi var tre personer... 

Birger har minskat på segelytan, och jag lyckades korta av masten.
Nu ser det lovande ut.

Läskigt att sätta sågen i masten....

Snygg o fin, men väntar på motor och rigg...

Var och köpte en lite mer kraftfull motor. Känns en smula tryggare..
Förra sommaren lärde jag mig att en liten elmotor inte förslår
när det blåser från tre håll samtidigt och är motström...

Flyter fint!!

Tjoho äntligen! Och man kan nog säga - hyfsat enligt tidsplanen, som löd "i sjön före 1a maj".

Några dagar fyllda av sista minutenstress; mer att fixa än jag trodde, besvikelse över att sjösättningen inte hann genomföras den 28e därför att 1) bottenfärgen inte torkade tillräckligt snabbt och 2) det hamnade en släpkärra med bastu och badtunna framför i ett dygn. 

Men idag blev det av och det var ren och skär lycka att konstatera att det endast sipprade in litelite vatten och det gick galant att ro iväg till båtplatsen. Kluckluck lät det och solen gnistrade ikapp med mitt leende. 

Resten av dagen ägnade jag år förtoftens restaurering. 

Bra dag idag! 

Trärent under gamla bottenfärgen...
Lärde mig att det då behövs mönja, men det hade jag inte tid med.
Det fick bli svindyr silverfärgad primer istället.
Allt för att skydda träet... 

Att måla utan handskar är inte smart. Bottenfärg sitter.
Som berget.

Upptäckte bottenstötningsskador i bottenstocken. Djupa hål.
Begynnande röta. Inte bra. 
Skulle ha kollat och åtgärdat i höstas. Man ska hyvla ner, och skruva på en list.
Hm.... BåtSven sa ju till mig. Varför förträngde jag det?
Dränkte i tjära och målade över tjocka lager med Allt. Så länge.
Lovar fixa till hösten!

För att få vattenlinjen rak brukar man tejpa. Men tejpen fäste inte på tjäran.
Efter en stund kom vi på att använda sådant där snickarsnöre med
blått pulver på. Man spänner, snäpper till och vips så har man en blå puderrand.
Spikrakt. Sedan var det lätt att måla!

Ungdomarna hade bestämt sig för en bra fest till Valborgsmässoafton. Så de bokade denna fina pjäs, 
som kom redan kvällen före.. Inte en chans få ut en båt där. 
Men det var visst en jättebra fest, och vilket kul initiativ, så det var det värt :-)

Vi rullade liksom förra året ner båten för hand på denna smarta lilla vagn. 
Kranen lyfte ner Perlan i sjön på några få minuter.

Efter en lycklig roddstund behövde vi knyta om tamparna, som tycktes ha krympt under vintern.
Michael fixade.

Alltså. Kolla. Har varit i sjön i en halvtimme. Pumpen ännu inte ikopplad.
Tät!!

Allt klart!

Snyggare än förra året...? Jo!