...och dagarna flyter framåt framåt

Livet lullar vidare. Mitt liv. Jag fattar mindre och mindre, har färre ord. Men jag mår bra. Även om jag är mer trött, har mer ont och är mer förvirrad. Är nämligen samtidigt mer skärpt, mer mottaglig, mer närvarande, mer ödmjuk. Än någonsin tidigare.
Börjar förstå att det är i paradoxens mitt som livet är som störst....
Bilderna får berätta, ackompanjerade av små försök till fraser.

Premiärseglats med nyomsydda seglet och nya motorn. Michael hängde på.
Första gången vi trivdes och höll sams i en liten båt.
Det tar sig. Behövdes endast en skilsmässa och en flytt :-)

Skön känsla när vinden tar tag i seglen, motorn tystnar och endast vattnet hörs...

När man länsar kan man med fördel använda sig av en båtshake för att få ut focken tillräckligt långt.
Här just i färd med att få den på plats. Ni ser hur skitnöjd jag är. Tänk vilken fin Perlabåt  :-)

Kellie håller på att inskolas hos min pappa, för att eventuellt flytta hem till honom,
i syfte att få lugn och ro och slippa vakta, morra, skälla och vara rädd för allt och alla hela tiden.
Pappa bor nämligen långt bort från allt, och får aldrig eller ytterst sällan, besök.
Hon gillar honom, han älskar att skämma bort djur. Med mat, och massor med kärlek.
Här undrar hon om vitlöken kanske kan vara ätbar.

Att hennes egen korg (Cesars gamla) nu hamnat under pappas bänk förenklade saken.
 Här har hon sovit tryggt en hel natt,
och här lägger hon sig så fort hon blir en smula osäker på tillvaron, vilket är rätt ofta.

När jag går min morgonpromenad, middagspromenad eller kvällspromenad runt Falkeröd, blir jag Lyrisk, Andlig och Slagen med Häpnad. Det är som en evighetsberättelse, fylld med Magi, Spänning, Överraskningar och Upptäckter. Späda grönskan, gyllene solstrålarna, fågelsången, ekorrens skutt. Bilderna kan aldrig göra det rättvisa. Man måste vara i Det. Känna doften. Höra ljuden. Drabbas av färgfyrverkeriet.

För att riktigt njuta av mitt Eget Liv, mina Egna Beslut och för att Vörda Naturen, så har jag mycket medvetet låtit bli att klippa mina små gräsmattor på fram- och baksidan. Mina grannar både undrar och förundras. Det får de gärna göra :-)
Jag älskar de små vilda violerna, maskrosorna, mandelblommen, och det vajande långa gräset. Jag tror det fåtal bin som ännu överlevt också gör det... Det ska få blomma och fröa av sig. Sedan klipper jag gräset. Och jag lovar att jag ska klippa häcken också när jag ändå är igång ;-)

En blombukett. Inte vilken som helst. Den kom Lukas med, på Mors Dag, och han bjöd även på en oerhört närvarande pratstund. Hans besök gjorde mig oerhört tacksam och jag fick syn på något. På något paradoxalt sätt har jag fått bättre kontakt med mina barn sedan jag flyttade. De syns mer, jag uppskattar dem mer, jag älskar dem mer - eller nej - jag är mer medveten om hur mycket jag älskar dem - när jag inte har tillgång till dem hela tiden.
Magiskt.....

Kellie är hemma igen, i två dagar, innan hon ska till pappa igen. Och man skulle kunna tro att de båda doggarna blev lyckliga över att se varandra igen, men nej. Tess föredrar fåtöljen. Kellie vill inte ligga bredvid henne.
De tolererar varandra.Men de vill inte direkt umgås, än mindre visa varandra ömhet eller närhet....
Det har jag inte riktigt tänkt på förut....